Under hela mitt yrkesliv har jag aldrig tjänat över genomsnittet för en maskiningenjör, men ofta släpat under.
Detta var huvudsakligen mitt eget val.
Jag har oftast varit så road av mitt arbete att jag upplevde det som sin egen belöning. Dessutom satte jag familjens tillvaro före en egen karriär.
Detta är jag nöjd med.
Jag tror att mina arbetsgivare uppfattade mig som en envis och ihärdig löneförhandlare för andra men det gav inte så bra utdelning för mig själv.
Hur ”bigshots” bland designers och produktutvecklare på Gustavsberg betalades vet jag inget om. Några hade säkert egna avtal.
På sjuttiotalet hade Gustavsberg emellertid ett föredömligt system för extra ersättningar till oss vanliga dödliga.
Principen var att om något bedömdes kunna mönsterskyddas eller patenteras så skulle detta prövas.
Det fanns en bestämd taxa för mönsterskyddsansökan, beviljat mönsterskydd, patentansökan och beviljat patent.
För mig innebar detta, enstaka lyckliga år, summor som kunde motsvara en extra månadslön.
När ansökningarna skulle lämnas in fick jag skriva under en kvittens på att jag hade sålt min uppfinning för en summa pengar.
Summan var vanligtvis en krona, eller i förekommande fall en dollar. Likviden betalades aldrig ut.
Detta såg jag inte som något konstigt. Jag hade ju fått en given arbetsuppgift och gjort den på betald arbetstid.
Jag lekte ibland med tanken på att jag skulle be att få ut den uppgivna summan i klingande mynt men det blev tyvärr aldrig av.
Såhär efteråt när jag ser hur människor med bättre PR-sinne än jag, ihågkoms eller själva kommer ihåg sina storverk, så önskar jag att jag hade varit mer påstridig.
Det skulle ha varit roligt att ha kvar designpriset som företaget slarvade bort, eller att ha en liten tavla på väggen med några uppmonterade enkronor och silverdollar.
Jag får följa det finska talesättet; Vem ska hålla upp kattens svans om inte katten själv, och knackar vidare på min berättelse.
fredag 23 december 2011
tisdag 20 december 2011
Kraften från ovan
Jag såg häromdagen en gammal vän i golvet på en offentlig lokal.
Det var en brunn för anslutning av El och Tele.
Sjuttiotalet var ju de stora greppens tid.
Nu ville KF bygga ett nytt huvudkontor intill Slussen i Stockholm.
Alla tänkte stora tankar om öppna landskap långt före Ulf Lundell.
Varifrån skulle då kraften och kontakten med verkligheten hämtas när det inte fanns några väggar att sätta kontakterna i?
Man vände sig till vännerna i Gustavsberg för att få ett svar.
Rolf Curlow som titulerades marknadsutvecklare ,tror jag, kom till mig med tankar och idéer.
Vi satsade på en lösning där kraften skulle komma från grunden, golvet alltså.
Jag tänkte inte mycket på saken då, men Gustavsberg gjorde ju också de rör som ledningarna skulle dras i så det skulle bli mycket plast sålt.
Vi gjorde den tillsammans och blev rätt nöjda även om verkligheten sedan skulle visa att jag grovt hade underskattat den omilda behandling som brunnslocken kom att utsättas för.
Vi var till slut rätt nöjda med oss själva och fick dessutom en designutmärkelse.
När det nya KF-huset var färdigt fick vi anställda på företaget åka skärgårdsbåt från Gustavsberg till Stockholms ström för att se huset lysa i kvällsmörkret. Det var en anslående syn, och en trevlig afton.
Upplevelsen förmörkades något av att man till slut hade valt att hämta kraften från ovan i KF-huset.
Där sprack hela referensprojektet och jag tror inte att särskilt många golvbrunnar till slut blev sålda. Sanningen är att den brunn jag såg häromdagen inte var vår, utan en förbättrad kopia.
Det här var en förbannelse som följde oss genom hela 70-talet. Vi var ofta först, och mest kreativa, men de som kopierade oss gjorde vinsterna.
Det var en brunn för anslutning av El och Tele.
Sjuttiotalet var ju de stora greppens tid.
Nu ville KF bygga ett nytt huvudkontor intill Slussen i Stockholm.
Alla tänkte stora tankar om öppna landskap långt före Ulf Lundell.
Varifrån skulle då kraften och kontakten med verkligheten hämtas när det inte fanns några väggar att sätta kontakterna i?
Man vände sig till vännerna i Gustavsberg för att få ett svar.
Rolf Curlow som titulerades marknadsutvecklare ,tror jag, kom till mig med tankar och idéer.
Vi satsade på en lösning där kraften skulle komma från grunden, golvet alltså.
Jag tänkte inte mycket på saken då, men Gustavsberg gjorde ju också de rör som ledningarna skulle dras i så det skulle bli mycket plast sålt.
Vi gjorde den tillsammans och blev rätt nöjda även om verkligheten sedan skulle visa att jag grovt hade underskattat den omilda behandling som brunnslocken kom att utsättas för.
Vi var till slut rätt nöjda med oss själva och fick dessutom en designutmärkelse.
När det nya KF-huset var färdigt fick vi anställda på företaget åka skärgårdsbåt från Gustavsberg till Stockholms ström för att se huset lysa i kvällsmörkret. Det var en anslående syn, och en trevlig afton.
Upplevelsen förmörkades något av att man till slut hade valt att hämta kraften från ovan i KF-huset.
Där sprack hela referensprojektet och jag tror inte att särskilt många golvbrunnar till slut blev sålda. Sanningen är att den brunn jag såg häromdagen inte var vår, utan en förbättrad kopia.
Det här var en förbannelse som följde oss genom hela 70-talet. Vi var ofta först, och mest kreativa, men de som kopierade oss gjorde vinsterna.
tisdag 22 november 2011
Att gripa efter mycket.
En dag visade Julle mig en märklig tång.
Jag blev alldeles betagen.
Det var en tång avsedd för att hjälpa dem som hade begränsad räckvidd som t.ex. rullstolsburna.
Tången var tänkt att fungera som en förlängning av armen.
Den hade ett par gripklor i spetsen och denna främre del kunde böjas ned och upp som en handled. Dessutom kunde gripdelen rotera som en hand till dess att man grep om något då den låstes.
Det var helt uppenbart att denna tång kunde underlätta livet för många.
En stor fördel jämfört med andra tänger var den ergonomiskt korrekta utformningen av handtaget och möjligheten att montera ett stöd mot underarmen som avlastade handleden och gav bättre precision.
Jag kommer inte ihåg varifrån projektet kom eller hur det hamnat hos oss. Det kan ha varit Julles eget projekt.
(År 2018 fick jag veta att den ursprungliga iden kommit från Henrik Wahlforss.)
Nu skulle vi göra en säljbar produkt.
Det var inte fråga om någon tillverkningsduglig prototyp som vi hade att utgå ifrån.
Det var snarare ett typiskt exempel på de illustrationsmodeller som uppfinnare och kreatörer tar fram för att kunna demonstrera sina tankar för investerare och exploatörer.
Jag skulle komma att jobba med många sådana modeller under mitt yrkesliv.
Här fick jag nu för första gången ge mig i kast med att möjliggöra alla dessa goda idéer.
Som jag minns det så höll Julle i projektet.
Jag löste de tekniska problemen och skapade ett adekvat underlag för tillverkningsprocessen och PO Landgren deltog med stöd, råd och dåd.
Vi hade tydligen mycket fria händer och kunde jobba helhjärtat med projektet.
När det blev dags att konstruera formverktygen fick jag vara spindeln i nätet som följde konstruktionen av dessa och tydliggjorde för konstruktörerna funktionssätt och syfte med de olika detaljerna så att de kunde göra adekvata formar.
Det här var en av de allra roligaste perioderna under hela mitt yrkesliv.
Jag gjorde i ungdomligt oförstånd och driven av entusiasm några misstag under resans gång, men med tanke på de tekniska svårigheterna och de högt ställda kraven var de inte så konstiga och jag fick tid att göra om tills det blev bra.
Julle stod givetvis för de ergonomiska och designmässiga aspekterna men utan vårt goda samarbete skulle det inte ha blivit någon produkt.
Det gjordes några patentansökningar på mina lösningar och det blev visst åtminstone två patent.
Tången anmäldes som kandidat till designpris och vi fick utmärkelsen tillsammans med varsitt stiligt diplom.
Mitt exemplar sattes upp på porslinsmuseet och är sedan dess försvunnet.
Här kan man se hur Gustavsbergs VD tar emot priset medan Julle och jag tittar på.
Samtidigt kan den modeintresserade se hur den habit såg ut som provocerade en äldre kollega till barska kommentarer om opassande klädsel för en ingenjör.
Till slut skulle tången demonstreras för Hans Konungsliga Majestät vid en utställning på Nationalmuseum. Det kändes lite fånigt och Julle ville inte gå, men jag var så ivrig att få demonstrera den för vem som helst så jag tog på mig jobbet.
Hans Majestät lyssnade inte särskilt intresserat.
Det här projektet är ett bra exempel på att det inte alltid är lätt att vara först. Så vitt jag förstått blev det ingen försäljningsframgång. Tängerna blev alltför dyra och folk förstod sig inte på dem.
Det är ändå tydligt när man ser på dagens tänger att de som gjort dem har tittat noggrant på vår ursprungsmodell.
Det är kul att ha varit först!
Efterord.
Det är lätt att vara efterklok såhär nästan 40 år efteråt.
Jag borde ha tänkt på min svärmor som, gammal och värkbruten, skötte ett hushåll vid en nordlig älvstrand utan någon annan modern bekvämlighet än elektrisk belysning.
Hon hade ett alldeles utmärkt hjälpmedel med vilket hon kunde öppna spisluckan, flytta föremål, knuffa upp kärvande dörrar, gräva upp potatis ur landet, slå ihjäl mullvadar i potatislandet, röra om i bykgrytan, peka åt mig och dessutom hade hon den att stödja sig på när hon gick.
Det var helt enkelt en lagom grov och lagom lång käpp gjord av en barkad trädgren.
Den fantasi som vi använde till att designa vårt redskap använde hon till att ta ut det bästa av sin käpp.
VEM VAR KLOKAST AV OSS??
Jag blev alldeles betagen.
Det var en tång avsedd för att hjälpa dem som hade begränsad räckvidd som t.ex. rullstolsburna.
Tången var tänkt att fungera som en förlängning av armen.
Den hade ett par gripklor i spetsen och denna främre del kunde böjas ned och upp som en handled. Dessutom kunde gripdelen rotera som en hand till dess att man grep om något då den låstes.
Det var helt uppenbart att denna tång kunde underlätta livet för många.
En stor fördel jämfört med andra tänger var den ergonomiskt korrekta utformningen av handtaget och möjligheten att montera ett stöd mot underarmen som avlastade handleden och gav bättre precision.
Jag kommer inte ihåg varifrån projektet kom eller hur det hamnat hos oss. Det kan ha varit Julles eget projekt.
(År 2018 fick jag veta att den ursprungliga iden kommit från Henrik Wahlforss.)
Nu skulle vi göra en säljbar produkt.
Det var inte fråga om någon tillverkningsduglig prototyp som vi hade att utgå ifrån.
Det var snarare ett typiskt exempel på de illustrationsmodeller som uppfinnare och kreatörer tar fram för att kunna demonstrera sina tankar för investerare och exploatörer.
Jag skulle komma att jobba med många sådana modeller under mitt yrkesliv.
Här fick jag nu för första gången ge mig i kast med att möjliggöra alla dessa goda idéer.
Som jag minns det så höll Julle i projektet.
Jag löste de tekniska problemen och skapade ett adekvat underlag för tillverkningsprocessen och PO Landgren deltog med stöd, råd och dåd.
Vi hade tydligen mycket fria händer och kunde jobba helhjärtat med projektet.
När det blev dags att konstruera formverktygen fick jag vara spindeln i nätet som följde konstruktionen av dessa och tydliggjorde för konstruktörerna funktionssätt och syfte med de olika detaljerna så att de kunde göra adekvata formar.
Det här var en av de allra roligaste perioderna under hela mitt yrkesliv.
Jag gjorde i ungdomligt oförstånd och driven av entusiasm några misstag under resans gång, men med tanke på de tekniska svårigheterna och de högt ställda kraven var de inte så konstiga och jag fick tid att göra om tills det blev bra.
Julle stod givetvis för de ergonomiska och designmässiga aspekterna men utan vårt goda samarbete skulle det inte ha blivit någon produkt.
Det gjordes några patentansökningar på mina lösningar och det blev visst åtminstone två patent.
Tången anmäldes som kandidat till designpris och vi fick utmärkelsen tillsammans med varsitt stiligt diplom.
Mitt exemplar sattes upp på porslinsmuseet och är sedan dess försvunnet.
Här kan man se hur Gustavsbergs VD tar emot priset medan Julle och jag tittar på.
Samtidigt kan den modeintresserade se hur den habit såg ut som provocerade en äldre kollega till barska kommentarer om opassande klädsel för en ingenjör.
Till slut skulle tången demonstreras för Hans Konungsliga Majestät vid en utställning på Nationalmuseum. Det kändes lite fånigt och Julle ville inte gå, men jag var så ivrig att få demonstrera den för vem som helst så jag tog på mig jobbet.
Hans Majestät lyssnade inte särskilt intresserat.
Det här projektet är ett bra exempel på att det inte alltid är lätt att vara först. Så vitt jag förstått blev det ingen försäljningsframgång. Tängerna blev alltför dyra och folk förstod sig inte på dem.
Det är ändå tydligt när man ser på dagens tänger att de som gjort dem har tittat noggrant på vår ursprungsmodell.
Det är kul att ha varit först!
Efterord.
Det är lätt att vara efterklok såhär nästan 40 år efteråt.
Jag borde ha tänkt på min svärmor som, gammal och värkbruten, skötte ett hushåll vid en nordlig älvstrand utan någon annan modern bekvämlighet än elektrisk belysning.
Hon hade ett alldeles utmärkt hjälpmedel med vilket hon kunde öppna spisluckan, flytta föremål, knuffa upp kärvande dörrar, gräva upp potatis ur landet, slå ihjäl mullvadar i potatislandet, röra om i bykgrytan, peka åt mig och dessutom hade hon den att stödja sig på när hon gick.
Det var helt enkelt en lagom grov och lagom lång käpp gjord av en barkad trädgren.
Den fantasi som vi använde till att designa vårt redskap använde hon till att ta ut det bästa av sin käpp.
VEM VAR KLOKAST AV OSS??
lördag 5 november 2011
LIC-servisen.
Nu var det tidigt 70-tal och allt var stort. Till exempel byggdes ”Babels hus” vid denna tid.
Det behövdes nya grepp för att förse sjuklingar med maten för dagen. Storkök var ordet sa Bill såväl som Bull.
Landstingets Inköps Central, vände sig med förtroende till Gustavsberg för att få hjälp med att distribuera mat till tusentals patienter innan den kallnat. Gustavsberg satte till sitt starkaste kort för att lösa problemet.
Nu var ju Stig Lindberg inte direkt någon ingenjörstyp. Han ritade och målade upp sina designer och så fick andra verkställa.
Jag har hört från en som var närvarande att när han för första gången såg ett provkott av termosflaskan TERMIC så höll han upp den framför verkstadsfolket och utropade med stor emfas: ”Den här har ni FULLSTÄNDIGT MISSLYCKATS MED!”
Jag kommer ännu ihåg när Stickan första gången gjorde entré på ritkontoret.
Han svepte in och ropade hurtigt: ”Tjänare grabbar!”.
Ett mått på min lantlighet var att jag tyckte det var konstigt att han bar halsduken utanpå överrocken.
Både min Mamma och befälet i lumpen hade lärt mig att den inte värmer då.
Min kollega Börje höll just på med att rita upp den serveringsbricka som LIC skulle ha. För att den skulle vara lättarbetad för sjukhuspersonalen skulle den ha urtag för händerna i brättet. Sådant går inte att forma helt fritt när man formsprutar plast, men Börje hade gjort så gott han kunde.
Nu fick vi som tjuvlyssnade intill se andra sidan av ett gammalt talesätt på ritkontor.
”Ju mer erfaren och proffsig man är desto hårdare ritstift använder man. Själv ritar jag med passarspetsen.”
Stickan tog fram ett ritstift som mest påminde om de ritkol man använder när man skissar tavlor och ritar kroki. Med detta ritade han så upp hur han ansåg att brickan skulle se ut direkt på Börjes original. Dagars och veckors möda förstördes på ett ögonblick. Börje som var en försynt person teg och led trots att han var en både erfaren och kunnig yrkesman.
Brickan blev till slut bra, men jag har märkt att den numera ibland tillskrivs PO Landgren.
Nåväl, maten hålls ju inte varm av en bricka allenast, men här kom ännu en tillämpning av vår nya och oprövade ”dubbelmuggsteknik” till pass.
Vi skulle göra en oval soppskål i ultraljudssvetsad plast och på den skulle ett plastlock ligga som var så utformat med en kant att det precis kom att rymma en limpskiva. Dessutom skulle vi göra ett plastlock till mattallriken liknande de som man nuförtiden använder i microvågsugnen.
Sagt och gjort, verktyg (gjutformar) konstruerades, ritades upp och sändes till underleverantörer för tillverkning.
Att göra ovala skålar var inget nybörjarjobb precis vi denna tid när datorstyrda maskiner bara var en våt dröm hos tekniknördarna.
Här skulle det göras två stycken olika som skulle passa ihop på pricken vid svetsningen.
En nyetablerad verktygsmakare i landets västra delar tryckte på Hagelin om att få ett jobb för att visa vad han kunde. Han erbjöd ett så lågt pris att det verkade alltför bra. Vi talar här om motsvarigheten till inköpspriset för en riktigt fin ny bil.
Lennart tog budet i tron att killen tyckte det var värt ett förlustjobb för att bli leverantör till Gustavsberg.
Efter mycket tjat och påtryckningar kom till slut leveransen. Detaljen som göts fram såg för jävlig ut och kunde inte användas. Formtillverkaren erkände då: ”Jag trodde den var rund.”
Här kom bekräftelsen på något som jag hade trott var ett skämt.
Jag hade frågat kollegorna om det inte drog mycket tid och blev kostsamt för presumtiva underleverantörer att göra kalkyler på alla förfrågningar de fick.
Rurik Kamb sade då att man vägde ritningsbuntarna på brevvågen.
Jag trodde så klart att han skojade med mig men lärde mig nu att man brukade vika upp det första ritningsarket där stycklistan med alla detaljer stod uppräknade, sedan vägde man bunten och höftade till priset. Vid det här tillfället syntes det inte att skålen skulle vara oval förrän på nästa ark i bunten.
Tillsammans med problemen att svetsa tätt ledde detta i slutändan till att skålen blev gjord i porslin. Den blev snygg men höll naturligtvis inte värmen så bra som planerat.
Det hela såg inte alls illa ut när brickan var färdigdukad .
Stickan fick hedersomnämnande för designen.
Den uppmärksamme läsaren undrar kanske vart den andra delen av skålen tog vägen.
Man ökade godstjockleken och försökte sälja den som enkelväggig skål.
Jag vet inte vad LIC tyckte men hittade just ett exemplar som jag förvarat skruvar och muttrar i.
Det behövdes nya grepp för att förse sjuklingar med maten för dagen. Storkök var ordet sa Bill såväl som Bull.
Landstingets Inköps Central, vände sig med förtroende till Gustavsberg för att få hjälp med att distribuera mat till tusentals patienter innan den kallnat. Gustavsberg satte till sitt starkaste kort för att lösa problemet.
Nu var ju Stig Lindberg inte direkt någon ingenjörstyp. Han ritade och målade upp sina designer och så fick andra verkställa.
