Efter julhelgen 67 gjorde jag som så många finnar gjort före mig. Jag löste en enkel biljett till Sverige.
Detta kändes som ett nederlag. Om jag hade kunnat skulle jag ha blivit kvar i Finland.
I Stockholm förstod inte arbetsförmedlingen sig på mig. Jag var ju uppenbarligen svensk men ändå envisades jag med att kalla mig immigrant. Jag var ju faktiskt folkbokförd i Åbo i Finland.
Med praktisk och moralisk hjälp från mina anhöriga lyckade jag tämligen omgående hitta ett jobb.
Det var lustigt nog på samma företag där storebror jobbade innan han flyttade till Gustavsberg.
Företaget hette Westeråsmaskiner och låg i Morgongåva. De hade en lite speciell produktmix. På somrarna tillverkade de snövesslor och snöskotrar och på vintern tillverkade de skördetröskor. Jag skulle ”klä på” tröskornas motorer med kraftöverföring och kringaggregat innan de monterades på tröskorna.
Här fick jag bekantskap med en, för mig, ny del av begreppet design. Arbetsplatsdesign.
Man tillämpade det Amerikanska systemet MTM. Detta är ett sätt att dela upp arbetet i så små moment som möjligt, detta till den grad att man mätte ned till en hundradels minut. Detta behövdes till exempel för att mäta och tidssätta när man flyttade blicken från punkt A till punkt B.
Alla tänkbara och otänkbara delmoment och rörelser fanns beskrivna och värdesatta i tabeller och så plockade man ihop detta till den operation som skulle utföras.
Jag skulle ha svultit ihjäl om jag hade måst leva på detta ackord.
Noggrant som systemet var så hade man även räknat med en inlärningsperiod med högre ersättning vid byte eller ändring av uppgifter. Skördetröskorna byggdes i så små antal att jag aldrig hann uppnå full färdighet. Det var inlärningstillägget som räddade mig.
En positiv bieffekt av MTM-systemet var att jag aldrig arbetat vid en så noggrant och väl planerad arbetsplats. Den var även ergonomiskt mycket väl upplagd. Jag lade detta på minnet.
Här hade jag även en AHA-upplevelse som jag inte glömmer. När den första arbetsdagen led mot sitt slut började jag undra varför ingen gick till omklädningsrummen. Alla fortsatte att jobba som bävrar medan klockan tickade mot 5.
Till slut stod jag bara och tittade mig omkring tills klockan ringde. Då kastade alla vad de hade för händer och skenade iväg till omklädningsrummet.
Det här var verkstadsindustri och inte Gustavsbergs Fabriker.
Lite speciellt var att det var nästan ovanligt bland de äldre verkstadsarbetarna att ha alla tio fingrar kvar. Man brukade skämta om hur man beställer fem öl åt gänget med de fingrar man har.
En kille nästan lika ung som jag själv hade en hel hand borta. Han hade en arbetsprotes och en finprotes. Det var verkligen ledsamt att se och jag har själv varit mycket försiktig sedan dess.
Vi var ett litet gäng av färska ingenjörer som jobbade där under vintern. Vi bodde i ungkarlsbostäder och lärde känna varandra. En i gänget hade en Volvo Sport, alltså en fabrikshottad PV, som vi någon gång var ute och drog i.
150 km/tim låter kanske inte mycket idag men i en Volvo Sport känns det häftigt tro mig.
I korridoren bodde också en vuxen karl som jag hade nöjet att umgås litet med. Han var ännu en av de många duktiga italienska yrkesarbetare som jag träffat på industrierna.
Vintern led mot sitt slut och det gjorde också anställningen. Dags att se sig om efter nytt jobb.
tisdag 28 juni 2011
söndag 26 juni 2011
Emigranten
Vi gifte oss vintern 67 och direkt efter ingenjörsexamen flyttade jag till min fru i Åbo där hon bodde och studerade vid universitetet. Det var inte fråga om något tillfälligt utan jag emigrerade på riktigt och tänkte stanna där.
Detta skedde vid en tid då en tsunamivåg av finska emigranter drog över Sverige. Jag var en märklig fågel när jag anmälde mig på arbetsförmedlingen. Alla blev lite förvånade men jag måste tillstå att jag blev anständigt behandlad.
Med hjälp av arbetsförmedlingen, privata kontakter och egna initiativ lyckades jag få olika påhugg.
Det var mest fråga om kroppsarbete.