Jag har hört från en som var närvarande att när han för första gången såg ett provkott av termosflaskan TERMIC så höll han upp den framför verkstadsfolket och utropade med stor emfas: ”Den här har ni FULLSTÄNDIGT MISSLYCKATS MED!”
Jag kommer ännu ihåg när Stickan första gången gjorde entré på ritkontoret.
Han svepte in och ropade hurtigt: ”Tjänare grabbar!”.
Ett mått på min lantlighet var att jag tyckte det var konstigt att han bar halsduken utanpå överrocken.
Både min Mamma och befälet i lumpen hade lärt mig att den inte värmer då.
Min kollega Börje höll just på med att rita upp den serveringsbricka som LIC skulle ha. För att den skulle vara lättarbetad för sjukhuspersonalen skulle den ha urtag för händerna i brättet. Sådant går inte att forma helt fritt när man formsprutar plast, men Börje hade gjort så gott han kunde.
Nu fick vi som tjuvlyssnade intill se andra sidan av ett gammalt talesätt på ritkontor.
”Ju mer erfaren och proffsig man är desto hårdare ritstift använder man. Själv ritar jag med passarspetsen.”
Stickan tog fram ett ritstift som mest påminde om de ritkol man använder när man skissar tavlor och ritar kroki. Med detta ritade han så upp hur han ansåg att brickan skulle se ut direkt på Börjes original. Dagars och veckors möda förstördes på ett ögonblick. Börje som var en försynt person teg och led trots att han var en både erfaren och kunnig yrkesman.
Brickan blev till slut bra, men jag har märkt att den numera ibland tillskrivs PO Landgren.
Nåväl, maten hålls ju inte varm av en bricka allenast, men här kom ännu en tillämpning av vår nya och oprövade ”dubbelmuggsteknik” till pass.
Vi skulle göra en oval soppskål i ultraljudssvetsad plast och på den skulle ett plastlock ligga som var så utformat med en kant att det precis kom att rymma en limpskiva. Dessutom skulle vi göra ett plastlock till mattallriken liknande de som man nuförtiden använder i microvågsugnen.
Sagt och gjort, verktyg (gjutformar) konstruerades, ritades upp och sändes till underleverantörer för tillverkning.
Att göra ovala skålar var inget nybörjarjobb precis vi denna tid när datorstyrda maskiner bara var en våt dröm hos tekniknördarna.
Här skulle det göras två stycken olika som skulle passa ihop på pricken vid svetsningen.
En nyetablerad verktygsmakare i landets västra delar tryckte på Hagelin om att få ett jobb för att visa vad han kunde. Han erbjöd ett så lågt pris att det verkade alltför bra. Vi talar här om motsvarigheten till inköpspriset för en riktigt fin ny bil.
Lennart tog budet i tron att killen tyckte det var värt ett förlustjobb för att bli leverantör till Gustavsberg.
Efter mycket tjat och påtryckningar kom till slut leveransen. Detaljen som göts fram såg för jävlig ut och kunde inte användas. Formtillverkaren erkände då: ”Jag trodde den var rund.”
Här kom bekräftelsen på något som jag hade trott var ett skämt.
Jag hade frågat kollegorna om det inte drog mycket tid och blev kostsamt för presumtiva underleverantörer att göra kalkyler på alla förfrågningar de fick.
Rurik Kamb sade då att man vägde ritningsbuntarna på brevvågen.
Jag trodde så klart att han skojade med mig men lärde mig nu att man brukade vika upp det första ritningsarket där stycklistan med alla detaljer stod uppräknade, sedan vägde man bunten och höftade till priset. Vid det här tillfället syntes det inte att skålen skulle vara oval förrän på nästa ark i bunten.
Tillsammans med problemen att svetsa tätt ledde detta i slutändan till att skålen blev gjord i porslin. Den blev snygg men höll naturligtvis inte värmen så bra som planerat.
Det hela såg inte alls illa ut när brickan var färdigdukad .
Stickan fick hedersomnämnande för designen.
Den uppmärksamme läsaren undrar kanske vart den andra delen av skålen tog vägen.
Man ökade godstjockleken och försökte sälja den som enkelväggig skål.
Jag vet inte vad LIC tyckte men hittade just ett exemplar som jag förvarat skruvar och muttrar i.
tisdag 25 oktober 2011
Om dubbelhet och dåliga förbindelser.
Redan från början kom jag att arbeta nära tillsammans med Julle (Sven Erik Juhlin) och PO ( Landgren), för att inte tala om alla praktikanter och designstudenter.
Detta var inte organiserat på annat sätt än att våra arbetsuppgifter gick i varandra.
Det fanns plastmuggar att köpa som var vita inuti och färgade på utsidan. Julle visade mig en och vi enades om att de nog var gjutna i två steg, först innerdelen, och sedan den färgade utanpå. Julle ville göra något liknande men vi hade inte tekniken.
I sökandet efter lösningar på problemen med hopfogandet av Bregers vattenkanna hade företaget fått kontakt med ultraljudssvetsning.
Detta byggde på det enkla faktum att om man gnider händerna mot varandra så blir de varma. Om man gnider två plastbitar mot varandra så blir även de varma, och om man gnider tillräckligt intensivt så smälter de ihop.
Ett företag levererade utrustningen och Julle ritade upp ett helt program med dubbelväggiga produkter.
Muggar, kaffekoppar, tillbringare, salladsskålar, med tillhörande fat, lock och bestick såg världens ljus.
Grejorna var verkligen snygga och helt rätt i tiden.
Det fanns en liten hake.
Ultraljudssvetsning går bra om energin inte transporteras längre väg genom plastbitarna än vad materialet är tjockt. Vid de höga frekvenser som det är fråga om beter sig annars plasten som om man håller en våt tvättsvamp mellan handflatorna. Det blir inte så varmt som man önskar.
Mitt minne sviker mig men jag har för mig att åtminstone dubbelkannan och salladsskålen måste limmas.
Alla delarna var gjorda i högblank och färggrann plast. Muggen var mest speciell, med ett halvcirkelformat handtag. Folk tyckte om den, och när den gick upp i svetsen köpte man en ny likadan.
Om du kära läsare har en del i denna serie så var försiktig med den. Diska aldrig i diskmaskin och tappa den för allt i världen inte i golvet.
Jag hade min vana trogen läst på och insåg att svetsningen bokstavligt talat inte skulle hålla i längden.
Det fanns ett alternativ.
Om man bytte till en segare plast i ytterdelen så kunde man krympa fast den på innerdelen när den kom varm ur maskinen. Muggen skulle däremot inte kunna bli lika blank som den ursprungliga.
Jag kommer inte ihåg vem som tog beslutet, det var över min nivå, men vi gjorde ändringen. För att markera att det var en ny produkt gjorde då Julle om handtaget till en greppvänligare, men kanske inte lika elegant lösning.
När vi nu etablerat krymptekniken som gjorde muggarna slagtåliga, gjorde Julle en barnmugg och en barntallrik. Dessa kunde dessutom med fördel användas av fysiskt handikappade. Där gjorde han en pionjärgärning.
Plastbrickan som syns på bild har en egen historia. Kommer i nästa avsnitt.
Detta var inte organiserat på annat sätt än att våra arbetsuppgifter gick i varandra.
Det fanns plastmuggar att köpa som var vita inuti och färgade på utsidan. Julle visade mig en och vi enades om att de nog var gjutna i två steg, först innerdelen, och sedan den färgade utanpå. Julle ville göra något liknande men vi hade inte tekniken.
I sökandet efter lösningar på problemen med hopfogandet av Bregers vattenkanna hade företaget fått kontakt med ultraljudssvetsning.
Detta byggde på det enkla faktum att om man gnider händerna mot varandra så blir de varma. Om man gnider två plastbitar mot varandra så blir även de varma, och om man gnider tillräckligt intensivt så smälter de ihop.
Ett företag levererade utrustningen och Julle ritade upp ett helt program med dubbelväggiga produkter.
Muggar, kaffekoppar, tillbringare, salladsskålar, med tillhörande fat, lock och bestick såg världens ljus.
Grejorna var verkligen snygga och helt rätt i tiden.
Det fanns en liten hake.
Ultraljudssvetsning går bra om energin inte transporteras längre väg genom plastbitarna än vad materialet är tjockt. Vid de höga frekvenser som det är fråga om beter sig annars plasten som om man håller en våt tvättsvamp mellan handflatorna. Det blir inte så varmt som man önskar.
Mitt minne sviker mig men jag har för mig att åtminstone dubbelkannan och salladsskålen måste limmas.
Alla delarna var gjorda i högblank och färggrann plast. Muggen var mest speciell, med ett halvcirkelformat handtag. Folk tyckte om den, och när den gick upp i svetsen köpte man en ny likadan.
Om du kära läsare har en del i denna serie så var försiktig med den. Diska aldrig i diskmaskin och tappa den för allt i världen inte i golvet.
Jag hade min vana trogen läst på och insåg att svetsningen bokstavligt talat inte skulle hålla i längden.
Det fanns ett alternativ.
Om man bytte till en segare plast i ytterdelen så kunde man krympa fast den på innerdelen när den kom varm ur maskinen. Muggen skulle däremot inte kunna bli lika blank som den ursprungliga.
Jag kommer inte ihåg vem som tog beslutet, det var över min nivå, men vi gjorde ändringen. För att markera att det var en ny produkt gjorde då Julle om handtaget till en greppvänligare, men kanske inte lika elegant lösning.
När vi nu etablerat krymptekniken som gjorde muggarna slagtåliga, gjorde Julle en barnmugg och en barntallrik. Dessa kunde dessutom med fördel användas av fysiskt handikappade. Där gjorde han en pionjärgärning.
Plastbrickan som syns på bild har en egen historia. Kommer i nästa avsnitt.
fredag 16 september 2011
Till tystnadens lov.
Den som har bott i ett flerfamiljshus före 1965 kommer kanske ihåg att om det bodde någon gubbe i samma trapphus fick man höra hur toaletten tjöt varje gång han var uppe och pinkade på natten.
Själva spolningen låter inte särskilt mycket. Det var flottörventilen som fyller på nytt vatten som hördes i hela huset.
Bertil Dahllöf på Gustavsberg gjorde en god gärning då han på 60-talet uppfann den tysta flottörventilen.
Det är inte han på bilden. Han hade svart hår såvitt jag minns.
Primus Sievert blev nog också glada åt att få tillverka ventilen eftersom efterfrågan på fotogenkök avtog när folk började få nya kök med elspis. Här fick man en ny storsäljare.
Tystspolningen gjorde att vi senare på det nya TEC fick ett jättefint ljudlaboratorium.
Plastmaterialleverantörerna började marknadsföra en ny plast, POM eller Acetalplast, som det nya ersättningsmaterialet för koppar i ventiler.
I reklamen hävdade de att man kunde tänka som om det vore metall. Alla om-en och men-en stod, som brukligt är i reklam, längre ned i texten.
Jag tror att det var konstruktionschefen som ritade den nya flottörventilen i plast.
Det var ingen dålig konstruktion, men han hade inte läst det finstilta i materialspecen.
Som jag minns det skulle en ventil tåla 100 000 öppningar vid 1 MPa (tio kilo) under tio år.
Jag kommer inte ihåg vilket öknamn ventilen fick, men det var av samma kaliber som BAHCO:s ”bilbrännare”.
Jag tror att det var i samband med att konstruktionschefen slutade som jag fick uppdraget att åtgärda ventilen.
Min vana trogen läste jag in mig på ämnet och insåg då att det krävdes helt andra godsdimensioner för att plasten skulle hålla i längden. Samtidigt upptäckte jag att maskingängor är direkt olämpliga i plastmaterial. Jag ritade ett ändringsförslag och var väldigt nöjd med mig själv.
Jag har all anledning att vara tacksam över mina äldre och mer erfarna kollegors kommentarer. De påpekade att mina egendesignade plastgängor skulle kräva investeringar i nya verktyg vid formtillverkningen.
Detta innebar stora kostnader. De skulle dessutom avsevärt försvåra eventuella senare förändringar.
”Den som lyder råd är vis.” Den här gången godtog jag råden och nöjde mig med riktigt grova standardgängor.
Det här blev min första konstruktion som kommit ut i mycket stora antal under flera decennier.
När ventilen började bli gammalmodig räddades den av att man i Belgien envisades med att även fortsättningsvis vilja ha just denna ventil.
Den portionerade inte ut vattnet i exakt lika mängd vid varje spolning men belgarna tyckte tydligen att den verkade säkrare mot översvämning och återsugning av förorenat vatten.
Det här uppdraget lärde mig något som verkar vara en naturlag.
Det är inte lätt att för första gången göra något som ingen annan har tänkt på.
Det är ofta den som kommer in som tvåa och bygger vidare på grundidén som får se produkten bli framgångsrik.
Vem, om någon, som sedan får ära och berömmelse är en helt annan sak.
måndag 5 september 2011
N. I. H. – effekten.
När jag botaniserade bland trämodellerna som skulle köras till tippen, hittade jag bland annat två modeller till de ”våffeljärn” som har använts vid tillverkningen av de blå druvklasar som gett servisen ”Blå blom” dess namn.
Det finns olika uppgifter om hur druvklasarna tillverkats genom åren. Själv har jag för mig att de från början göts i pyttesmå gipsformar. Det finns foton av jättehöga travar av sådana formar från början av 1900-talet.
Fabriken elektrifierades 1896 och ett nytt elverk kom igång på Kattholmen strax efter första världskriget. Någon kom så på att man kunde göra klasarna i elektriska ”våffeljärn”. Det var modellerna till dessa våffeljärn som jag hittat.
Jag erinrade mig då ett annat av mina allra första jobb i början av 70-talet.
Vid det här laget hade alltså kvinnor suttit och stansat blå blommor i mer än femtio år. Jag vill helst inte tänka på hur det kan ha känts i armar och axlar efter några årtionden på det jobbet.
Briefingen inför jobbet var kortfattad som vanligt. ”Gör något åt det slitsamma jobbet” bör det väl ha låtit.
Idag skulle jag väl ha satt en luftcylinder på handtaget och sedan bett om ett ordentligt automatiseringsprojekt. Istället kastade jag mig entusiastiskt över uppdraget och gjorde en halvautomatisk manick som skulle ha tagit bort den tunga armrörelsen men som inte fick jobbet att gå fortare.
Ritningarna gick till verkstaden, apparaten tillverkades och levererades prompt till HPF.
Killarna på HPF:s underhållsverkstad kopplade till luften, tryckte på knapparna och stansen gick ned halva vägen och kilade fast. Sådant här är fullt normalt vid enstyckstillverkning. Det finns en särskild yrkesbeteckning för de betrodda och kunniga tekniker som i vanliga fall trimmar in nya maskiner. De kallas Filare.
I detta fall hade tydligen verkstadskillarna tänkt sig att underhållsteknikerna skulle fila in maskinen själva.
De tänkte annorlunda och flyttade in maskinen i ett mörkt och avlägset hörn av verkstaden där den fick stå ifred.
Jag var redan upptagen av andra jobb och fick veta vad som hänt först långt senare när jag frågade hur det hade gått. Underhållskillarna meddelade då att apparaten hade varit bra att ha att plocka delar från till annat så att man slapp beställa när det var bråttom.
Hur de blå ”blommorna” tillverkades de nästföljande trettio åren vet jag inte.
Detta var en erfarenhet som jag delar med många av mina yrkesbröder.
I klartext betyder termen: Not Invented Here!
Det finns olika uppgifter om hur druvklasarna tillverkats genom åren. Själv har jag för mig att de från början göts i pyttesmå gipsformar. Det finns foton av jättehöga travar av sådana formar från början av 1900-talet.
Fabriken elektrifierades 1896 och ett nytt elverk kom igång på Kattholmen strax efter första världskriget. Någon kom så på att man kunde göra klasarna i elektriska ”våffeljärn”. Det var modellerna till dessa våffeljärn som jag hittat.
Jag erinrade mig då ett annat av mina allra första jobb i början av 70-talet.
Vid det här laget hade alltså kvinnor suttit och stansat blå blommor i mer än femtio år. Jag vill helst inte tänka på hur det kan ha känts i armar och axlar efter några årtionden på det jobbet.
Briefingen inför jobbet var kortfattad som vanligt. ”Gör något åt det slitsamma jobbet” bör det väl ha låtit.
Idag skulle jag väl ha satt en luftcylinder på handtaget och sedan bett om ett ordentligt automatiseringsprojekt. Istället kastade jag mig entusiastiskt över uppdraget och gjorde en halvautomatisk manick som skulle ha tagit bort den tunga armrörelsen men som inte fick jobbet att gå fortare.
Ritningarna gick till verkstaden, apparaten tillverkades och levererades prompt till HPF.
Killarna på HPF:s underhållsverkstad kopplade till luften, tryckte på knapparna och stansen gick ned halva vägen och kilade fast. Sådant här är fullt normalt vid enstyckstillverkning. Det finns en särskild yrkesbeteckning för de betrodda och kunniga tekniker som i vanliga fall trimmar in nya maskiner. De kallas Filare.
I detta fall hade tydligen verkstadskillarna tänkt sig att underhållsteknikerna skulle fila in maskinen själva.
De tänkte annorlunda och flyttade in maskinen i ett mörkt och avlägset hörn av verkstaden där den fick stå ifred.
Jag var redan upptagen av andra jobb och fick veta vad som hänt först långt senare när jag frågade hur det hade gått. Underhållskillarna meddelade då att apparaten hade varit bra att ha att plocka delar från till annat så att man slapp beställa när det var bråttom.
Hur de blå ”blommorna” tillverkades de nästföljande trettio åren vet jag inte.
Detta var en erfarenhet som jag delar med många av mina yrkesbröder.
I klartext betyder termen: Not Invented Here!
söndag 4 september 2011
Om en förödd kulturskatt.
Ett litet hopp i kronologin.
Först lite bakgrundsmaterial.
På det här fotot syns ett stort fabrikshus i bakgrunden.
När det stod färdigt 1883 var det en för sin tid toppmodern fabriksbyggnad. Det skulle dröja till efter första världskriget innan Gustavsberg fick elektricitet så byggnaden fick tämligen stora fönster för ljusets skull.
När den nya hushållsporslinsfabriken skulle byggas på 1930-talet rev man halva huset för att bereda plats. Så fick det kortade huset stå där och glömdes med tiden bort trots sin storlek. Jag tycker mig minnas att det på femtiotalet fanns glas i de flesta av fönstren, men det ändrade ortens unga på med tiden. Jag undrar vad de sköt med. Avståndet är ganska långt från gatan.
När gatan som nu mynnar ut på Ingarövägen intill det stora kvarnhjulet skulle dras fram, något av åren runt millennieskiftet, beslöts det att huset skulle rivas. Min obotliga nyfikenhet fick mig att göra ett studiebesök.
Jag blev helt paff!
Huset var fyllt med trämodeller av både gångna tiders och fortfarande använd produktionsutrustning. För första gången gick det upp för mig att många av de produktionsmaskiner som använts på företaget faktiskt var egenkonstruerade och inte köpta.
Det går normalt till så, när man konstruerar stora maskiner i ett exemplar, att ritningarna sänds till ett modellmakeri. Där gör modellören en tolkning av ritningen och lägger till de kompensationer för krympning vid gjutning en som behövs. Samtidigt läggs också på arbetsmån för den efterbearbetning som sedan behöver göras på den gjutna metalldelen. Många av modellerna var mycket stora, såsom manshöga stativ till kulkvarnar och nästan manshöga kugghjul och remskivor. Det låg även massvis med mindre maskindetaljer i långa rader på hyllor och i stellerage.
Det hela hade klarat sig förhållandevis bra trots, eller tack vare, de utslagna fönstren. Själv föll jag i trans över de vackra och omsorgsfullt gjorda modellerna. Jag upplevde det hela som en fysisk minnesgård över alla dem som med tankemöda och arbete gjort Gustavsbergs tillverkning möjlig.
Utan all denna utrustning skulle ingen produktion kunnat ske!
Varför fanns allt detta material där?
Normalt behåller gjuterier modeller så länge de har plats, ofta i hopp om efterbeställningar. När det blir trångt kontaktar man kunden och ber om lov att kasta modellerna. Min gissning är att någon beslutsfattare på företaget vid dessa tillfällen uppmanade gjuterierna att skicka modellerna till Gustavsberg. Adresslapparna satt kvar på många av modellerna.
Så fanns då detta oanvända hus att ställa det hela i och där ”glömdes” det bort.
Vid samma tid skulle även huset bredvid kortas för den nya gatan. I detta hus fanns en dansskola och andra aktiviteter. Detta medförde att det blev debatt i lokalpress och man höll även opinionsmöten i frågan.
Ingen talade om ”mitt”hus.
Jag besökte ett öppet möte i föreningen Gustavsbergs vänner och presenterade min upptäckt. Reaktionen var att man tyckte det var opassande att en icke föreningsmedlem tog till orda.
Vid samma tid diskuterades Porslinsmuseets framtid och det gavs ut programförslag där man talade om att utvidga museets verksamhetsområde till att hålla minnet av industrin i samhället levande.
Jag kontaktade projektledaren för museiplanerna och presenterade mitt ärende. Hon hänvisade mig till tekniska museet. Vid min kontakt med dem sade de att detta naturligtvis var en fråga för den lokala kulturvården.
Till slut gick jag på ett öppet byggnadsnämndsmöte och föreslog att man inför rivningen åtminstone skulle lägga ut grejorna på en gårdsplan och låta ortsborna botanisera och ta för sig. Mycket var som sagt väldigt dekorativt.
Jag tror inte att detta togs till protokollet.
Med en lätt travesti känner jag mig hugad att utbrista:
För Bobcattornas raseri bevare oss milde herre Gud!
I samband med rivningen tog jag vara på några föremål som jag nu håller på att överlämna till porslinsmuseet.
För mig själv behöll jag ett av de vackra fönstren och en dörr.
Först lite bakgrundsmaterial.
På det här fotot syns ett stort fabrikshus i bakgrunden.
När det stod färdigt 1883 var det en för sin tid toppmodern fabriksbyggnad. Det skulle dröja till efter första världskriget innan Gustavsberg fick elektricitet så byggnaden fick tämligen stora fönster för ljusets skull.
När den nya hushållsporslinsfabriken skulle byggas på 1930-talet rev man halva huset för att bereda plats. Så fick det kortade huset stå där och glömdes med tiden bort trots sin storlek. Jag tycker mig minnas att det på femtiotalet fanns glas i de flesta av fönstren, men det ändrade ortens unga på med tiden. Jag undrar vad de sköt med. Avståndet är ganska långt från gatan.
När gatan som nu mynnar ut på Ingarövägen intill det stora kvarnhjulet skulle dras fram, något av åren runt millennieskiftet, beslöts det att huset skulle rivas. Min obotliga nyfikenhet fick mig att göra ett studiebesök.
Jag blev helt paff!
Huset var fyllt med trämodeller av både gångna tiders och fortfarande använd produktionsutrustning. För första gången gick det upp för mig att många av de produktionsmaskiner som använts på företaget faktiskt var egenkonstruerade och inte köpta.
Det går normalt till så, när man konstruerar stora maskiner i ett exemplar, att ritningarna sänds till ett modellmakeri. Där gör modellören en tolkning av ritningen och lägger till de kompensationer för krympning vid gjutning en som behövs. Samtidigt läggs också på arbetsmån för den efterbearbetning som sedan behöver göras på den gjutna metalldelen. Många av modellerna var mycket stora, såsom manshöga stativ till kulkvarnar och nästan manshöga kugghjul och remskivor. Det låg även massvis med mindre maskindetaljer i långa rader på hyllor och i stellerage.
Det hela hade klarat sig förhållandevis bra trots, eller tack vare, de utslagna fönstren. Själv föll jag i trans över de vackra och omsorgsfullt gjorda modellerna. Jag upplevde det hela som en fysisk minnesgård över alla dem som med tankemöda och arbete gjort Gustavsbergs tillverkning möjlig.
Utan all denna utrustning skulle ingen produktion kunnat ske!
Varför fanns allt detta material där?
Normalt behåller gjuterier modeller så länge de har plats, ofta i hopp om efterbeställningar. När det blir trångt kontaktar man kunden och ber om lov att kasta modellerna. Min gissning är att någon beslutsfattare på företaget vid dessa tillfällen uppmanade gjuterierna att skicka modellerna till Gustavsberg. Adresslapparna satt kvar på många av modellerna.
Så fanns då detta oanvända hus att ställa det hela i och där ”glömdes” det bort.
Vid samma tid skulle även huset bredvid kortas för den nya gatan. I detta hus fanns en dansskola och andra aktiviteter. Detta medförde att det blev debatt i lokalpress och man höll även opinionsmöten i frågan.
Ingen talade om ”mitt”hus.
Jag besökte ett öppet möte i föreningen Gustavsbergs vänner och presenterade min upptäckt. Reaktionen var att man tyckte det var opassande att en icke föreningsmedlem tog till orda.
Vid samma tid diskuterades Porslinsmuseets framtid och det gavs ut programförslag där man talade om att utvidga museets verksamhetsområde till att hålla minnet av industrin i samhället levande.
Jag kontaktade projektledaren för museiplanerna och presenterade mitt ärende. Hon hänvisade mig till tekniska museet. Vid min kontakt med dem sade de att detta naturligtvis var en fråga för den lokala kulturvården.
Till slut gick jag på ett öppet byggnadsnämndsmöte och föreslog att man inför rivningen åtminstone skulle lägga ut grejorna på en gårdsplan och låta ortsborna botanisera och ta för sig. Mycket var som sagt väldigt dekorativt.
Jag tror inte att detta togs till protokollet.
Med en lätt travesti känner jag mig hugad att utbrista:
För Bobcattornas raseri bevare oss milde herre Gud!
I samband med rivningen tog jag vara på några föremål som jag nu håller på att överlämna till porslinsmuseet.
För mig själv behöll jag ett av de vackra fönstren och en dörr.
måndag 29 augusti 2011
Stig Lindbergs co-designer.
Mina första jobb på Gustavsberg har barmhärtigt nog fallit i glömska. Jag kan ändå inte stå emot lusten att berätta om när jag var co-designer till Stickan, som vi kallade honom när han inte var i närheten.
En av de vackraste designer han gjorde i plast var vattenkannan Fontana. Just kombinationen av kannan i plast och hantaget i rotting och bast var det som lyfte produkten.
När jag började på Gustavsberg var inte Stickan där och samtidigt hade man tröttnat på handtaget. Det ansågs troligen vara alltför dyrt att tillverka. Kanske fick man också reklamationer. Handtagen var ju inte lika tåliga som kannan. Jag har sett gräsliga exempel på hur man förstärkt med krympslang.
Marknads- och produktionsfolket ville ha ett handtag i plast. Om någon av företagets designers fått frågan vet jag inte men de var nog alltför kloka för att ge sig på Stickans produkt.
Som vanligt på Gustavsberg så var briefingen när jag fick jobbet kortfattad och allmänt hållen.
”Gör ett handtag” lät det ungefär.
Nu for fan i mig.
I ungdomligt och naivt oförstånd ville jag skapa ett fint funkishandtag, och det gjorde jag också. Så här efteråt skäms jag över mitt dåliga sinne för stil. Kannan blev ju en riktig skvader. Lika naturlig som en korsning mellan en hare och en tjäder.
Jag har hört sägas att Stickan omedelbart stoppade tillverkningen när han kom tillbaka till företaget 1972. Själv kom jag lindrigt undan. Det var nog under Stickans värdighet att ge sig på mig. Han visste nog inte vem jag var och dessutom hade ju jag bara gjort som beslutsfattarna ville.
Nu ser jag att dessa kannor säljs för dyra pengar utan att folk undrar över utseendet.
Till ägare av sådana kannor har jag följande tips.
Välj att se den som den skvader den är eller se den som en gul treskilling banco, design Lindberg/Bjurling.
Alternativt skaffa ett foto av kannan med det rätta handtaget, ta med foto och kanna på nästa badsemester till något sydligt land där man fortfarande kan hantera rotting och bast och be en skicklig hantverkare göra ett nytt handtag.
En av de vackraste designer han gjorde i plast var vattenkannan Fontana. Just kombinationen av kannan i plast och hantaget i rotting och bast var det som lyfte produkten.
När jag började på Gustavsberg var inte Stickan där och samtidigt hade man tröttnat på handtaget. Det ansågs troligen vara alltför dyrt att tillverka. Kanske fick man också reklamationer. Handtagen var ju inte lika tåliga som kannan. Jag har sett gräsliga exempel på hur man förstärkt med krympslang.
Marknads- och produktionsfolket ville ha ett handtag i plast. Om någon av företagets designers fått frågan vet jag inte men de var nog alltför kloka för att ge sig på Stickans produkt.
Som vanligt på Gustavsberg så var briefingen när jag fick jobbet kortfattad och allmänt hållen.
”Gör ett handtag” lät det ungefär.
Nu for fan i mig.
I ungdomligt och naivt oförstånd ville jag skapa ett fint funkishandtag, och det gjorde jag också. Så här efteråt skäms jag över mitt dåliga sinne för stil. Kannan blev ju en riktig skvader. Lika naturlig som en korsning mellan en hare och en tjäder.
Jag har hört sägas att Stickan omedelbart stoppade tillverkningen när han kom tillbaka till företaget 1972. Själv kom jag lindrigt undan. Det var nog under Stickans värdighet att ge sig på mig. Han visste nog inte vem jag var och dessutom hade ju jag bara gjort som beslutsfattarna ville.
Nu ser jag att dessa kannor säljs för dyra pengar utan att folk undrar över utseendet.
Till ägare av sådana kannor har jag följande tips.
Välj att se den som den skvader den är eller se den som en gul treskilling banco, design Lindberg/Bjurling.
Alternativt skaffa ett foto av kannan med det rätta handtaget, ta med foto och kanna på nästa badsemester till något sydligt land där man fortfarande kan hantera rotting och bast och be en skicklig hantverkare göra ett nytt handtag.
söndag 28 augusti 2011
Tillbaka till startpunkten.
När jag gick på högstadiet på Kvarnberget var det många som svor dyra och heliga eder att om de bara kom över Skurubron skulle de aldrig mera återvända. Jag ser dem ofta 50 år senare nere på samhället när de njuter sitt otium efter ett arbetsliv på Fabriken.
Själv gjorde jag ett allvarligt menat försök att röra på mig och kom så långt som till Finland. Till slut sökte jag mig självmant tillbaka. Det var ingen löneförhöjning att tala om, men arbetsuppgifterna verkade lockande.
Jag är inte helt säker på om det stod påhittig, fyndig eller kreativ i annonsen, men det smickrade mig att jag fick jobbet. Jag var förväntansfull.
Miljonprogrammet rullade på så jag fick två erbjudanden om lägenhet i det nybyggda Munkmora. Det ena kom från bostadskön och det andra från företaget.
Processen från flytten till Enköping två år tidigare upprepade sig. Den första november 1969 flyttade jag in i en tom lägenhet med en gummimadrass, en filt och ett kokkärl. Jag campade på köksgolvet i sex veckor.
Min fru kom efter med flyttlasset till Lucia.
Det var inget märkvärdigt med att börja på konstruktionskontoret. Jag fick en plats anvisat och så var det med det.
Kontoret låg på sanitetsfabrikens plan 2. Här kom jag att träffa ett antal konstruktörer vilka har betytt mycket för min utveckling i yrket. Trots risken att glömma någon som vore förtjänt av att nämnas kan jag ändå inte avhålla mig från att idka lite name-dropping.
Lennart Hagelin hade en viktig roll som ritningsgranskare. Eftersom en del plastverktyg (högtrycksformar) lämnades ut för tillverkning hos underleverantörer var det mycket viktigt att konstruktionerna var genomtänkta och ritningarna korrekta . På den tiden tyckte jag kanske ibland att hans anmärkningar var petiga, men jag har blivit förståndigare sedan dess.
Yngve Brunzell var en mycket erfaren konstruktör som hade en hel trave med gamla kopior på sitt skrivbordshörn. Nästan alltid när jag bad om råd grep han vant efter ett papper och började skissa på baksidan sägandes: ”Jag kommer ihåg när jag gjorde något liknande.” Och så fick jag med mig tipset att jobba vidare på.
Rurik Kamb var en mycket skicklig formkonstruktör som ibland gjorde sådant som en del ”orakel” höll för alltför djärvt. Förutom sin skicklighet var han en god samtalspartner och hade i detta sammanhang en förmåga att vara tvetydig på ett sätt som ofta satte mig på det hala. Han var i detta avseende jämförbar med min mamma. De hade båda förmågan att skicka en ut i limbo där man svävade utan fotfäste medan man försökte förstå vad som menades. En sådan upplevelse kan vara lika njutningsfullt hisnande som förvirrande. Det finns alltför få sådana människor.
Börje Björklund var också en skicklig och hedervärd konstruktör med stor erfarenhet. Jag kom att få nöjet att samarbeta med honom även under min andra sejour på företaget tjugo år senare.
Jag började på en kurs i konstruktionsteknik i ingenjörssamfundets regi. Kursen var mycket bra och en extra krydda var att Björn Bellander som körde racing gick på samma kurs. Jag liftade med honom i hans Triumph. Jag kommenterade att han körde så lugnt och han berättade att han körde av sig på racingbanorna och inte behövde visa något i trafiken. Jag fick ändå en demonstration när han körde in på en verkstad i Lugnets fabriksområde (Hammarby sjöstad var ännu inte ens påtänkt) och bytte bromsbelägg på väg till kursen. Jag trodde inte att det var möjligt att göra det så snabbt som han gjorde.
Det talas mycket i debatten om vikten av kontakter när man söker jobb. Detta är helt sant. När jag lämnade BAHCO fick jag frågan om jag inte kunde höra om det behövdes fler på Gustavsberg. Jag gjorde så och inom kort var vi tre ingenjörer från BAHCO på kontoret.
Från vårt kontor hade vi bra utsikt och kunde följa hur TEC (det nya tekniska centret, nu i skrivande stund vårdcentral) byggdes. Dit skulle vi få flytta när det blev klart.
tisdag 23 augusti 2011
Äntligen där!
Jag har glömt hur det gick till men en dag satt jag till slut framför ett ritbord på BAHCO:s konstruktionskontor. Kanske hade förmannen dragit i några trådar igen.
Nu fick jag lära mig den sanna innebörden i ritningslärarens ord om att man hade särskilt folk till att renrita på kontoren.
Ritaren det var jag.
Det här var vid en tid då företagets lyxpryl, ADB-maskinen stod i en särskild hall med luftkonditionering, rökförbud, tillträdesförbud och stora skyltfönster mot entrén så man kunde se den ordentligt. Hos oss på konstruktionsavdelningen gällde fortfarande papper och blyertspenna. Det fanns ingen annan hjälp till hands än räknesticka och mekanisk räknemaskin. Tänka fick man göra själv med huvudet.
Skisser gjordes ofta med modellera eller kartong och pappersklister.
Jag renritade med blyerts på transparent papper.
Det här kunde bli ganska grisigt om man jobbade länge med en stor ritning. Vi hade vita skyddsrockar att använda vid behov. Sålunda skrudad såg man ut som en läkare men med räknesticka i stället för receptblock i bröstfickan.
En gammal farbror som var nästan lika gammal som jag är nu kom alltid i svart kostym och fluga. Han drog upp långa vita muddar på ärmarna som skydd. Han hade förresten likt inköpschefen visst problem med min klädstil. Jag brukade ekipera mig hos Mahjong och Gul och Blå och han sade till mig att detta inte passade sig på ett konstruktionskontor.
Numera hör jag dåligt på riktigt, men den gången bara låtsades jag.
Nytt och modernt var ritborden. De medgav nämligen att man kunde välja att sitta eller stå i arbetet. Nu behövde man inte längre få sina åderbråck på benen. Man kunde sitta ned och få dem på ett annat ställe om det kändes bättre.
Min viktigaste roll var att föra in ändringar.
Man hade nämligen en föredömlig rutin för de ändringar som gjordes i produktionen. När produktionsfolket och/eller konstruktören kommit överens om en ändring ritades resultatet med rödpenna på arbetskopian. Denna skickades till mig och så fick jag beställa fram originalet av två gladlynta flickor i arkivet och föra in ändringen tillsammans med den obligatoriska notisen, datumet och signaturen.
När jag blivit varm i kläderna fick jag i uppdrag att rita åt en projektledare.
Företaget tillverkade bland annat bensineldade kupévärmare med urverksdrivna tidur. Ibland tände den inte på första försöket så värmaren fick göra ett antal försök. Det kunde då hända att brännaren fylldes med bensinånga innan tändningen lyckades, men då tände det MED BESKED!
Detta föranledde att det kom upp plakat på fabriken att det var strängt förbjudet att kalla företagets produkter för bilbrännare.
Nu var uppgiften att göra en urverksstyrd kombinerad motor- och kupévärmare som inte exploderade. Jag var mycket imponerad av projektets höga tekniska nivå. Häftigast var att en fotocell skulle titta in i brännkammaren genom ett långt smalt rör och se om det brann. Detta var före elektronikexplosionen så allt var gjort med diskreta komponenter.
Jag fick aldrig veta hur det gick för en dag läste jag en annons från AB Gustavsbergs fabriker.
De sökte en påhittig ung ingenjör till sitt konstruktionskontor.
Jag sökte jobbet.
onsdag 17 augusti 2011
Skilda världar.
En moddig vinterdag när jag, min vana trogen, kom till jobbet i sista minuten efter att ha cyklat tvärs igenom stan, stod basen Sköld vi stämpelklockan och väntade.
Han kommenterade min sena ankomst och sade att nu var det bråttom.
Inköpsavdelningen sökte en ung ingenjör och Sköld hade ordnat tid för en intervju. Medan vi halvsprang genom korridorerna berättade han att inköpschefen var extremt petig med att man passade tider, dessutom höll han sträng dress-code. Avdelningen skulle se ut som ett bättre bankkontor.
När jag svettig, andfådd, i läderstövlar och nedstänkt av trafiken steg in genom dörren stod inköpschefen mycket riktigt och tittade på klockan. Han lyfte blicken och studsade, inte bokstavligen men andligen, en halvmeter.
Jag förstod att resultatet redan var givet, men ville inte svika basens förtroende utan lät mig intervjuas. Det roade mig också något att se vad som skulle hända.
Intervjun gick ut på att chefen försökte få mig att förstå varför detta inte var något jobb för mig.
Själv kontrade jag med att konsekvent vara positiv, intresserad, medgörlig och efter förmåga även entusiastisk. Han tog upp frågan om dresskoden och jag svarade att jag ju redan hade haft tre olika uppsättningar arbetskläder i olika kulörer beroende på arbetsuppgifterna, så speciella arbetskläder var inget problem för mig.
Här blev det en paus och så undrade han om han fick ställa en personlig fråga. Den handlade om min frisyr.
Nu hör det till saken att jag nästan hela livet haft en och samma frisyr ”självfall”. Längden har varierat under åren. Det var bara så att medlemmarna i ett känt engelskt musikband vid den här tiden hade liknande frisyr som jag. Lustigt sammanträffande. Kanske gillade han inte deras musik?
Nu ljög jag för inköpschefen, och förteg året när jag var 14 och förgäves försökte leva upp till bioreklamen:
Brylkräm ger stil åt alla killar
brylkräm från sju till sjuttio år,
brylkräm ja alla flickor gillar
brylkräm tänder stjärnor i ditt hår.