Mot slutet av året fick jag löfte om jobb som VVS-ritare på ett byggföretag med svenskspråkig ledning.
En morgon vaknade vi vid beskedet att regeringen hade devalverat valutan med nästan hälften. Dessutom hade man dragit tillbaka alla statliga beställningar som gick att dra tillbaka.
Det hördes inget från byggföretaget så jag tog kontakt. Ägaren var mycket generad. Han hade lovat mig anställning på grund av något offentligt kontrakt, men nu var det snarare fråga om att säga upp folk. Det blev inget jobb för mig.
Detta skedde vid en tid då en tsunamivåg av finska emigranter drog över Sverige. Jag var en märklig fågel när jag anmälde mig på arbetsförmedlingen. Alla blev lite förvånade men jag måste tillstå att jag blev anständigt behandlad.
Med hjälp av arbetsförmedlingen, privata kontakter och egna initiativ lyckades jag få olika påhugg.
Det var mest fråga om kroppsarbete.
Mot slutet av året fick jag löfte om jobb som VVS-ritare på ett byggföretag med svenskspråkig ledning.
En morgon vaknade vi vid beskedet att regeringen hade devalverat valutan med nästan hälften. Dessutom hade man dragit tillbaka alla statliga beställningar som gick att dra tillbaka.
Det hördes inget från byggföretaget så jag tog kontakt. Ägaren var mycket generad. Han hade lovat mig anställning på grund av något offentligt kontrakt, men nu var det snarare fråga om att säga upp folk. Det blev inget jobb för mig.
onsdag 15 juni 2011
Thorildsplan
När jag hade muckat önskade jag inget hellre än att på kortast möjliga tid få ett yrke så att jag kunde försörja mig. En lumparkompis hade tipsat om en snabbutbildning till maskiningenjör på Thorildsplans gymnasium. Kursen var tänkt för dem som hade yrkeserfarenhet eller studentexamen. Jag hade ju bådadera så jag kom in. Det var först senare som jag förstod att det var samma skola och i princip samma kurs som min storebror hade gått.
Vi var ett brokigt och glatt gäng som började höstterminen 1965. Här lade jag mig till med en av mina fördomar, nämligen den att maskiningenjörer är särskilt intresserade av musik.
Flera av kompisarna var hel- eller halvproffs som musikanter, ett par var klubbägare, några var amatörer och själv hängde jag med i gänget som en sorts ”hangaround”.
På håltimmar och luncher brukade vi dra till ”Tords musikinstrumentverkstad” vid Kronobergsparken och jamma lite.
Tord tycktes road av våra täta besök. Han hade själv tidigare varit yrkesmusiker och turnerat med flera av de stora musikartisterna.
När jag skriver detta 2011 pågår en debatt om läraryrkets innehåll och utövande. Tanken har framförts att lärare borde betraktas som konstutövare snarare än distributörer av faktakunskaper.
Jag håller med.
Några av lärarna var speciella talanger när det gällde att fånga intresset och att förmedla kunskaperna. Jag har tyvärr glömt namnen men vår fysiklärare hörde till den gruppen.
Läraren i ritteknik gjorde en minnesvärd entré. Det var en kort äldre herre som gick med käpp. Han led troligen av svår psoriasis. Han var oklanderligt klädd i en dubbelknäppt kostym vilken gav begreppet kritstrecksrandig en ny och djupare dimension eftersom han var dammig av krita från svarta tavlan.
Han öppnade med att säga att han inte tänkte lära upp oss till ritare eftersom konstruktionskontoren redan hade sådana anställda. Vi skulle i stället få lära oss tillräckligt mycket för att kunna leda ritarbetet.
Vare sig han eller vi i klassen hade en aning om hur dramatiskt vårt yrke skulle komma att ändras och hur snabbt det skulle ske.
Sommarlovet 1966 jobbade jag för sista gången som allt i allo på badkarsfabriken.
Vid den här tiden träffade jag kvinnan i mitt liv. Det blev dåligt med nattsömnen och jag gjorde mig bemärkt på ett mindre smickrande sätt.
Min kanske viktigaste uppgift var att jag skulle komma först av alla till fabriken på morgonen och vrida om en strömbrytare på den första pressen, dragpressen. Sedan skulle jag gå upp i matsalen och sätta på kaffe för det första gänget som skulle gå på.
En morgon försov jag mig. Pappa eller förmannen ringde och väckte mig med hårda ord och inga visor. Jag undrade om jag skulle gå ned och blev tillsagd att det skulle jag banne mig och det i rykande rappet.