Jag sade att min mamma designat frisyren och att jag aldrig haft någon annan.
Intervjun tog slut och jag skulle få besked.
Det kom inte.
Till slut gick basen upp och frågade om besked. Han var upprörd när han kom tillbaks. Svaret hade setat lång inne men det blev nej.
Chefen hade ändå frågat om Sköld tyckte att det var ett dåligt beslut och han hade svarat med eftertryck att det tyckte han verkligen.
Basen ville mig väl, men det var en herrans tur att jag slapp undan med bara förskräckelsen.
tisdag 16 augusti 2011
Närkontakt med Ate
Det var de sista timmarna av det sista kvällsskiftet före semestern. Biljetterna för resan till Finland var köpta. Sommarledigheten väntade.
Jag stod och vek upp kanter på plåtar. De liknade bakplåtar, om än något större, och handgreppet när man sköt in dem i pressen påminde något om när man skjuter in en plåt med bullar i ugnen.
Plötsligt kände jag hur plåten gled förbi ändstoppen och fortsatte inåt. Det motoriska minnet gjorde att mina händer följde med.
Jag hann aldrig gripas av panik, det gick för fort. Som en reflex slet jag åt mig händerna och skar upp ett jack i den högra handen på den upprättstående kanten som jag höll i.
Sedan gick allt som på räls. Första förband, bilskjuts till sjukhuset, handen sydd, och så kunde man spela hjälte några dagar. Det var förstås lite besvärligt att man inte kunde sjukskriva sig. Jag var ju redan ledig.
Medan detta pågick fick jag höra om vad som hänt killen på avdelningen som bara hade en hand. Han hade pressat fläkthjulsnav av plåt. Det här var före plastens dagar. Helt plötsligt såg han att han skickat in två ämnen i verktyget. Han försökte fiska tillbaka ämnet men hann inte. När pressen gick upp igen var hans hand stor som en stekpanna. Läkaren på sjukhuset nöjde sig med att ge smärtstillande och sände honom direkt till Uppsala för amputation.
Rapport skrevs på särskild blankett och jag hamnade väl i den statistik som jag senare sett. Av den framgår att de allra flesta olyckorna sker de sista timmarna före en storhelg och särskilt då på kvällsskift.
Jag har ibland tänkt på vad man kunde göra för att minska olyckorna. Man kunde kanske helt upphöra med långledigheter, eller så kunde man förbjuda sistaskift före ledighet.
Kanske skulle det bli svårt att få folk med på dessa reformer så jag har ännu inte försökt lansera dem.
Jag har sett händelsen som en allvarlig påminnelse från olyckans gudinna och har lagt den på minnet.
Jag kan förnöjt konstatera att om det går sakta för mig att skriva så är det i alla fall inte därför att det fattas fingrar.
måndag 15 augusti 2011
Sveriges närmaste stad.
En vacker tidig vårdag 1968 kom jag med tåg till Enköping.
Jag fick bostad i ett kontorsrum i en gammal fabriksbyggnad i hamnområdet. Det var lite mer fältmässigt den här gången. Inte mycket rum för privatlivet. Väggen mot korridoren bestod av frostat glas. Inredningen bestod av två sängar, rummet var stort nog för två men jag fick lyxen att bo ensam. Jag minns ingen mer inredning men det bör ha funnits något bord och någon stol.
Efter en kort tid (annat än i våra dagar) fick jag hyra en nybyggd lägenhet på Lillsidan och min fru kom från Åbo efter vårterminens slut.
Liksom de flesta svenskar tänkte jag skiftnyckel när jag hörde BAHCO. Nu lärde jag mig att det fanns ett BAHCO till som sysslade med luftaffärer. Det var fråga om ventilation och värme i hus och fordon. Jag fick börja med skiftarbete på plåtverkstaden.
Detta var nog den mest välordnade fabrik jag jobbat på. Systematiskt upplagd inredning, många nya maskiner, ordning och reda. Särskilt imponerande var ett moduluppbyggt verktygssystem för kantpressningen. Det var i princip snarlikt att bygga med legobitar. Systemet kom från Ivar Sjöblom, även känd som ”herr Alice Babs”. Vitsen var att det inte fanns några verktyg för de olika produkterna. Man fick ut en lista och beskrivning och sedan plockade man ihop verktyget. Efter avslutad körning plockades verktygsdetaljerna tillbaka till sina hyllplatser.
Jag gjorde karriär på plåtverkstaden.
Efter en tid som operatör vid pressar och stansar, då jag blev förtrogen med processen, maskinerna och materialet fick jag sätta upp verktyg. Här lärde jag mig mycket om noggrannhet, ordning och reda och om att bemästra svårigheter när det inte alltid fungerade som det var tänkt.
Innan jag visste ordet av blev jag så avsynare. Man jobbade efter ritningar vilka hela tiden var tillgängliga och fortlöpande uppdaterades. Nu lärde jag mig att hur strikt ritreglerna än styr så lämnar verkligheten utrymme för läsarter, tolkningar och bedömningar. Jag var ganska halstarrig och drev linjen att ritningen alltid gäller, men många diskussioner med produktionsfolk och konstruktörer lärde mig att man måste förstå underlaget utifrån hur helheten är tänkt. Dit finns inga genvägar utan man måste lägga sig till med erfarenhet och ett stänk av ödmjukhet. Det där sista var väl svårast.
Jag tror att det var avdelningsbasen som låg bakom att min ”karriär ” gick så fort.
När man på film och teatern vill gestalta ”Den hederlige socialdemokratiske lagbasen” skulle man kunnat använda honom som modell. Inte för att jag vet något om hans politiska åsikter.
tisdag 28 juni 2011
Immigranten
Efter julhelgen 67 gjorde jag som så många finnar gjort före mig. Jag löste en enkel biljett till Sverige.
Detta kändes som ett nederlag. Om jag hade kunnat skulle jag ha blivit kvar i Finland.
I Stockholm förstod inte arbetsförmedlingen sig på mig. Jag var ju uppenbarligen svensk men ändå envisades jag med att kalla mig immigrant. Jag var ju faktiskt folkbokförd i Åbo i Finland.
Med praktisk och moralisk hjälp från mina anhöriga lyckade jag tämligen omgående hitta ett jobb.
Det var lustigt nog på samma företag där storebror jobbade innan han flyttade till Gustavsberg.
Företaget hette Westeråsmaskiner och låg i Morgongåva. De hade en lite speciell produktmix. På somrarna tillverkade de snövesslor och snöskotrar och på vintern tillverkade de skördetröskor. Jag skulle ”klä på” tröskornas motorer med kraftöverföring och kringaggregat innan de monterades på tröskorna.
Här fick jag bekantskap med en, för mig, ny del av begreppet design. Arbetsplatsdesign.
Man tillämpade det Amerikanska systemet MTM. Detta är ett sätt att dela upp arbetet i så små moment som möjligt, detta till den grad att man mätte ned till en hundradels minut. Detta behövdes till exempel för att mäta och tidssätta när man flyttade blicken från punkt A till punkt B.
Alla tänkbara och otänkbara delmoment och rörelser fanns beskrivna och värdesatta i tabeller och så plockade man ihop detta till den operation som skulle utföras.
Jag skulle ha svultit ihjäl om jag hade måst leva på detta ackord.
Noggrant som systemet var så hade man även räknat med en inlärningsperiod med högre ersättning vid byte eller ändring av uppgifter. Skördetröskorna byggdes i så små antal att jag aldrig hann uppnå full färdighet. Det var inlärningstillägget som räddade mig.
En positiv bieffekt av MTM-systemet var att jag aldrig arbetat vid en så noggrant och väl planerad arbetsplats. Den var även ergonomiskt mycket väl upplagd. Jag lade detta på minnet.
Här hade jag även en AHA-upplevelse som jag inte glömmer. När den första arbetsdagen led mot sitt slut började jag undra varför ingen gick till omklädningsrummen. Alla fortsatte att jobba som bävrar medan klockan tickade mot 5.
Till slut stod jag bara och tittade mig omkring tills klockan ringde. Då kastade alla vad de hade för händer och skenade iväg till omklädningsrummet.
Det här var verkstadsindustri och inte Gustavsbergs Fabriker.
Lite speciellt var att det var nästan ovanligt bland de äldre verkstadsarbetarna att ha alla tio fingrar kvar. Man brukade skämta om hur man beställer fem öl åt gänget med de fingrar man har.
En kille nästan lika ung som jag själv hade en hel hand borta. Han hade en arbetsprotes och en finprotes. Det var verkligen ledsamt att se och jag har själv varit mycket försiktig sedan dess.
Vi var ett litet gäng av färska ingenjörer som jobbade där under vintern. Vi bodde i ungkarlsbostäder och lärde känna varandra. En i gänget hade en Volvo Sport, alltså en fabrikshottad PV, som vi någon gång var ute och drog i.
150 km/tim låter kanske inte mycket idag men i en Volvo Sport känns det häftigt tro mig.
I korridoren bodde också en vuxen karl som jag hade nöjet att umgås litet med. Han var ännu en av de många duktiga italienska yrkesarbetare som jag träffat på industrierna.
Vintern led mot sitt slut och det gjorde också anställningen. Dags att se sig om efter nytt jobb.
Detta kändes som ett nederlag. Om jag hade kunnat skulle jag ha blivit kvar i Finland.
I Stockholm förstod inte arbetsförmedlingen sig på mig. Jag var ju uppenbarligen svensk men ändå envisades jag med att kalla mig immigrant. Jag var ju faktiskt folkbokförd i Åbo i Finland.
Med praktisk och moralisk hjälp från mina anhöriga lyckade jag tämligen omgående hitta ett jobb.
Det var lustigt nog på samma företag där storebror jobbade innan han flyttade till Gustavsberg.
Företaget hette Westeråsmaskiner och låg i Morgongåva. De hade en lite speciell produktmix. På somrarna tillverkade de snövesslor och snöskotrar och på vintern tillverkade de skördetröskor. Jag skulle ”klä på” tröskornas motorer med kraftöverföring och kringaggregat innan de monterades på tröskorna.
Här fick jag bekantskap med en, för mig, ny del av begreppet design. Arbetsplatsdesign.
Man tillämpade det Amerikanska systemet MTM. Detta är ett sätt att dela upp arbetet i så små moment som möjligt, detta till den grad att man mätte ned till en hundradels minut. Detta behövdes till exempel för att mäta och tidssätta när man flyttade blicken från punkt A till punkt B.
Alla tänkbara och otänkbara delmoment och rörelser fanns beskrivna och värdesatta i tabeller och så plockade man ihop detta till den operation som skulle utföras.
Jag skulle ha svultit ihjäl om jag hade måst leva på detta ackord.
Noggrant som systemet var så hade man även räknat med en inlärningsperiod med högre ersättning vid byte eller ändring av uppgifter. Skördetröskorna byggdes i så små antal att jag aldrig hann uppnå full färdighet. Det var inlärningstillägget som räddade mig.
En positiv bieffekt av MTM-systemet var att jag aldrig arbetat vid en så noggrant och väl planerad arbetsplats. Den var även ergonomiskt mycket väl upplagd. Jag lade detta på minnet.
Här hade jag även en AHA-upplevelse som jag inte glömmer. När den första arbetsdagen led mot sitt slut började jag undra varför ingen gick till omklädningsrummen. Alla fortsatte att jobba som bävrar medan klockan tickade mot 5.
Till slut stod jag bara och tittade mig omkring tills klockan ringde. Då kastade alla vad de hade för händer och skenade iväg till omklädningsrummet.
Det här var verkstadsindustri och inte Gustavsbergs Fabriker.
Lite speciellt var att det var nästan ovanligt bland de äldre verkstadsarbetarna att ha alla tio fingrar kvar. Man brukade skämta om hur man beställer fem öl åt gänget med de fingrar man har.
En kille nästan lika ung som jag själv hade en hel hand borta. Han hade en arbetsprotes och en finprotes. Det var verkligen ledsamt att se och jag har själv varit mycket försiktig sedan dess.
Vi var ett litet gäng av färska ingenjörer som jobbade där under vintern. Vi bodde i ungkarlsbostäder och lärde känna varandra. En i gänget hade en Volvo Sport, alltså en fabrikshottad PV, som vi någon gång var ute och drog i.
150 km/tim låter kanske inte mycket idag men i en Volvo Sport känns det häftigt tro mig.
I korridoren bodde också en vuxen karl som jag hade nöjet att umgås litet med. Han var ännu en av de många duktiga italienska yrkesarbetare som jag träffat på industrierna.
Vintern led mot sitt slut och det gjorde också anställningen. Dags att se sig om efter nytt jobb.
söndag 26 juni 2011
Emigranten
Vi gifte oss vintern 67 och direkt efter ingenjörsexamen flyttade jag till min fru i Åbo där hon bodde och studerade vid universitetet. Det var inte fråga om något tillfälligt utan jag emigrerade på riktigt och tänkte stanna där.
Detta skedde vid en tid då en tsunamivåg av finska emigranter drog över Sverige. Jag var en märklig fågel när jag anmälde mig på arbetsförmedlingen. Alla blev lite förvånade men jag måste tillstå att jag blev anständigt behandlad.
Med hjälp av arbetsförmedlingen, privata kontakter och egna initiativ lyckades jag få olika påhugg.
Det var mest fråga om kroppsarbete.
Mot slutet av året fick jag löfte om jobb som VVS-ritare på ett byggföretag med svenskspråkig ledning.
En morgon vaknade vi vid beskedet att regeringen hade devalverat valutan med nästan hälften. Dessutom hade man dragit tillbaka alla statliga beställningar som gick att dra tillbaka.
Det hördes inget från byggföretaget så jag tog kontakt. Ägaren var mycket generad. Han hade lovat mig anställning på grund av något offentligt kontrakt, men nu var det snarare fråga om att säga upp folk. Det blev inget jobb för mig.
Detta skedde vid en tid då en tsunamivåg av finska emigranter drog över Sverige. Jag var en märklig fågel när jag anmälde mig på arbetsförmedlingen. Alla blev lite förvånade men jag måste tillstå att jag blev anständigt behandlad.
Med hjälp av arbetsförmedlingen, privata kontakter och egna initiativ lyckades jag få olika påhugg.
Det var mest fråga om kroppsarbete.
Mot slutet av året fick jag löfte om jobb som VVS-ritare på ett byggföretag med svenskspråkig ledning.
En morgon vaknade vi vid beskedet att regeringen hade devalverat valutan med nästan hälften. Dessutom hade man dragit tillbaka alla statliga beställningar som gick att dra tillbaka.
Det hördes inget från byggföretaget så jag tog kontakt. Ägaren var mycket generad. Han hade lovat mig anställning på grund av något offentligt kontrakt, men nu var det snarare fråga om att säga upp folk. Det blev inget jobb för mig.
onsdag 15 juni 2011
Thorildsplan
När jag hade muckat önskade jag inget hellre än att på kortast möjliga tid få ett yrke så att jag kunde försörja mig. En lumparkompis hade tipsat om en snabbutbildning till maskiningenjör på Thorildsplans gymnasium. Kursen var tänkt för dem som hade yrkeserfarenhet eller studentexamen. Jag hade ju bådadera så jag kom in. Det var först senare som jag förstod att det var samma skola och i princip samma kurs som min storebror hade gått.
Vi var ett brokigt och glatt gäng som började höstterminen 1965. Här lade jag mig till med en av mina fördomar, nämligen den att maskiningenjörer är särskilt intresserade av musik.
Flera av kompisarna var hel- eller halvproffs som musikanter, ett par var klubbägare, några var amatörer och själv hängde jag med i gänget som en sorts ”hangaround”.
På håltimmar och luncher brukade vi dra till ”Tords musikinstrumentverkstad” vid Kronobergsparken och jamma lite.
Tord tycktes road av våra täta besök. Han hade själv tidigare varit yrkesmusiker och turnerat med flera av de stora musikartisterna.
När jag skriver detta 2011 pågår en debatt om läraryrkets innehåll och utövande. Tanken har framförts att lärare borde betraktas som konstutövare snarare än distributörer av faktakunskaper.
Jag håller med.
Några av lärarna var speciella talanger när det gällde att fånga intresset och att förmedla kunskaperna. Jag har tyvärr glömt namnen men vår fysiklärare hörde till den gruppen.
Läraren i ritteknik gjorde en minnesvärd entré. Det var en kort äldre herre som gick med käpp. Han led troligen av svår psoriasis. Han var oklanderligt klädd i en dubbelknäppt kostym vilken gav begreppet kritstrecksrandig en ny och djupare dimension eftersom han var dammig av krita från svarta tavlan.
Han öppnade med att säga att han inte tänkte lära upp oss till ritare eftersom konstruktionskontoren redan hade sådana anställda. Vi skulle i stället få lära oss tillräckligt mycket för att kunna leda ritarbetet.
Vare sig han eller vi i klassen hade en aning om hur dramatiskt vårt yrke skulle komma att ändras och hur snabbt det skulle ske.
Sommarlovet 1966 jobbade jag för sista gången som allt i allo på badkarsfabriken.
Vid den här tiden träffade jag kvinnan i mitt liv. Det blev dåligt med nattsömnen och jag gjorde mig bemärkt på ett mindre smickrande sätt.
Min kanske viktigaste uppgift var att jag skulle komma först av alla till fabriken på morgonen och vrida om en strömbrytare på den första pressen, dragpressen. Sedan skulle jag gå upp i matsalen och sätta på kaffe för det första gänget som skulle gå på.
En morgon försov jag mig. Pappa eller förmannen ringde och väckte mig med hårda ord och inga visor. Jag undrade om jag skulle gå ned och blev tillsagd att det skulle jag banne mig och det i rykande rappet.
När jag kom ned fick jag reda på varför jag skulle vrida om strömbrytaren på morgonen. Det var uppvärmningen av den klibbiga dragoljan som var nödvändig för att man skulle kunna pressa karen. Eftersom man inte kunde börja pressa som planerat hade hela dagens rytm kommit i olag och det blev färre kar gjorda än planerat. De vilka hade prestationslön fick dessutom lägre lön den dagen.
Jag låg väldigt lågt resten av sommaren. Mest sov jag på en trave kartonger i källaren där jag inte störde någon eller kunde ställa till med mera ohägn.
Vi var ett brokigt och glatt gäng som började höstterminen 1965. Här lade jag mig till med en av mina fördomar, nämligen den att maskiningenjörer är särskilt intresserade av musik.
Flera av kompisarna var hel- eller halvproffs som musikanter, ett par var klubbägare, några var amatörer och själv hängde jag med i gänget som en sorts ”hangaround”.
På håltimmar och luncher brukade vi dra till ”Tords musikinstrumentverkstad” vid Kronobergsparken och jamma lite.
Tord tycktes road av våra täta besök. Han hade själv tidigare varit yrkesmusiker och turnerat med flera av de stora musikartisterna.
När jag skriver detta 2011 pågår en debatt om läraryrkets innehåll och utövande. Tanken har framförts att lärare borde betraktas som konstutövare snarare än distributörer av faktakunskaper.
Jag håller med.
Några av lärarna var speciella talanger när det gällde att fånga intresset och att förmedla kunskaperna. Jag har tyvärr glömt namnen men vår fysiklärare hörde till den gruppen.
Läraren i ritteknik gjorde en minnesvärd entré. Det var en kort äldre herre som gick med käpp. Han led troligen av svår psoriasis. Han var oklanderligt klädd i en dubbelknäppt kostym vilken gav begreppet kritstrecksrandig en ny och djupare dimension eftersom han var dammig av krita från svarta tavlan.
Han öppnade med att säga att han inte tänkte lära upp oss till ritare eftersom konstruktionskontoren redan hade sådana anställda. Vi skulle i stället få lära oss tillräckligt mycket för att kunna leda ritarbetet.
Vare sig han eller vi i klassen hade en aning om hur dramatiskt vårt yrke skulle komma att ändras och hur snabbt det skulle ske.
Sommarlovet 1966 jobbade jag för sista gången som allt i allo på badkarsfabriken.
Vid den här tiden träffade jag kvinnan i mitt liv. Det blev dåligt med nattsömnen och jag gjorde mig bemärkt på ett mindre smickrande sätt.
Min kanske viktigaste uppgift var att jag skulle komma först av alla till fabriken på morgonen och vrida om en strömbrytare på den första pressen, dragpressen. Sedan skulle jag gå upp i matsalen och sätta på kaffe för det första gänget som skulle gå på.
En morgon försov jag mig. Pappa eller förmannen ringde och väckte mig med hårda ord och inga visor. Jag undrade om jag skulle gå ned och blev tillsagd att det skulle jag banne mig och det i rykande rappet.
När jag kom ned fick jag reda på varför jag skulle vrida om strömbrytaren på morgonen. Det var uppvärmningen av den klibbiga dragoljan som var nödvändig för att man skulle kunna pressa karen. Eftersom man inte kunde börja pressa som planerat hade hela dagens rytm kommit i olag och det blev färre kar gjorda än planerat. De vilka hade prestationslön fick dessutom lägre lön den dagen.
Jag låg väldigt lågt resten av sommaren. Mest sov jag på en trave kartonger i källaren där jag inte störde någon eller kunde ställa till med mera ohägn.
onsdag 8 juni 2011
Fotogen.
Före mitten av 1800-talet hade vanligt folk knappast något annat lyse i hemmet än ljuset från den öppna spisen. Det blev inte så mycket läst på kvällarna men många barn blev gjorda.
Från mitten av 1800-talet började järnspisarna komma. De var en enorm lättnad för alla som skulle skaffa ved och för dem som lagade mat. Men det fanns en baksida. Det blev mörkt i huset.
Talgdankar var dyra och osade och finare ljus hade man bara råd med till jul.
Rovoljelampor blev åtkomliga och skingrade mörkret, men det stora lyftet kom när fotogenet (en ny petroleumprodukt) dök upp. Det är knappast någon tillfällighet att detta skedde ungefär i samma tidsepok som dagstidningar och föreningsliv började ta fart i landet.
Fotogen blev en allmänt tillgänglig handelsvara i hela landet i slutet av 1800-talet.
När de första förbränningsmotorerna dök upp runt sekelskiftet, så var de ofta gjorda för att gå på fotogen, eftersom det var det bränsle som fanns att köpa.
Det är säkert ingen tillfällighet att en av de första personbilar som dök upp i Stockholm, en Scania Vabis, ägdes av en apotekare (Otto Bjurling). Personbilar kördes helst på bensin eftersom de då var mer lättstartade.
Bensin fanns vid den tiden bara att köpa på apotek.
Tyngre fordon som t. ex. traktorer kördes även fortsättningsvis på fotogen. De måste startas med bensin från en liten tank. När motorn blivit varm bytte man till fotogen genom att ställa om bränslekranen. Med tiden delades fotogenet upp i en finare kvalitet för belysning och en mustigare kvalitet som fick heta motorfotogen.
Elektricitet kom och tog över belysningen och bensinen blev allmänt tillgänglig men de två fotogentyperna levde kvar. Jag sålde ju själv fotogen på 60-talet.
När andra världskriget tog slut så slutade alla som kunde, att köra med gengas. Gengasen var krånglig. Man fick ha timslång framförhållning om man ville köra. Det var smutsigt och omständligt och gasen var livsfarlig.
Pappa berättade att om man fick riktigt stora bestar till råttor i sin fälla så gick man ut när mjölkbilen kom och höll buren framför aggregatets skvallerrör medan mjölkkusken lastade på mjölkflaskorna (50 liters). När mjölkbilen sedan åkte vidare var råttan död.
När bensinen kom tillbaka var den dyr och svår att få tag på. Motorfotogen däremot var lägre beskattad och tillgänglig för dem som hade nyttofordon. En svart marknad uppstod och många konverterade sina fordon till fotogendrift vilket naturligtvis var förbjudet. Detta gjorde att poliserna utvecklade ett skarpt luktsinne för fotogendoft.
Pappa hade en fotogendriven Harley Davidson motorcykel. Den var särskilt väl lämpad för detta eftersom det som ser ut som bensintank bara är en kåpa och under den gick det att gömma den lilla extratanken för startbensin. Motorn var dessutom så gammalmodig att den hade förlustsmörjning vilket gjorde att den hela tiden luktade bränd motorolja och i denna stank drunknade fotogenlukten.
Svartabörshajarna stod inte direkt vid vägkanterna för att sälja sina produkter, men man behöver ju inte vara fördomsfull. Det gick bra att köra på kemtvättmedel vilket såldes flaskvis hos den lokale handlaren. Det kemtvättades mycket i stugorna i slutet av förtiotalet.
Så sent som i början av sextiotalet hade jag en skolkamrat på Nacka gymnasium som hade en Fiat 500 ”Topolino” vilken han körde på fotogen.
Under femtiotalets sista skälvande år fick min storebror lov att jobba dagskift på Badkar så att han kunde läsa till ingenjör på Thorildsplans gymnasium på kvällarna. Det var dyrt att åka med Wallenbergs Björknäsbussar, och dessutom ingen övergång till SS i stan. Som om inte detta räckte så gick det bara en enda tur mitt i natten. Detta höll inte, så Brorsan skaffade en ”spånkorg”. Så kallades en DKW med dukklädd träkaross och tvåtaktsmotor.
Jag kommer inte ihåg om bilen hade någon kupévärme, men om så var fallet var den nog bara symbolisk. Det var tungt för brorsan att efter en full arbetsdag på BKF och fyra timmar i skolan sätta sig i en utkyld bil i sena vinternatten.
Brorsan köpte en fotogenkamin, tog bort högerstolen och skruvade fast kaminen i trägolvet. Nu kunde han stiga in i en varm bil när det var dags för hemfärd.
Jag tror att han släckte kaminen under färd.
Allmän bilbesiktning förekom inte utan poliserna ruvade vid vägkanterna och gjorde flygande besiktningar. Ett favoritställe var utanför Gustavsberg ungefär vid Östra Ekedal. Där blev Brorsan stoppad. Polisen gör ju än idag så att de drar ett extra djupt andetag när de ber att få se på körkortet för att utröna om föraren luktar sprit. Den här polisen fick en uppenbarelse när han kände den mättade stanken.
Fantastiskt, en skurk som fortfarande körde på fotogen. Här skulle rättvisa skipas!
Brorsan hade ett besvärligt göra att förklara för den lagkunnige om än inte så tekniskt kunnige polismannen skillnaden mellan fyrtakt och tvåtakt och att att tvåtaktsmotorer inte lämpar sig för fotogenkonvertering. Polisen fick ge med sig till slut och dessutom kände han tydligen inte till något lagrum som förbjöd folk att ha en släckt fotogenkamin fastskruvad i golvet. Brorsan fick åka vidare för att sova ut inför nästa dagskift på BKF.
Från mitten av 1800-talet började järnspisarna komma. De var en enorm lättnad för alla som skulle skaffa ved och för dem som lagade mat. Men det fanns en baksida. Det blev mörkt i huset.
Talgdankar var dyra och osade och finare ljus hade man bara råd med till jul.
Rovoljelampor blev åtkomliga och skingrade mörkret, men det stora lyftet kom när fotogenet (en ny petroleumprodukt) dök upp. Det är knappast någon tillfällighet att detta skedde ungefär i samma tidsepok som dagstidningar och föreningsliv började ta fart i landet.
Fotogen blev en allmänt tillgänglig handelsvara i hela landet i slutet av 1800-talet.
När de första förbränningsmotorerna dök upp runt sekelskiftet, så var de ofta gjorda för att gå på fotogen, eftersom det var det bränsle som fanns att köpa.
Det är säkert ingen tillfällighet att en av de första personbilar som dök upp i Stockholm, en Scania Vabis, ägdes av en apotekare (Otto Bjurling). Personbilar kördes helst på bensin eftersom de då var mer lättstartade.
Bensin fanns vid den tiden bara att köpa på apotek.
Tyngre fordon som t. ex. traktorer kördes även fortsättningsvis på fotogen. De måste startas med bensin från en liten tank. När motorn blivit varm bytte man till fotogen genom att ställa om bränslekranen. Med tiden delades fotogenet upp i en finare kvalitet för belysning och en mustigare kvalitet som fick heta motorfotogen.
Elektricitet kom och tog över belysningen och bensinen blev allmänt tillgänglig men de två fotogentyperna levde kvar. Jag sålde ju själv fotogen på 60-talet.
När andra världskriget tog slut så slutade alla som kunde, att köra med gengas. Gengasen var krånglig. Man fick ha timslång framförhållning om man ville köra. Det var smutsigt och omständligt och gasen var livsfarlig.
Pappa berättade att om man fick riktigt stora bestar till råttor i sin fälla så gick man ut när mjölkbilen kom och höll buren framför aggregatets skvallerrör medan mjölkkusken lastade på mjölkflaskorna (50 liters). När mjölkbilen sedan åkte vidare var råttan död.
När bensinen kom tillbaka var den dyr och svår att få tag på. Motorfotogen däremot var lägre beskattad och tillgänglig för dem som hade nyttofordon. En svart marknad uppstod och många konverterade sina fordon till fotogendrift vilket naturligtvis var förbjudet. Detta gjorde att poliserna utvecklade ett skarpt luktsinne för fotogendoft.
Pappa hade en fotogendriven Harley Davidson motorcykel. Den var särskilt väl lämpad för detta eftersom det som ser ut som bensintank bara är en kåpa och under den gick det att gömma den lilla extratanken för startbensin. Motorn var dessutom så gammalmodig att den hade förlustsmörjning vilket gjorde att den hela tiden luktade bränd motorolja och i denna stank drunknade fotogenlukten.
Svartabörshajarna stod inte direkt vid vägkanterna för att sälja sina produkter, men man behöver ju inte vara fördomsfull. Det gick bra att köra på kemtvättmedel vilket såldes flaskvis hos den lokale handlaren. Det kemtvättades mycket i stugorna i slutet av förtiotalet.
Så sent som i början av sextiotalet hade jag en skolkamrat på Nacka gymnasium som hade en Fiat 500 ”Topolino” vilken han körde på fotogen.
Under femtiotalets sista skälvande år fick min storebror lov att jobba dagskift på Badkar så att han kunde läsa till ingenjör på Thorildsplans gymnasium på kvällarna. Det var dyrt att åka med Wallenbergs Björknäsbussar, och dessutom ingen övergång till SS i stan. Som om inte detta räckte så gick det bara en enda tur mitt i natten. Detta höll inte, så Brorsan skaffade en ”spånkorg”. Så kallades en DKW med dukklädd träkaross och tvåtaktsmotor.
Jag kommer inte ihåg om bilen hade någon kupévärme, men om så var fallet var den nog bara symbolisk. Det var tungt för brorsan att efter en full arbetsdag på BKF och fyra timmar i skolan sätta sig i en utkyld bil i sena vinternatten.
Brorsan köpte en fotogenkamin, tog bort högerstolen och skruvade fast kaminen i trägolvet. Nu kunde han stiga in i en varm bil när det var dags för hemfärd.
Jag tror att han släckte kaminen under färd.
Allmän bilbesiktning förekom inte utan poliserna ruvade vid vägkanterna och gjorde flygande besiktningar. Ett favoritställe var utanför Gustavsberg ungefär vid Östra Ekedal. Där blev Brorsan stoppad. Polisen gör ju än idag så att de drar ett extra djupt andetag när de ber att få se på körkortet för att utröna om föraren luktar sprit. Den här polisen fick en uppenbarelse när han kände den mättade stanken.
Fantastiskt, en skurk som fortfarande körde på fotogen. Här skulle rättvisa skipas!
Brorsan hade ett besvärligt göra att förklara för den lagkunnige om än inte så tekniskt kunnige polismannen skillnaden mellan fyrtakt och tvåtakt och att att tvåtaktsmotorer inte lämpar sig för fotogenkonvertering. Polisen fick ge med sig till slut och dessutom kände han tydligen inte till något lagrum som förbjöd folk att ha en släckt fotogenkamin fastskruvad i golvet. Brorsan fick åka vidare för att sova ut inför nästa dagskift på BKF.
fredag 27 maj 2011
Lumpen
Vid den här tiden skulle alla av mankön, som inte hade laga förfall, göra lumpen i 304 dagar.
Brorsan sade att: ”Det är ingen fara, du tål mer än du tror och mycket mer än vad Mamma tror.”
Jag tror att Alexander Solsjenitsyn har beskrivit artilleriet som en intellektuell oas i det militära komplexet. Han syftade då på den första halvan av 1900-talet. Nu var vi inne i den andra halvan.
Ändå kan det ligga något i resonemanget.
Vi åkte normalt i bil och ägnade oss mycket åt att traggla rutiner. De stackars infanteristerna däremot fick slita hund. Vi var en blandning av alla sorter, men kanske fler studenter än i folkgenomsnittet. Atmosfären var ganska bra och det blev utrymme för samtal och åsiktsutbyte.
Jag var då ännu mer naiv än nu och nästan barnsligt troskyldig. Som den pricipiella pacifist jag var gormade jag på något underbefäl om varför han hade valt att bli yrkesmördare. Mina klokare kamrater tillrättavisade mig och menade att jag inte skulle tracka honom när jag inte kände till hans situation.
Jag tog till mig råden och önskar idag att jag hade lagt dem mera omsorgsfullt på minnet än jag gjorde.
När vi muckade sade kompisarna att de flera gånger hade räddat mig undan konsekvenserna av min lösmynta obetänksamhet.
Jag tror dem.
Vad lärde sig då den naive artilleristen av lumpen?
Följande.
Med en noggrant inövad rutin kunde vi utan att vara överdrivet engagerade, och med haubitsar (kanoner) som redan var gammalmodiga, placera fyra spränggranater på rätt plats i bredd i trädtoppshöjd cirka en halv mil bort.
Min poäng är att det är möjligt att utföra till synes omöjliga uppgifter med hjälp av planering och ett visst mått av god vilja.
Att det just var granater är en annan sak.
Jag frågade förresten om jag fick fotografera övningen men fick nej.
De närvarande utländska koryfeerna däremot applåderade resultatet men inte med händerna utan med sina kameraslutare. Det lät som om en hagelby drog förbi över läktaren där de satt.
Muck var en märklig och lite tråkig erfarenhet. Jag upplevde det som att vi hade varit ett bra kompisgäng. När vi bytt till civila kläder (vi hade ju inte fått gå civilt klädda ens på ledigheten) så gick vi inte att känna igen längre.
Gemenskapen var upplöst och vi träffades inte igen.
Brorsan sade att: ”Det är ingen fara, du tål mer än du tror och mycket mer än vad Mamma tror.”
Jag tror att Alexander Solsjenitsyn har beskrivit artilleriet som en intellektuell oas i det militära komplexet. Han syftade då på den första halvan av 1900-talet. Nu var vi inne i den andra halvan.
Ändå kan det ligga något i resonemanget.
Vi åkte normalt i bil och ägnade oss mycket åt att traggla rutiner. De stackars infanteristerna däremot fick slita hund. Vi var en blandning av alla sorter, men kanske fler studenter än i folkgenomsnittet. Atmosfären var ganska bra och det blev utrymme för samtal och åsiktsutbyte.
Jag var då ännu mer naiv än nu och nästan barnsligt troskyldig. Som den pricipiella pacifist jag var gormade jag på något underbefäl om varför han hade valt att bli yrkesmördare. Mina klokare kamrater tillrättavisade mig och menade att jag inte skulle tracka honom när jag inte kände till hans situation.
Jag tog till mig råden och önskar idag att jag hade lagt dem mera omsorgsfullt på minnet än jag gjorde.
När vi muckade sade kompisarna att de flera gånger hade räddat mig undan konsekvenserna av min lösmynta obetänksamhet.
Jag tror dem.
Vad lärde sig då den naive artilleristen av lumpen?
Följande.
Med en noggrant inövad rutin kunde vi utan att vara överdrivet engagerade, och med haubitsar (kanoner) som redan var gammalmodiga, placera fyra spränggranater på rätt plats i bredd i trädtoppshöjd cirka en halv mil bort.
Min poäng är att det är möjligt att utföra till synes omöjliga uppgifter med hjälp av planering och ett visst mått av god vilja.
Att det just var granater är en annan sak.
Jag frågade förresten om jag fick fotografera övningen men fick nej.
De närvarande utländska koryfeerna däremot applåderade resultatet men inte med händerna utan med sina kameraslutare. Det lät som om en hagelby drog förbi över läktaren där de satt.
Muck var en märklig och lite tråkig erfarenhet. Jag upplevde det som att vi hade varit ett bra kompisgäng. När vi bytt till civila kläder (vi hade ju inte fått gå civilt klädda ens på ledigheten) så gick vi inte att känna igen längre.
Gemenskapen var upplöst och vi träffades inte igen.
onsdag 4 maj 2011
Studenten.
Jag tog studenten 1964.
Den moderna läsaren tänker kanske: So what? Big deal!
Detta tilldrog sig emellertid vid en tid när man måste söka och bli antagen till gymnasiet, och examen var på riktigt. Man kunde faktiskt bli underkänd.
Jag hade inte varit någon mönsterelev. Det mesta var roligt men jag pluggade nog mest sådant som roade mig. Resultatet blev ojämna betyg.
De sista veckorna före examensdagen skulle vi själva läsa in och repetera vad som brast. En av killarna i klassen hade en rullbandspelare (dyrt och exklusivt vid den tiden) och sådana fanns i vissa av klassrummen. Det var nu jag kom i kontakt med jazz och blues. Kompisen brukade banda Klas Dalgrens musikprogram från New York och dem lyssnade vi igenom i stället för att repetera våra kurser.
Jag var ändå medveten om mina brister, så när jag köpte studentmössan vågade jag inte prova den. Mössan har alltid varit något för liten för min tjocka skalle.
På examensdagen blev vi tenterade av ett antal censorer. I dag skulle man väl kalla det kvalitetskontroll. En censor höjde till min häpnad och stolthet mitt betyg i svenska. Först därefter skrevs betygen ut.
Medan kollegiet satte betygen togs ett foto av några av oss.
Själv står jag till höger och jag tror att Ulla Gestblom står till vänster. Skam till sägandes är jag inte säker på de övriga två och vill gärna bli rättad på den punkten.
Firandet var något annorlunda än nuförtiden. Hos oss blev det en stor helnykter familjefest på Farstaborg.
Så stod man där med en examen som gav rätt att söka högre utbildningar, men med betyg som inte räckte till de flådigaste institutionerna som KTH eller Chalmers.
Den moderna läsaren tänker kanske: So what? Big deal!
Detta tilldrog sig emellertid vid en tid när man måste söka och bli antagen till gymnasiet, och examen var på riktigt. Man kunde faktiskt bli underkänd.
Jag hade inte varit någon mönsterelev. Det mesta var roligt men jag pluggade nog mest sådant som roade mig. Resultatet blev ojämna betyg.
De sista veckorna före examensdagen skulle vi själva läsa in och repetera vad som brast. En av killarna i klassen hade en rullbandspelare (dyrt och exklusivt vid den tiden) och sådana fanns i vissa av klassrummen. Det var nu jag kom i kontakt med jazz och blues. Kompisen brukade banda Klas Dalgrens musikprogram från New York och dem lyssnade vi igenom i stället för att repetera våra kurser.