När jag kom ned fick jag reda på varför jag skulle vrida om strömbrytaren på morgonen. Det var uppvärmningen av den klibbiga dragoljan som var nödvändig för att man skulle kunna pressa karen. Eftersom man inte kunde börja pressa som planerat hade hela dagens rytm kommit i olag och det blev färre kar gjorda än planerat. De vilka hade prestationslön fick dessutom lägre lön den dagen.
Jag låg väldigt lågt resten av sommaren. Mest sov jag på en trave kartonger i källaren där jag inte störde någon eller kunde ställa till med mera ohägn.
Vi var ett brokigt och glatt gäng som började höstterminen 1965. Här lade jag mig till med en av mina fördomar, nämligen den att maskiningenjörer är särskilt intresserade av musik.
Flera av kompisarna var hel- eller halvproffs som musikanter, ett par var klubbägare, några var amatörer och själv hängde jag med i gänget som en sorts ”hangaround”.
På håltimmar och luncher brukade vi dra till ”Tords musikinstrumentverkstad” vid Kronobergsparken och jamma lite.
Tord tycktes road av våra täta besök. Han hade själv tidigare varit yrkesmusiker och turnerat med flera av de stora musikartisterna.
När jag skriver detta 2011 pågår en debatt om läraryrkets innehåll och utövande. Tanken har framförts att lärare borde betraktas som konstutövare snarare än distributörer av faktakunskaper.
Jag håller med.
Några av lärarna var speciella talanger när det gällde att fånga intresset och att förmedla kunskaperna. Jag har tyvärr glömt namnen men vår fysiklärare hörde till den gruppen.
Läraren i ritteknik gjorde en minnesvärd entré. Det var en kort äldre herre som gick med käpp. Han led troligen av svår psoriasis. Han var oklanderligt klädd i en dubbelknäppt kostym vilken gav begreppet kritstrecksrandig en ny och djupare dimension eftersom han var dammig av krita från svarta tavlan.
Han öppnade med att säga att han inte tänkte lära upp oss till ritare eftersom konstruktionskontoren redan hade sådana anställda. Vi skulle i stället få lära oss tillräckligt mycket för att kunna leda ritarbetet.
Vare sig han eller vi i klassen hade en aning om hur dramatiskt vårt yrke skulle komma att ändras och hur snabbt det skulle ske.
Sommarlovet 1966 jobbade jag för sista gången som allt i allo på badkarsfabriken.
Vid den här tiden träffade jag kvinnan i mitt liv. Det blev dåligt med nattsömnen och jag gjorde mig bemärkt på ett mindre smickrande sätt.
Min kanske viktigaste uppgift var att jag skulle komma först av alla till fabriken på morgonen och vrida om en strömbrytare på den första pressen, dragpressen. Sedan skulle jag gå upp i matsalen och sätta på kaffe för det första gänget som skulle gå på.
En morgon försov jag mig. Pappa eller förmannen ringde och väckte mig med hårda ord och inga visor. Jag undrade om jag skulle gå ned och blev tillsagd att det skulle jag banne mig och det i rykande rappet.
När jag kom ned fick jag reda på varför jag skulle vrida om strömbrytaren på morgonen. Det var uppvärmningen av den klibbiga dragoljan som var nödvändig för att man skulle kunna pressa karen. Eftersom man inte kunde börja pressa som planerat hade hela dagens rytm kommit i olag och det blev färre kar gjorda än planerat. De vilka hade prestationslön fick dessutom lägre lön den dagen.
Jag låg väldigt lågt resten av sommaren. Mest sov jag på en trave kartonger i källaren där jag inte störde någon eller kunde ställa till med mera ohägn.
onsdag 8 juni 2011
Fotogen.
Före mitten av 1800-talet hade vanligt folk knappast något annat lyse i hemmet än ljuset från den öppna spisen. Det blev inte så mycket läst på kvällarna men många barn blev gjorda.
Från mitten av 1800-talet började järnspisarna komma. De var en enorm lättnad för alla som skulle skaffa ved och för dem som lagade mat. Men det fanns en baksida. Det blev mörkt i huset.
Talgdankar var dyra och osade och finare ljus hade man bara råd med till jul.
Rovoljelampor blev åtkomliga och skingrade mörkret, men det stora lyftet kom när fotogenet (en ny petroleumprodukt) dök upp. Det är knappast någon tillfällighet att detta skedde ungefär i samma tidsepok som dagstidningar och föreningsliv började ta fart i landet.