Jag var ändå medveten om mina brister, så när jag köpte studentmössan vågade jag inte prova den. Mössan har alltid varit något för liten för min tjocka skalle.
På examensdagen blev vi tenterade av ett antal censorer. I dag skulle man väl kalla det kvalitetskontroll. En censor höjde till min häpnad och stolthet mitt betyg i svenska. Först därefter skrevs betygen ut.
Medan kollegiet satte betygen togs ett foto av några av oss.
Själv står jag till höger och jag tror att Ulla Gestblom står till vänster. Skam till sägandes är jag inte säker på de övriga två och vill gärna bli rättad på den punkten.
Firandet var något annorlunda än nuförtiden. Hos oss blev det en stor helnykter familjefest på Farstaborg.
Så stod man där med en examen som gav rätt att söka högre utbildningar, men med betyg som inte räckte till de flådigaste institutionerna som KTH eller Chalmers.
måndag 2 maj 2011
Storm på Badkarsfabriken
De olika fabriksenheterna hade sina egna service- och underhållsavdelningar. Redan från början lärde jag mig att på Gustavsberg gällde inte, som inom flyget, att maskiner och utrustning skulle hållas i topptrim under hela sin livslängd.
Det förekom kanske ansatser till periodiskt underhåll, men jag såg det inte. Istället körde man efter principen att ”Vi kör tills något går sönder och då lagar vi.”
Detta förhållningssätt förutsatte att man hade tillgång till mångkunniga reparatörer vilka inte var rädda för några som helst uppdrag.
På badkarsfabriken hade man Storm. Han gjorde verkligen skäl för sitt namn. Han framstod inte som något yrväder en aprilafton utan mer som stormen själv. För egen del var jag lite småskraj för honom.
När hydrauliken i pressarna var så sliten att man inte kunde fortsätta fick Storm och en kumpan i uppdrag att renovera pressarna.
Ganska snart låg en stor bröte med rör, ventiler och kopplingar till synes utan minsta ordning på fabriksgolvet. Många undrade hur det skulle gå.
Plåtverkstadens förman Olle Forssman kunde inte behärska sitt skämtlynne. Tillsammans med en sammansvuren tillverkade han en udda rörbit som ytligt sett verkade höra hemma i röran.
De smugglade in biten bland de övriga och väntade på resultat.
Det blev resultat.
Storm stormade in till Olle och slängde rörbiten framför honom rytandes att; Den här hör inte hemma på pressen.
Tji fick alla som hade trott att han inte hade koll på sina röriga rör.
Det förekom kanske ansatser till periodiskt underhåll, men jag såg det inte. Istället körde man efter principen att ”Vi kör tills något går sönder och då lagar vi.”
Detta förhållningssätt förutsatte att man hade tillgång till mångkunniga reparatörer vilka inte var rädda för några som helst uppdrag.
På badkarsfabriken hade man Storm. Han gjorde verkligen skäl för sitt namn. Han framstod inte som något yrväder en aprilafton utan mer som stormen själv. För egen del var jag lite småskraj för honom.
När hydrauliken i pressarna var så sliten att man inte kunde fortsätta fick Storm och en kumpan i uppdrag att renovera pressarna.
Ganska snart låg en stor bröte med rör, ventiler och kopplingar till synes utan minsta ordning på fabriksgolvet. Många undrade hur det skulle gå.
Plåtverkstadens förman Olle Forssman kunde inte behärska sitt skämtlynne. Tillsammans med en sammansvuren tillverkade han en udda rörbit som ytligt sett verkade höra hemma i röran.
De smugglade in biten bland de övriga och väntade på resultat.
Det blev resultat.
Storm stormade in till Olle och slängde rörbiten framför honom rytandes att; Den här hör inte hemma på pressen.
Tji fick alla som hade trott att han inte hade koll på sina röriga rör.
Mera om badkarspressarna
Jag var inte med till slutet med intrimningen av dragpressen men tror att det slutade med att man fick hålla tillgodo med att dra två gånger med mellanliggande extra smörjning med dragolja. Detta blev grisigt men var ändå ett jättestort steg framåt jämfört med att glödga karen mellan dragningarna.
När karet nu var draget såg brättet alldeles erbarmligt ut. Det måste klippas rent innan man kunde vika den vulst som vi ser i badrummet. Själva klippet var i princip inte annorlunda än när man stansar ut pepparkakor vid julbaket. Kakan var förstås större och degen var ersatt av plåt.
Som jag minns det så small det till så hårt att kaffekopparna i lunchrummet hoppade för varje kar som stansades. Mycket hoppa blev det.
En tysk dök upp och jag fick tolka åt honom.
Han berättade att han som hobby svarvade stötdämpare på fritiden. De såg ut som burkar av stål. Han mixtrade med burkarna och gjorde några inställningar. Så ställde han upp burkarna på tvåans pressbord och körde ned pressen. Jag spände mig inför smällen, men det enda som hände var att pressen råmade och skrotbitarna ramlade ned i skrotlådorna.
INGEN smäll!
Vad lärde sig nu vår yngling av detta?
1. Det duger inte att bara ge upp från början. Man får jobba tills man kommer framåt som trimmaren gjorde.
2. Ibland får man ändå hålla tillgodo med den framgång som blev möjlig och köra vidare därifrån.
3. Kaffekoppar måste inte fortsätta att hoppa i evighet bara därför att de gjort så i 15 år. Ibland kan man med intelligens och uppfinningsrikedom förändra verkligheten.
När karet nu var draget såg brättet alldeles erbarmligt ut. Det måste klippas rent innan man kunde vika den vulst som vi ser i badrummet. Själva klippet var i princip inte annorlunda än när man stansar ut pepparkakor vid julbaket. Kakan var förstås större och degen var ersatt av plåt.
Som jag minns det så small det till så hårt att kaffekopparna i lunchrummet hoppade för varje kar som stansades. Mycket hoppa blev det.
En tysk dök upp och jag fick tolka åt honom.
Han berättade att han som hobby svarvade stötdämpare på fritiden. De såg ut som burkar av stål. Han mixtrade med burkarna och gjorde några inställningar. Så ställde han upp burkarna på tvåans pressbord och körde ned pressen. Jag spände mig inför smällen, men det enda som hände var att pressen råmade och skrotbitarna ramlade ned i skrotlådorna.
INGEN smäll!
Vad lärde sig nu vår yngling av detta?
1. Det duger inte att bara ge upp från början. Man får jobba tills man kommer framåt som trimmaren gjorde.
2. Ibland får man ändå hålla tillgodo med den framgång som blev möjlig och köra vidare därifrån.
3. Kaffekoppar måste inte fortsätta att hoppa i evighet bara därför att de gjort så i 15 år. Ibland kan man med intelligens och uppfinningsrikedom förändra verkligheten.
onsdag 20 april 2011
Pressarna
Badkarsfabrikens pressar var en i bokstavlig mening stor märkvärdighet.
Redan transporten till BKF var en begivenhet som skildrats ingående av andra.
För mig som aldrig sett något liknande var det en stor upplevelse att se dem i arbete.
Pressarna stod på rad i maskinhallen och badkaren langades för hand från press till press. Linen hade stor överkapacitet så det var inte nödvändigt att köra alla samtidigt. Man körde satsvis i de olika pressarna och arbetslaget flyttade med under resans gång. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många för att fortlöpande bemanna hela linen.
Vid prominenta besök samlade förmännen ihop allt folk och ställde upp dem längs linen. När högdjuren närmade sig gick larmet och så satte man igång med att köra hela linen. Så snart prominenserna lämnat avdelningen stängde man av och så fortsatte vardagslunken som vanligt.
Nu var pressarna redan 15 år gamla. Badkarsmodellen var svårpressad, djup i båda ändarna och med en vulst längs kanten. Man drog därför badkaren i två omgångar med glödgning emellan vilket var både tidsödande, arbetskrävande och drog mycket energi. Det var läge att göra något.
Jag vet inte var det nya pressverktyget var gjort. Jag kom in i bilden när alla gick på semester och det nya verktyget skulle trimmas in. Det var alltså det verktyget som skulle pressa ”Badkaret BADKAR” under flera årtionden i slutet av 1900-talet.
Jag kommer inte håg om trimmaren var Gustavsbergare eller möjligen Tysk. Jag pratade mycket tyska på jobbet den sommaren. Lustigt med tanke på mitt usla skolbetyg, men ”i de blindas rike är den enögde kung”.
Plåten vi använde kom från Belgien och var färskvara. Den fick inte åldras mer än någon eller några veckor. Sedan blev den för styv och sprack vid dragningen.
Verktyget bestod av en tjock stålplatta, dyna, stor som ett salsbord, med ett hål i mitten som angav karets form. Uppifrån kom en likadan platta, tillhållare, ned och klämde fast plåten. Sedan gick stämpeln ned. Det var en stålklump lika stor som badkaret skulle bli.
Vi smorde plåtarna med dragolja, oerhört klibbig, skickade in plåten på dynan och tryckte ned pressen. Sedan tyckte jag att jag upplevde ett skådespel som inte kunde köpas för pengar.
Tillhållaren klämde till så att man kände kraften medan pressen råmade, så gick stämpeln ned och började dra. Nu råmade inte pressen som en tjur utan långdraget som en ko, en VÄLDIGT STOR KO.
En lång utdragen råmning, medan plåten skrikande, kvidande, gråtande och jämrande drogs in mellan tillhållaren och dynan som ett lakan i mangeln.
Jag tyckte att det var en njutning lika stor som att se ett stort ånglok från Grängesberg starta ut med ett malmtåg från Sala station.
Det är märkligt att jag inte har något minne av hur det lät när plåtarna sprack, för det gjorde de.
Hur gör man då? Ja det är trimmarens sak att lista ut. Man kan ställa tryck och tider, och experimentera med dragoljan.
Det verkliga finliret är att shimsa.
Man lägger tunna mässingsplåtar under dynan och styr på så sätt hur hårt plåten kläms fast på olika ställen. Det kan tyckas märkligt att det fungerar eftersom dynan är av mycket tjockt stål och shimsen bara är någon eller några tiondels millimeter tjocka, men det fungerar faktiskt. Sådant här kräver kunskap, erfarenhet och tålamod och det tar tid, mycket tid. Dessutom hade vi en begränsad mängd färsk plåt att tillgå.
Varje gång som trimmaren skulle ändra shimsen hoppade han upp i verktyget och kröp ned i hålet där badkaren formades.
Pressen stod då och gick färdig för en ny pressning. För säkerhets skull fanns det fyra grova och tunga bockar som skulle lyftas upp på dynan så att tillhållaren gick emot dem om den gick ned.
Det var detta som var mitt jobb, att lyfta upp och ta ned bockarna. Problemet var bara att trimmaren var så uppe i arbetet att han inte väntade på mig. Det här kändes otäckt.
Vad värre var, var att hydrauliken läckte som den gör med tiden. Alla som någon gång har sett en Citroèn DS ligga ned på en parkeringsplats vet vad jag menar. Medan trimmaren labbade inne under pressens överdel så sjönk den sakta.
Den hackade ned med någon eller några centimeter åt gången. När överdelen så sjunkit något tiotal cm så röt pressen till och slet upp överdelen till utgångsläget igen.
Det vände sig i magen på mig varje gång, men trimmaren verkade inte bry sig.
Redan transporten till BKF var en begivenhet som skildrats ingående av andra.
För mig som aldrig sett något liknande var det en stor upplevelse att se dem i arbete.
Pressarna stod på rad i maskinhallen och badkaren langades för hand från press till press. Linen hade stor överkapacitet så det var inte nödvändigt att köra alla samtidigt. Man körde satsvis i de olika pressarna och arbetslaget flyttade med under resans gång. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många för att fortlöpande bemanna hela linen.
Vid prominenta besök samlade förmännen ihop allt folk och ställde upp dem längs linen. När högdjuren närmade sig gick larmet och så satte man igång med att köra hela linen. Så snart prominenserna lämnat avdelningen stängde man av och så fortsatte vardagslunken som vanligt.
Nu var pressarna redan 15 år gamla. Badkarsmodellen var svårpressad, djup i båda ändarna och med en vulst längs kanten. Man drog därför badkaren i två omgångar med glödgning emellan vilket var både tidsödande, arbetskrävande och drog mycket energi. Det var läge att göra något.
Jag vet inte var det nya pressverktyget var gjort. Jag kom in i bilden när alla gick på semester och det nya verktyget skulle trimmas in. Det var alltså det verktyget som skulle pressa ”Badkaret BADKAR” under flera årtionden i slutet av 1900-talet.
Jag kommer inte håg om trimmaren var Gustavsbergare eller möjligen Tysk. Jag pratade mycket tyska på jobbet den sommaren. Lustigt med tanke på mitt usla skolbetyg, men ”i de blindas rike är den enögde kung”.
Plåten vi använde kom från Belgien och var färskvara. Den fick inte åldras mer än någon eller några veckor. Sedan blev den för styv och sprack vid dragningen.
Verktyget bestod av en tjock stålplatta, dyna, stor som ett salsbord, med ett hål i mitten som angav karets form. Uppifrån kom en likadan platta, tillhållare, ned och klämde fast plåten. Sedan gick stämpeln ned. Det var en stålklump lika stor som badkaret skulle bli.
Vi smorde plåtarna med dragolja, oerhört klibbig, skickade in plåten på dynan och tryckte ned pressen. Sedan tyckte jag att jag upplevde ett skådespel som inte kunde köpas för pengar.
Tillhållaren klämde till så att man kände kraften medan pressen råmade, så gick stämpeln ned och började dra. Nu råmade inte pressen som en tjur utan långdraget som en ko, en VÄLDIGT STOR KO.
En lång utdragen råmning, medan plåten skrikande, kvidande, gråtande och jämrande drogs in mellan tillhållaren och dynan som ett lakan i mangeln.
Jag tyckte att det var en njutning lika stor som att se ett stort ånglok från Grängesberg starta ut med ett malmtåg från Sala station.
Det är märkligt att jag inte har något minne av hur det lät när plåtarna sprack, för det gjorde de.
Hur gör man då? Ja det är trimmarens sak att lista ut. Man kan ställa tryck och tider, och experimentera med dragoljan.
Det verkliga finliret är att shimsa.
Man lägger tunna mässingsplåtar under dynan och styr på så sätt hur hårt plåten kläms fast på olika ställen. Det kan tyckas märkligt att det fungerar eftersom dynan är av mycket tjockt stål och shimsen bara är någon eller några tiondels millimeter tjocka, men det fungerar faktiskt. Sådant här kräver kunskap, erfarenhet och tålamod och det tar tid, mycket tid. Dessutom hade vi en begränsad mängd färsk plåt att tillgå.
Varje gång som trimmaren skulle ändra shimsen hoppade han upp i verktyget och kröp ned i hålet där badkaren formades.
Pressen stod då och gick färdig för en ny pressning. För säkerhets skull fanns det fyra grova och tunga bockar som skulle lyftas upp på dynan så att tillhållaren gick emot dem om den gick ned.
Det var detta som var mitt jobb, att lyfta upp och ta ned bockarna. Problemet var bara att trimmaren var så uppe i arbetet att han inte väntade på mig. Det här kändes otäckt.
Vad värre var, var att hydrauliken läckte som den gör med tiden. Alla som någon gång har sett en Citroèn DS ligga ned på en parkeringsplats vet vad jag menar. Medan trimmaren labbade inne under pressens överdel så sjönk den sakta.
Den hackade ned med någon eller några centimeter åt gången. När överdelen så sjunkit något tiotal cm så röt pressen till och slet upp överdelen till utgångsläget igen.
Det vände sig i magen på mig varje gång, men trimmaren verkade inte bry sig.
onsdag 13 april 2011
Mer om kulturkrockar
Många av dem som kom från fastlandseuropa och frivilligt eller ej hamnade i Gustavsberg efter kriget undrade nog om de kommit till ett civiliserat land. Folk som varit vana vid Ungersk, Italiensk, Tysk eller Baltisk matkultur konfronterades här med Lapskojs, Pölsa, Bruna bönor med fläsk, Ärtsoppa och Saltsill. Till detta skulle det drickas mjölk eller svagdricka. Den alkoholhaltiga dryck som stod att få var renat, som var ransonerat och skulle drickas i, eller med kaffe. Alternativet var ett vattnigt öl. Vin var ett näst intill okänt begrepp.
Detta var en matkultur som endast sverigedemokrater drömmer sig tillbaka till i våra dagar.
En känd historia är ju den om de italienska grabbar som drog till stan för att äta och dricka gott på Gondolen. På nattkröken blev personalchefen uppringd och fick ta bil till stan för att lösa ut dem. Grabbarna hade inte haft en aning om vad god mat med lämplig måltidsdryck kostade i Sverige.
Med tiden löste italienska klubben detta genom att kontakta en importör, och köpa mat i lite större mängder.
Jag kommer ihåg vilket intryck det gjorde på mig när jag vi ett besök i källaren på Trallbanevägen för första gången såg detta överflöd av exotisk mat.
Bara alla varianter av pasta var märklig för en kille som bara kände till makaroner. Salami visste jag inte ens vad det var, och olivolja i dunkar var en sensation.
Något vin minns jag inte att jag såg där men vid bocciabanan stod det ibland vinflaskor längs banan. Om det hade varit svenskar eller finnar skulle väl brännvinsflaskorna ha legat gömda bakom någon buske.
Rolandos pappa råkade en gång i klammeri med rättvisan på grund av vinet.
Klubben gjorde med vinet som med maten. Man beställde hos nykterhetsnämndens ordförande på föreskriven blankett. Någon uppmärksammade beställningen på 100 flaskor och Bruno som signerat blanketten anmäldes för langning av rusdrycker.
När Bruno väl förklarat att det var fråga om måltidsdryck vid samkväm i slutet sällskap lades utredningen ner.
Mina föräldrar och jag blev en gång bjudna hem till Valentis och där krockade matkulturerna med besked. Först nu ett halvt liv senare har jag fått veta att värdfolket hade haft roligt åt svenskarnas exotiska bordsvanor. Det skrattet bjuder jag gärna på!
Detta var en matkultur som endast sverigedemokrater drömmer sig tillbaka till i våra dagar.
En känd historia är ju den om de italienska grabbar som drog till stan för att äta och dricka gott på Gondolen. På nattkröken blev personalchefen uppringd och fick ta bil till stan för att lösa ut dem. Grabbarna hade inte haft en aning om vad god mat med lämplig måltidsdryck kostade i Sverige.
Med tiden löste italienska klubben detta genom att kontakta en importör, och köpa mat i lite större mängder.
Jag kommer ihåg vilket intryck det gjorde på mig när jag vi ett besök i källaren på Trallbanevägen för första gången såg detta överflöd av exotisk mat.
Bara alla varianter av pasta var märklig för en kille som bara kände till makaroner. Salami visste jag inte ens vad det var, och olivolja i dunkar var en sensation.
Något vin minns jag inte att jag såg där men vid bocciabanan stod det ibland vinflaskor längs banan. Om det hade varit svenskar eller finnar skulle väl brännvinsflaskorna ha legat gömda bakom någon buske.
Rolandos pappa råkade en gång i klammeri med rättvisan på grund av vinet.
Klubben gjorde med vinet som med maten. Man beställde hos nykterhetsnämndens ordförande på föreskriven blankett. Någon uppmärksammade beställningen på 100 flaskor och Bruno som signerat blanketten anmäldes för langning av rusdrycker.
När Bruno väl förklarat att det var fråga om måltidsdryck vid samkväm i slutet sällskap lades utredningen ner.
Mina föräldrar och jag blev en gång bjudna hem till Valentis och där krockade matkulturerna med besked. Först nu ett halvt liv senare har jag fått veta att värdfolket hade haft roligt åt svenskarnas exotiska bordsvanor. Det skrattet bjuder jag gärna på!
torsdag 7 april 2011
Fackliga och politiska förvecklingar.
Badkarsfabriken var nog den del av företaget som mest liknade en vanlig verkstadsindustri. Den kunde lika gärna ha legat i Bergslagen.
Inom verkstadsindustrin var arbetarna ofta radikalare än vanligt.
Det här tilldrog sig i skiftet mellan 50- och 60- tal, långt före 1968. Kommunister var normalt arbetare och de var ganska många på Badkar.
Företaget var som störst vi den här tiden och facket hade en egen avdelning i Gustavsberg. De olika fabriksenheterna hade sektionsstyrelser inom avdelningen.
Min Pappa var välkänd, helnykterist, ordningsvakt, ivrig medlem i Konsum och kunde föra sin och andras talan. Vid ett årsmöte gick Badkarsfabrikens kommunister mangrant dit och valde honom till sektionsordförande.
STOR SKANDAL!
Man hade fått in en orm i paradiset.
Inget blev bättre av att det fackliga tydligen gick ganska bra. Såhär kunde det bara inte få fortsätta.
Badkarsfabrikens fackliga arbete kunde inte längre styras med hjälp av en klatschande partipiska. Jag kan tänka mig att det hölls många överläggningar och att man ivrigt gnuggade geniknölarna på avdelningsstyrelsen.
Men problem är till för att lösas.
Man kallade till ett avdelningsmöte på biografen. Alla pålitliga medlemmar påmindes om sitt ansvar att närvara och delta i den demokratiska processen.
På mötet meddelades att man kommit till den insikten att någon särskild sektion på badkarsfabriken inte längre behövdes.
Mötet föreslogs att lägga ned badkarssektionen. Detta förslag bifölls välvilligt av mötet. Sektionsledningen behövdes i och med detta inte längre och upplöstes därför.
Så var ordningen återställd. Revolutionen skulle i varje fall inte starta på Gustavsbergs badkarsfabrik. I hemmet roade vi oss ändå även fortsättningsvis med att titulera pappa ”Ordförande Tage”.
Inom verkstadsindustrin var arbetarna ofta radikalare än vanligt.
Det här tilldrog sig i skiftet mellan 50- och 60- tal, långt före 1968. Kommunister var normalt arbetare och de var ganska många på Badkar.
Företaget var som störst vi den här tiden och facket hade en egen avdelning i Gustavsberg. De olika fabriksenheterna hade sektionsstyrelser inom avdelningen.
Min Pappa var välkänd, helnykterist, ordningsvakt, ivrig medlem i Konsum och kunde föra sin och andras talan. Vid ett årsmöte gick Badkarsfabrikens kommunister mangrant dit och valde honom till sektionsordförande.
STOR SKANDAL!
Man hade fått in en orm i paradiset.
Inget blev bättre av att det fackliga tydligen gick ganska bra. Såhär kunde det bara inte få fortsätta.
Badkarsfabrikens fackliga arbete kunde inte längre styras med hjälp av en klatschande partipiska. Jag kan tänka mig att det hölls många överläggningar och att man ivrigt gnuggade geniknölarna på avdelningsstyrelsen.
Men problem är till för att lösas.
Man kallade till ett avdelningsmöte på biografen. Alla pålitliga medlemmar påmindes om sitt ansvar att närvara och delta i den demokratiska processen.
På mötet meddelades att man kommit till den insikten att någon särskild sektion på badkarsfabriken inte längre behövdes.
Mötet föreslogs att lägga ned badkarssektionen. Detta förslag bifölls välvilligt av mötet. Sektionsledningen behövdes i och med detta inte längre och upplöstes därför.
Så var ordningen återställd. Revolutionen skulle i varje fall inte starta på Gustavsbergs badkarsfabrik. I hemmet roade vi oss ändå även fortsättningsvis med att titulera pappa ”Ordförande Tage”.
Om sociala mönster på BKF
Den första gången jag kom upp i BKF:s matsal var jag tidigt ute och satte mig bara vid första bästa bord. Det gick en ängel genom rummet och strax efteråt blev jag kraftfullt och bestämt hänvisad till ”kommunistbordet”.
Där rådde en sträng uppdelning mellan borden.
Det fanns bord för kortoxar, för idrottsentusiaster och för alla möjliga sorters intressegrupper, däribland fanns alltså även ett kommunistbord. Här satt jag nu bland några allvarliga och tanketyngda politiska stortänkare.
Just denna dag höll en av dem en kontemplation över vilken STOR man Josef Stalin hade varit då han efter de katastrofala nederlagen i början av andra världskrigen offentligt erkände att partilinjen hade varit felaktig.
Ett märkligt tema såhär tio år efter hans död och sju år efter ”tövädret” i Sovjet.
Jag undrar om föredraget var särskilt tänkt för mina öron.
Jag har förresten i min ägo en kassabok som min Pappa fört. Det står inget om syftet med den, för det kände väl alla berörda till. Boken innehåller noggrant noterade bidrag från ett antal personer och är reviderad årsvis.
Pengarna har uppenbarligen använts till prenumerationer på den kommunistiska dagstidningen Ny Dag. För vems räkning de köptes framgår inte. Möjligen var det fråga om en solidarisk kassa efter principen: av var och en efter förmåga och till var och en efter behov.
Bland de kända kommunisterna fanns även Ida Goldman. Hon var en virrig gammal ungersk Judinna som de flesta kände till. Jag lade först märke till henne när jag arbetade i Konsum. Tanten brukade komma in och handla men det blev mycket att hon ondgjorde sig över de erbarmliga grönsakerna och alldeles särskilt över våra torra och ömkliga paprikor. När jag årtionden senare såg paprikor på plats i Ungern insåg jag att hon hade haft rätt.
Hennes bidrag till kassan kom oregelbundet och var rörande små, uppenbarligen bokstavligen efter ”fattig förmåga”.
På grund av hennes virriga sätt och myckna pratande på bruten svenska kom hon att bli ett skämt bland oss tonåringar. Detta var illa tycker jag.
Min pappa var ju gammal boxare och helnykterist så han gick ibland som ordningsvakt i folkparken. Ida kunde då dyka upp, det här var vid en tid när även vuxna gick till dansbanan, och med sina ungerska vanor var hon då inte alltid nykter. Ordningsvakterna hade en benägenhet att gå hårdhänt tillväga, men pappa brukade leda hem Ida. De måste ha varit ett omaka par.
Även om jag senare hört att hon varit virrig redan hemma i Ungern före kriget så tycker jag att den som överlevt förintelsen och sedan hamnat i exil i Gustavsberg hade rätt att vara annorlunda.
Där rådde en sträng uppdelning mellan borden.
Det fanns bord för kortoxar, för idrottsentusiaster och för alla möjliga sorters intressegrupper, däribland fanns alltså även ett kommunistbord. Här satt jag nu bland några allvarliga och tanketyngda politiska stortänkare.
Just denna dag höll en av dem en kontemplation över vilken STOR man Josef Stalin hade varit då han efter de katastrofala nederlagen i början av andra världskrigen offentligt erkände att partilinjen hade varit felaktig.
Ett märkligt tema såhär tio år efter hans död och sju år efter ”tövädret” i Sovjet.
Jag undrar om föredraget var särskilt tänkt för mina öron.
Jag har förresten i min ägo en kassabok som min Pappa fört. Det står inget om syftet med den, för det kände väl alla berörda till. Boken innehåller noggrant noterade bidrag från ett antal personer och är reviderad årsvis.
Pengarna har uppenbarligen använts till prenumerationer på den kommunistiska dagstidningen Ny Dag. För vems räkning de köptes framgår inte. Möjligen var det fråga om en solidarisk kassa efter principen: av var och en efter förmåga och till var och en efter behov.
Bland de kända kommunisterna fanns även Ida Goldman. Hon var en virrig gammal ungersk Judinna som de flesta kände till. Jag lade först märke till henne när jag arbetade i Konsum. Tanten brukade komma in och handla men det blev mycket att hon ondgjorde sig över de erbarmliga grönsakerna och alldeles särskilt över våra torra och ömkliga paprikor. När jag årtionden senare såg paprikor på plats i Ungern insåg jag att hon hade haft rätt.
Hennes bidrag till kassan kom oregelbundet och var rörande små, uppenbarligen bokstavligen efter ”fattig förmåga”.
På grund av hennes virriga sätt och myckna pratande på bruten svenska kom hon att bli ett skämt bland oss tonåringar. Detta var illa tycker jag.
Min pappa var ju gammal boxare och helnykterist så han gick ibland som ordningsvakt i folkparken. Ida kunde då dyka upp, det här var vid en tid när även vuxna gick till dansbanan, och med sina ungerska vanor var hon då inte alltid nykter. Ordningsvakterna hade en benägenhet att gå hårdhänt tillväga, men pappa brukade leda hem Ida. De måste ha varit ett omaka par.
Även om jag senare hört att hon varit virrig redan hemma i Ungern före kriget så tycker jag att den som överlevt förintelsen och sedan hamnat i exil i Gustavsberg hade rätt att vara annorlunda.
torsdag 31 mars 2011
Emaljen
Badkarsfabrikens emaljavdelning kallades kort och gott för Emaljen.
Det var väl Pappa som beslöt att jag var mogen för att försöka där. Det var ju klart bättre betalt än att gå som sommarelev. Jag kände mig smickrad och stolt. Det här var ett jobb som även en del vuxna karlar drog sig för.
Ugnen, och sprutboxarna för grund- respektive vitemalj var strategiskt utplacerade så att conveyrarna (de löpande banden) gick omlott med varandra på en öppen yta. Badkaren hängde i galgar likt djurkroppar i ett fryshus. Här gällde det nu att hänga upp, hänga över och ta ned karen i den ordning som processen krävde. En dagsproduktion pågick från tidig morgon till sen kväll, och de olika gängen droppade in och gick hem vartefter som badkarsmängden vandrade igenom systemet. Ett stressmoment var att ugnsconveyorn aldrig fick stanna. Ett stopp innebar att galgarna kroknade i värmen, karen föll ned och man hade ett långt och dyrt haveri.
De olika momenten hade olika karaktär.
De betade plåtrena karen kördes in på vagnar i stort antal. Där gällde det att rycka upp karen ur traven och hänga upp dem på de rörliga galgarna. Ingen varsamhet var av nöden men det var väldigt bråttom eftersom detta var dagens sista jobb. Ju fortare man var klar desto längre kunde man gona sig i omklädningsrummet sedan.
Hurså? Undrar kanske läsaren.
På Gustavsberg gällde under alla de mer än 40 åren som jag känt företaget regeln att man bytte om duschade och läste tidningen på betald arbetstid.
Att hänga över var inte lika fysiskt. Man höll sin ända av ett sling i den ena handen, lade detta i samklang med kompisen under karet, och tog med den andra handen ett fast tag om badkarskanten. Så häktade man av karet och gick i takt med kompisen över till nästa conveyor där man lika varligt hängde upp karet. Problemet här var att aldrig fumla med greppet eftersom man då förstörde den obrända glasyren och karet måste bättras.
Det farligaste momentet var att hänga av karen. Man tog emot karen vid ugnsöppningen och lade upp dem på ett rullband för vidare transport till avsyning och packning. Man stod alltså i värmen från ugnsmynningen och karen var långt över 100 grader varma. Att slinta eller tappa greppet här gav ofelbart allvarliga brännskador. Företaget höll med skyddshandskar men de gick inte att använda. Man skulle fått händerna kokta. I stället hade vi lösa ”grytlappar” av tjockt gummi i händerna.
En gång när jag plockade ner galgar där för att rengöra från emalj fick en kille på avdelningen ett i hans tycke lustigt infall. Han tog en galge direkt vid mynningen när jag inte såg det, gick fram till mig och räckte över den. Jag lärde mig då att brännskador vid mycket höga temperaturer lämnar svarta sår.
Arbetet var alltså tungt och jag undrar såhär i efterhand vad de killar tyckte som fick jobba med mig de första dagarna. De fick ju lov att styra inte bara karet utan också mig. På kvällarna när jag gick hem var jag alldeles omtöcknad av trötthet, och jag åt grabbnävar med magnecyl mot värken i armar och axlar.
Tanken var nog att man skulle ha jobbat i ett makligt tempo men önskan om rast/vila gjorde att man jobbade i ett hektiskt tempo för att sedan springa ut och vila i gröngräset medan karen gled fram längs conveyorn. Varje ”attack” blev cirka fem kvart och de inarbetade rasterna ca en kvart.
En gång togs en bild av Pappas och brorsans fötter vid en sådan paus. Den bilden kom i Gustavsbergaren sedan.
Det var väl Pappa som beslöt att jag var mogen för att försöka där. Det var ju klart bättre betalt än att gå som sommarelev. Jag kände mig smickrad och stolt. Det här var ett jobb som även en del vuxna karlar drog sig för.
Ugnen, och sprutboxarna för grund- respektive vitemalj var strategiskt utplacerade så att conveyrarna (de löpande banden) gick omlott med varandra på en öppen yta. Badkaren hängde i galgar likt djurkroppar i ett fryshus. Här gällde det nu att hänga upp, hänga över och ta ned karen i den ordning som processen krävde. En dagsproduktion pågick från tidig morgon till sen kväll, och de olika gängen droppade in och gick hem vartefter som badkarsmängden vandrade igenom systemet. Ett stressmoment var att ugnsconveyorn aldrig fick stanna. Ett stopp innebar att galgarna kroknade i värmen, karen föll ned och man hade ett långt och dyrt haveri.
De olika momenten hade olika karaktär.
De betade plåtrena karen kördes in på vagnar i stort antal. Där gällde det att rycka upp karen ur traven och hänga upp dem på de rörliga galgarna. Ingen varsamhet var av nöden men det var väldigt bråttom eftersom detta var dagens sista jobb. Ju fortare man var klar desto längre kunde man gona sig i omklädningsrummet sedan.
Hurså? Undrar kanske läsaren.
På Gustavsberg gällde under alla de mer än 40 åren som jag känt företaget regeln att man bytte om duschade och läste tidningen på betald arbetstid.
Att hänga över var inte lika fysiskt. Man höll sin ända av ett sling i den ena handen, lade detta i samklang med kompisen under karet, och tog med den andra handen ett fast tag om badkarskanten. Så häktade man av karet och gick i takt med kompisen över till nästa conveyor där man lika varligt hängde upp karet. Problemet här var att aldrig fumla med greppet eftersom man då förstörde den obrända glasyren och karet måste bättras.
Det farligaste momentet var att hänga av karen. Man tog emot karen vid ugnsöppningen och lade upp dem på ett rullband för vidare transport till avsyning och packning. Man stod alltså i värmen från ugnsmynningen och karen var långt över 100 grader varma. Att slinta eller tappa greppet här gav ofelbart allvarliga brännskador. Företaget höll med skyddshandskar men de gick inte att använda. Man skulle fått händerna kokta. I stället hade vi lösa ”grytlappar” av tjockt gummi i händerna.
En gång när jag plockade ner galgar där för att rengöra från emalj fick en kille på avdelningen ett i hans tycke lustigt infall. Han tog en galge direkt vid mynningen när jag inte såg det, gick fram till mig och räckte över den. Jag lärde mig då att brännskador vid mycket höga temperaturer lämnar svarta sår.
Arbetet var alltså tungt och jag undrar såhär i efterhand vad de killar tyckte som fick jobba med mig de första dagarna. De fick ju lov att styra inte bara karet utan också mig. På kvällarna när jag gick hem var jag alldeles omtöcknad av trötthet, och jag åt grabbnävar med magnecyl mot värken i armar och axlar.
Tanken var nog att man skulle ha jobbat i ett makligt tempo men önskan om rast/vila gjorde att man jobbade i ett hektiskt tempo för att sedan springa ut och vila i gröngräset medan karen gled fram längs conveyorn. Varje ”attack” blev cirka fem kvart och de inarbetade rasterna ca en kvart.
En gång togs en bild av Pappas och brorsans fötter vid en sådan paus. Den bilden kom i Gustavsbergaren sedan.
fredag 25 mars 2011
En annorlunda sommar
Jag jobbade på fabriken varje sommar fram till ingenjörsexamen med undantag av lumpen. Det var obligatorisk militärtjänstgöring på den tiden.
Sommaren 62 hann jag med ett mellanstick som ungdomsledare för en grupp svenska barn på ett pionjärläger i den Tyska Demokratiska Republiken.
Det fanns ju ingen pionjärorganisation i Sverige men de fick en dekal att sätta på skjortan.
Jag var 18 år och fick tillsammans med en 15 årig flicka ansvaret för ett tiotal barn i olika åldrar.
Detta var första gången någon av oss varit utomlands. I lägret fanns det barn från alla länder i östeuropa.
Det var egentligen inget fel på lägret. Barnens hälsa övervakades och man hade olika aktiviteter av scoutkaraktär. Våra barn var uppenbarligen helt utan ”Scoutrutin” så de vantrivdes åtminstone periodvis.
Jag hade fått en medelålders kvinnlig politruk som skulle hålla koll på mig och samtidigt hjälpa mig till rätta. Hon påminde inte så lite om mina tysklärarinnor i skolan hemmavid.
Jag framförde många önskemål om aktiviteter som jag trodde skulle roa barnen. De flesta beviljades men sannolikt inte utan diskussioner inom ledningen. De tyckte nog att både jag och mina barn var odrägliga.
Många av de andra ledarna var jämnåriga med mig och hade detta som sommarjobb. De gjorde ingen hemlighet av att de tyckte att min naiva öppenhet och frispråkighet var intressant. För att vi skulle kunna tala ostört tog en kille och jag bussen till närmaste stad. På bussen var jag dum nog att högt och ljudligt dryfta mina tankar om den då nyuppförda Berlinmuren.
Jag ville köpa grammofonskivor. Det fanns inget att köpa i butiken. Inne på ett kafé valde han ut ett lugnt hörn och så satte han igång att berätta om verklighetens Demokratiska Republik.
Det var väl där som min egen intervjuteknik tog sin början. Det var inte läge för kontrollfrågor och kommentarer.
Efter hemkomsten blev det förhör hos politruken. Jag vidhöll att mitt enda syfte med stadsresan varit att köpa skivor med rysk sångkultur.
Dagen efter fick jag tre skivor i present med hälsningar från den sovjetiska armén. Fin musik. Jag har skivorna kvar.
Vid avfärden fick jag en hälsning från politruken att framföra till kamraterna i Sverige.
De ville inte ha besök av några fler sådana grupper som vår.
Vid det här laget hade jag till fullo förstått vad jag redan länge anat, nämligen att kommunism och kommunism kan se lika olika ut som stadsmissionen i Stockholm och spanska inkvisitionen vilka båda så vitt jag vet kallar och kallade sig kristna.
Jag har ofta undrat om någon av mina nyfunna vänner hamnade i klistret för min skull. Jag var mer än lovligt naiv och frispråkig.
Lägret var förresten uppkallat efter Kim Il Sung.
Sommaren 62 hann jag med ett mellanstick som ungdomsledare för en grupp svenska barn på ett pionjärläger i den Tyska Demokratiska Republiken.
Det fanns ju ingen pionjärorganisation i Sverige men de fick en dekal att sätta på skjortan.
Jag var 18 år och fick tillsammans med en 15 årig flicka ansvaret för ett tiotal barn i olika åldrar.
Detta var första gången någon av oss varit utomlands. I lägret fanns det barn från alla länder i östeuropa.
Det var egentligen inget fel på lägret. Barnens hälsa övervakades och man hade olika aktiviteter av scoutkaraktär. Våra barn var uppenbarligen helt utan ”Scoutrutin” så de vantrivdes åtminstone periodvis.
Jag hade fått en medelålders kvinnlig politruk som skulle hålla koll på mig och samtidigt hjälpa mig till rätta. Hon påminde inte så lite om mina tysklärarinnor i skolan hemmavid.
Jag framförde många önskemål om aktiviteter som jag trodde skulle roa barnen. De flesta beviljades men sannolikt inte utan diskussioner inom ledningen. De tyckte nog att både jag och mina barn var odrägliga.
Många av de andra ledarna var jämnåriga med mig och hade detta som sommarjobb. De gjorde ingen hemlighet av att de tyckte att min naiva öppenhet och frispråkighet var intressant. För att vi skulle kunna tala ostört tog en kille och jag bussen till närmaste stad. På bussen var jag dum nog att högt och ljudligt dryfta mina tankar om den då nyuppförda Berlinmuren.
Jag ville köpa grammofonskivor. Det fanns inget att köpa i butiken. Inne på ett kafé valde han ut ett lugnt hörn och så satte han igång att berätta om verklighetens Demokratiska Republik.
Det var väl där som min egen intervjuteknik tog sin början. Det var inte läge för kontrollfrågor och kommentarer.
Efter hemkomsten blev det förhör hos politruken. Jag vidhöll att mitt enda syfte med stadsresan varit att köpa skivor med rysk sångkultur.
Dagen efter fick jag tre skivor i present med hälsningar från den sovjetiska armén. Fin musik. Jag har skivorna kvar.
Vid avfärden fick jag en hälsning från politruken att framföra till kamraterna i Sverige.
De ville inte ha besök av några fler sådana grupper som vår.
Vid det här laget hade jag till fullo förstått vad jag redan länge anat, nämligen att kommunism och kommunism kan se lika olika ut som stadsmissionen i Stockholm och spanska inkvisitionen vilka båda så vitt jag vet kallar och kallade sig kristna.
Jag har ofta undrat om någon av mina nyfunna vänner hamnade i klistret för min skull. Jag var mer än lovligt naiv och frispråkig.
Lägret var förresten uppkallat efter Kim Il Sung.
Jag upptäcker kommunalpolitiken.
I folkskolans lägre klasser i norra Hagunda kommun fick jag alltid med mig ett smörgåspaket av Mamma. Jag tänkte inte särskilt på det.
Mina tankar kretsade mest runt den stora orättvisan att somliga kunde glassa med vetebullar och sockerdricka medan jag måste äta stora smörgåsar med vändstekta ägg och/eller skivor av falukorv. Till detta nödgades jag dricka mjölk.
Det vattnas i munnen när jag skriver detta.
I realskolan i Sala måste jag köpa läroböckerna. Jag tänkte inte särskilt på detta heller, förutom den gången föräldrarna fick en faktura på en roman från bokhandeln. De ringde klassföreståndaren och fick bekräftat att den ingick i kursen och så var det inte mer med det.
Nu hade jag kommit in på gymnasiet i Nacka och gjorde en intressant upptäckt.
Medan skolkamraterna från Nacka var invecklade i ett ivrigt bytande och förhandlingar om köp av begagnade böcker fick vi från Gustavsberg bokstavligen gå till ett dukat bord och ta för oss.Böckerna var gratis för oss.
Nu hade jag tillvuxit så mycket i förstånd att jag insåg att detta var en lättnad för föräldrarna. För första gången besinnade jag då det faktum att de politiska besluten i kommunen direkt påverkade våra levnadsvillkor.
En annan effekt av kommunalpolitiska beslut, som kunde iakttas mycket påtagligt var när man byggde avloppsreningsverket.
Mamma som satt i kommunalfullmäktige när beslutet togs sade att det var skrattretande hur beslutsprocessen gick till. Beslutet klubbades på någon minut. Allt var förberett medan Mamma och doktor Bellander i varsin utkant av det politiska spektret hållits utanför. De två gillade förresten varandra oberoende av politiska skillnader.
Resten av fullmäktigemötet hade ägnats åt uppsättningen av ett cykelställ utanför kommunalhuset.
Personligen märkte jag anläggandet av reningsverket på ett annat sätt. Det vanliga och billiga söndagsnöjet att beskåda och begrunda lördagens skörd av begagnade kondomer vid Farstavikens allra innersta hörn försvann.
Mina tankar kretsade mest runt den stora orättvisan att somliga kunde glassa med vetebullar och sockerdricka medan jag måste äta stora smörgåsar med vändstekta ägg och/eller skivor av falukorv. Till detta nödgades jag dricka mjölk.
Det vattnas i munnen när jag skriver detta.
I realskolan i Sala måste jag köpa läroböckerna. Jag tänkte inte särskilt på detta heller, förutom den gången föräldrarna fick en faktura på en roman från bokhandeln. De ringde klassföreståndaren och fick bekräftat att den ingick i kursen och så var det inte mer med det.
Nu hade jag kommit in på gymnasiet i Nacka och gjorde en intressant upptäckt.
Medan skolkamraterna från Nacka var invecklade i ett ivrigt bytande och förhandlingar om köp av begagnade böcker fick vi från Gustavsberg bokstavligen gå till ett dukat bord och ta för oss.Böckerna var gratis för oss.
Nu hade jag tillvuxit så mycket i förstånd att jag insåg att detta var en lättnad för föräldrarna. För första gången besinnade jag då det faktum att de politiska besluten i kommunen direkt påverkade våra levnadsvillkor.
En annan effekt av kommunalpolitiska beslut, som kunde iakttas mycket påtagligt var när man byggde avloppsreningsverket.
Mamma som satt i kommunalfullmäktige när beslutet togs sade att det var skrattretande hur beslutsprocessen gick till. Beslutet klubbades på någon minut. Allt var förberett medan Mamma och doktor Bellander i varsin utkant av det politiska spektret hållits utanför. De två gillade förresten varandra oberoende av politiska skillnader.
Resten av fullmäktigemötet hade ägnats åt uppsättningen av ett cykelställ utanför kommunalhuset.
Personligen märkte jag anläggandet av reningsverket på ett annat sätt. Det vanliga och billiga söndagsnöjet att beskåda och begrunda lördagens skörd av begagnade kondomer vid Farstavikens allra innersta hörn försvann.
måndag 21 mars 2011
En fatal skönhet.
Den nattliga kanotutflykten gav mersmak och Leif talade mycket om långa kanotturer med camping. Jag tyckte att detta lät lockande och fick nys om en kanot till salu.
Det var en riktig skönhet. Jag köpte den direkt, till ett förvånansvärt billigt pris.
Den var uppbyggd som en kravellbyggd båt, med många spant och bordläggning i ytterst tunn fernissad mahogny. Ingen bakad kryssfaner här minsann. Kanoten hade långa raka linjer. Den var en underbar skönhet och i mycket gott skick. Den var så vacker och förmedlade samma känsla av styrka och grace som en fin fiol.
Jag var helt på det klara med att detta var en gammal tävlingskanot av yppersta kvalitet som av någon anledning fått åldras i skönhet.
Det är anledningen jag ska komma till.
Redan från början hade jag stora svårigheter att komma i kanoten och ut från stranden utan att välta.
Andra ville pröva med lika dåligt resultat. Bengt Forssman kom liksom jag själv inte ut på vattnet utan att slå runt.
Jag kunde ändå paddla när det var spegelblankt, om än med hjärtat i halsgropen.
Paddlingen var en ren njutning. Stäven skar som en kniv i vattnet och kanoten gled lätt och ljudlöst fram.
Leif och jag kom överens om en campingtur runt Ingarö till en början.
När dagen kom så hade det blåst upp och det gick vågor redan i Farstaviken. Vi paddlade ut i rak motvind och min kanot gick som ett spjut lika mycket under som över vattenytan. Jag hade ju packning och var klädd i min skinnjacka från mopedåkandet till skydd mot vinden. Jag hade ingen flytväst. Sådana var väl nätt och jämnt påtänkta för kanoter vid den här tiden.
När vi kom ut på Baggen gled Leif vant över vågorna i sin kajak, medan jag intog rollen av ubåtskaptenen som håller utkik från sitt torn. När vi kommit så långt ut att det var dags att börja runda Tjustviks udde fick vi vågorna från sidan. Leif paddlade före och red likt en eskimå i sin kajak över vågorna medan jag gjorde krampaktiga försök att hålla balansen. Det behövdes inte många vågor förrän jag gick ikull. Jag kom upp ur vattnet och började, likt så många andra har gjort, att simma mot land. Innan jag hann mer än något simtag kom Leif upp vid min sida och skrek åt mig att lägga en arm över bakändan av hans kanot. Med Leifs hjälp fick jag upp den andra armen över min egen kanot som flöt uppochned på den innestängda luften. Först då fick jag känna på att vågorna faktiskt var ganska höga. Det slet i armarna när kanoterna flöt upp och jag hängde där emellan.
Efter en ganska plågsam och kall simtur kunde jag till slut stelbent kravla mig upp på den steniga stranden. Där väntade redan en sommarstugeägare på oss. Han måste ha gått ut på sin brygga när han såg oss och sade att han hört mitt kraftiga andetag när jag gick runt. Min pappa dök upp, han hade tydligen cyklat ut för att titta på oss när vi stack iväg.
Det är helt klart att jag har Leif att tacka för att jag lever. Jag skulle aldrig ha orkat simma iland själv. Jag var nog rätt omtöcknad för jag minns inte mer än att jag fick åka bil hem med sommarstugeägaren. Det var ju fint att få åka bil.
Kanoten bytte jag senare mot en racerbåt utan motor och den bytte jag mot en roddbåt.
Roddbåten var även den en skönhet men på ett helt annat sätt. Det var en hundraårig blekingseka som såg ut därefter och just därför var underbart vacker på sin ålders höst.
Skönheten sitter ju i betraktarens öga.
Det var en riktig skönhet. Jag köpte den direkt, till ett förvånansvärt billigt pris.
Den var uppbyggd som en kravellbyggd båt, med många spant och bordläggning i ytterst tunn fernissad mahogny. Ingen bakad kryssfaner här minsann. Kanoten hade långa raka linjer. Den var en underbar skönhet och i mycket gott skick. Den var så vacker och förmedlade samma känsla av styrka och grace som en fin fiol.
Jag var helt på det klara med att detta var en gammal tävlingskanot av yppersta kvalitet som av någon anledning fått åldras i skönhet.
Det är anledningen jag ska komma till.
Redan från början hade jag stora svårigheter att komma i kanoten och ut från stranden utan att välta.
Andra ville pröva med lika dåligt resultat. Bengt Forssman kom liksom jag själv inte ut på vattnet utan att slå runt.
Jag kunde ändå paddla när det var spegelblankt, om än med hjärtat i halsgropen.
Paddlingen var en ren njutning. Stäven skar som en kniv i vattnet och kanoten gled lätt och ljudlöst fram.
Leif och jag kom överens om en campingtur runt Ingarö till en början.
När dagen kom så hade det blåst upp och det gick vågor redan i Farstaviken. Vi paddlade ut i rak motvind och min kanot gick som ett spjut lika mycket under som över vattenytan. Jag hade ju packning och var klädd i min skinnjacka från mopedåkandet till skydd mot vinden. Jag hade ingen flytväst. Sådana var väl nätt och jämnt påtänkta för kanoter vid den här tiden.
När vi kom ut på Baggen gled Leif vant över vågorna i sin kajak, medan jag intog rollen av ubåtskaptenen som håller utkik från sitt torn. När vi kommit så långt ut att det var dags att börja runda Tjustviks udde fick vi vågorna från sidan. Leif paddlade före och red likt en eskimå i sin kajak över vågorna medan jag gjorde krampaktiga försök att hålla balansen. Det behövdes inte många vågor förrän jag gick ikull. Jag kom upp ur vattnet och började, likt så många andra har gjort, att simma mot land. Innan jag hann mer än något simtag kom Leif upp vid min sida och skrek åt mig att lägga en arm över bakändan av hans kanot. Med Leifs hjälp fick jag upp den andra armen över min egen kanot som flöt uppochned på den innestängda luften. Först då fick jag känna på att vågorna faktiskt var ganska höga. Det slet i armarna när kanoterna flöt upp och jag hängde där emellan.
Efter en ganska plågsam och kall simtur kunde jag till slut stelbent kravla mig upp på den steniga stranden. Där väntade redan en sommarstugeägare på oss. Han måste ha gått ut på sin brygga när han såg oss och sade att han hört mitt kraftiga andetag när jag gick runt. Min pappa dök upp, han hade tydligen cyklat ut för att titta på oss när vi stack iväg.
Det är helt klart att jag har Leif att tacka för att jag lever. Jag skulle aldrig ha orkat simma iland själv. Jag var nog rätt omtöcknad för jag minns inte mer än att jag fick åka bil hem med sommarstugeägaren. Det var ju fint att få åka bil.
Kanoten bytte jag senare mot en racerbåt utan motor och den bytte jag mot en roddbåt.
Roddbåten var även den en skönhet men på ett helt annat sätt. Det var en hundraårig blekingseka som såg ut därefter och just därför var underbart vacker på sin ålders höst.
Skönheten sitter ju i betraktarens öga.
lördag 19 mars 2011
MATRIS
MATRIS
Innan plasten blev allmänt använd gjordes eldosor, strömbrytare och dylikt av porslin. Jag vet inte när Gustavsberg började med sådan tillverkning, men man hade haft en sådan tillverkning och den kallades för TPF. Tekniska Porslins Fabriken. Vid tillverkningen pressades massan till sin rätta form och formarna kallades matriser. Dessa matriser var detaljrika och måste vara måttriktiga. Porslinsmassan slet på matriserna så de måste göras av hårt stål. Det här var ingen enkel tillverkning utan företaget hade inrättat en särskild verkstad för detta och den kallades helt enkelt: Matris.
När plasttillverkningen tog sin början fick verkstaden börja tillverka formar även för detta. Plastformarna var större och krävde stor måttnoggrannhet och noggrant polerade ytor. Dessutom tillkom rörliga delar, kyl- och värmekanaler med mera. Verkstadens storlek och kompetensnivå växte med tiden.
Det är möjligt att skiftet från tekniskt porslin till plasttillverkning hade skett för åratal sedan men verkstadens namn levde kvar när jag gjorde min entré en sommar i början av 60-talet.
Ännu en ny spännande värld att upptäcka! Detta var årtionden innan datorerna gjorde sin entré. Här verkade ett sällskap av kunniga yrkesmän bland sin park av avancerade mekaniska maskiner.
Verkmästaren fick en tjock bunt med pappersritningar, och fördelade arbetsuppgifterna på svarvare, fräsare, arborrare med flera. När alla de ingående delarna var tillverkade samlades de hos filaren som byggde ihop delarna till ett fungerande verktyg. Därefter lämnades verktyget till poleraren som polerade formytorna till spegelglans. Han var en man med ett oerhört tålamod och stor noggrannhet. Han kunde sitta timmar och dagar och putsa med örontops och tändstickor doppade i diamantpasta tills man kunde spegla sig i ytorna. Ve den som stövlade in i hans rena rum och hostade över en öppen form. Det kunde betyda timmar och dagar extraarbete för honom. Han var verkligen rätt man för jobbet för hans egen gräsmatta var lika fin som den allra finaste golfgreen.
Innan allt detta kunde börja så fick jag i uppdrag att leta fram det specificerade stålet, såga upp det i lämpliga bitar och att sedan grovhyvla bitarna i en kipphyvel. När det ansvarsfyllda och avancerade arbetet sedan pågick fick jag sopa golvet runt proffsen och deras maskiner.
Här stötte jag för första gången på en av företagets verkligt svaga sidor, nämligen bristen på kontroll över processen. Mer om detta senare.
Man monterade ett vackert glänsande ankarmärke i toaletternas lyftknoppar. Märkena passade inte i lyftknopparnas försänkningar. Typiskt för företaget var att i stället för att se till att knopparna tillverkades med rätt mått så lät man ynglingen på Matris svarva om varenda knopp.
När jag uttryckte åsikter om detta fick jag till svar av den gladlynte cykelhandlaren,som likt mig var medlem i IOGT, att: ”Man får inte vara dum , för då kan man bli chef”.
Till min stora förtjusning visade det sig att han var bas när jag kom dit nästa sommar.
Jag fick nu själv uppleva något som min bror berättat om tidigare, nämligen njutningen i att ha flyt. Brorsan hade kört en brotsch i ett tempo så att verktyget glödde.
Själv fick jag så bra flyt när jag svarvade att blå rök steg upp ur svarvens elmotor. Ingen brydde sig
Jag lugnade mig ändå för röken stack så illa i halsen
Innan plasten blev allmänt använd gjordes eldosor, strömbrytare och dylikt av porslin. Jag vet inte när Gustavsberg började med sådan tillverkning, men man hade haft en sådan tillverkning och den kallades för TPF. Tekniska Porslins Fabriken. Vid tillverkningen pressades massan till sin rätta form och formarna kallades matriser. Dessa matriser var detaljrika och måste vara måttriktiga. Porslinsmassan slet på matriserna så de måste göras av hårt stål. Det här var ingen enkel tillverkning utan företaget hade inrättat en särskild verkstad för detta och den kallades helt enkelt: Matris.
När plasttillverkningen tog sin början fick verkstaden börja tillverka formar även för detta. Plastformarna var större och krävde stor måttnoggrannhet och noggrant polerade ytor. Dessutom tillkom rörliga delar, kyl- och värmekanaler med mera. Verkstadens storlek och kompetensnivå växte med tiden.
Det är möjligt att skiftet från tekniskt porslin till plasttillverkning hade skett för åratal sedan men verkstadens namn levde kvar när jag gjorde min entré en sommar i början av 60-talet.
Ännu en ny spännande värld att upptäcka! Detta var årtionden innan datorerna gjorde sin entré. Här verkade ett sällskap av kunniga yrkesmän bland sin park av avancerade mekaniska maskiner.
Verkmästaren fick en tjock bunt med pappersritningar, och fördelade arbetsuppgifterna på svarvare, fräsare, arborrare med flera. När alla de ingående delarna var tillverkade samlades de hos filaren som byggde ihop delarna till ett fungerande verktyg. Därefter lämnades verktyget till poleraren som polerade formytorna till spegelglans. Han var en man med ett oerhört tålamod och stor noggrannhet. Han kunde sitta timmar och dagar och putsa med örontops och tändstickor doppade i diamantpasta tills man kunde spegla sig i ytorna. Ve den som stövlade in i hans rena rum och hostade över en öppen form. Det kunde betyda timmar och dagar extraarbete för honom. Han var verkligen rätt man för jobbet för hans egen gräsmatta var lika fin som den allra finaste golfgreen.
Innan allt detta kunde börja så fick jag i uppdrag att leta fram det specificerade stålet, såga upp det i lämpliga bitar och att sedan grovhyvla bitarna i en kipphyvel. När det ansvarsfyllda och avancerade arbetet sedan pågick fick jag sopa golvet runt proffsen och deras maskiner.
Här stötte jag för första gången på en av företagets verkligt svaga sidor, nämligen bristen på kontroll över processen. Mer om detta senare.
Man monterade ett vackert glänsande ankarmärke i toaletternas lyftknoppar. Märkena passade inte i lyftknopparnas försänkningar. Typiskt för företaget var att i stället för att se till att knopparna tillverkades med rätt mått så lät man ynglingen på Matris svarva om varenda knopp.
När jag uttryckte åsikter om detta fick jag till svar av den gladlynte cykelhandlaren,som likt mig var medlem i IOGT, att: ”Man får inte vara dum , för då kan man bli chef”.
Till min stora förtjusning visade det sig att han var bas när jag kom dit nästa sommar.
Jag fick nu själv uppleva något som min bror berättat om tidigare, nämligen njutningen i att ha flyt. Brorsan hade kört en brotsch i ett tempo så att verktyget glödde.
Själv fick jag så bra flyt när jag svarvade att blå rök steg upp ur svarvens elmotor. Ingen brydde sig
Jag lugnade mig ändå för röken stack så illa i halsen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)