Fotogen blev en allmänt tillgänglig handelsvara i hela landet i slutet av 1800-talet.
När de första förbränningsmotorerna dök upp runt sekelskiftet, så var de ofta gjorda för att gå på fotogen, eftersom det var det bränsle som fanns att köpa.
Det är säkert ingen tillfällighet att en av de första personbilar som dök upp i Stockholm, en Scania Vabis, ägdes av en apotekare (Otto Bjurling). Personbilar kördes helst på bensin eftersom de då var mer lättstartade.
Bensin fanns vid den tiden bara att köpa på apotek.
Tyngre fordon som t. ex. traktorer kördes även fortsättningsvis på fotogen. De måste startas med bensin från en liten tank. När motorn blivit varm bytte man till fotogen genom att ställa om bränslekranen. Med tiden delades fotogenet upp i en finare kvalitet för belysning och en mustigare kvalitet som fick heta motorfotogen.
Elektricitet kom och tog över belysningen och bensinen blev allmänt tillgänglig men de två fotogentyperna levde kvar. Jag sålde ju själv fotogen på 60-talet.
När andra världskriget tog slut så slutade alla som kunde, att köra med gengas. Gengasen var krånglig. Man fick ha timslång framförhållning om man ville köra. Det var smutsigt och omständligt och gasen var livsfarlig.
Pappa berättade att om man fick riktigt stora bestar till råttor i sin fälla så gick man ut när mjölkbilen kom och höll buren framför aggregatets skvallerrör medan mjölkkusken lastade på mjölkflaskorna (50 liters). När mjölkbilen sedan åkte vidare var råttan död.
När bensinen kom tillbaka var den dyr och svår att få tag på. Motorfotogen däremot var lägre beskattad och tillgänglig för dem som hade nyttofordon. En svart marknad uppstod och många konverterade sina fordon till fotogendrift vilket naturligtvis var förbjudet. Detta gjorde att poliserna utvecklade ett skarpt luktsinne för fotogendoft.
Pappa hade en fotogendriven Harley Davidson motorcykel. Den var särskilt väl lämpad för detta eftersom det som ser ut som bensintank bara är en kåpa och under den gick det att gömma den lilla extratanken för startbensin. Motorn var dessutom så gammalmodig att den hade förlustsmörjning vilket gjorde att den hela tiden luktade bränd motorolja och i denna stank drunknade fotogenlukten.
Svartabörshajarna stod inte direkt vid vägkanterna för att sälja sina produkter, men man behöver ju inte vara fördomsfull. Det gick bra att köra på kemtvättmedel vilket såldes flaskvis hos den lokale handlaren. Det kemtvättades mycket i stugorna i slutet av förtiotalet.
Så sent som i början av sextiotalet hade jag en skolkamrat på Nacka gymnasium som hade en Fiat 500 ”Topolino” vilken han körde på fotogen.
Under femtiotalets sista skälvande år fick min storebror lov att jobba dagskift på Badkar så att han kunde läsa till ingenjör på Thorildsplans gymnasium på kvällarna. Det var dyrt att åka med Wallenbergs Björknäsbussar, och dessutom ingen övergång till SS i stan. Som om inte detta räckte så gick det bara en enda tur mitt i natten. Detta höll inte, så Brorsan skaffade en ”spånkorg”. Så kallades en DKW med dukklädd träkaross och tvåtaktsmotor.
Jag kommer inte ihåg om bilen hade någon kupévärme, men om så var fallet var den nog bara symbolisk. Det var tungt för brorsan att efter en full arbetsdag på BKF och fyra timmar i skolan sätta sig i en utkyld bil i sena vinternatten.
Brorsan köpte en fotogenkamin, tog bort högerstolen och skruvade fast kaminen i trägolvet. Nu kunde han stiga in i en varm bil när det var dags för hemfärd.
Jag tror att han släckte kaminen under färd.
Allmän bilbesiktning förekom inte utan poliserna ruvade vid vägkanterna och gjorde flygande besiktningar. Ett favoritställe var utanför Gustavsberg ungefär vid Östra Ekedal. Där blev Brorsan stoppad. Polisen gör ju än idag så att de drar ett extra djupt andetag när de ber att få se på körkortet för att utröna om föraren luktar sprit. Den här polisen fick en uppenbarelse när han kände den mättade stanken.
Fantastiskt, en skurk som fortfarande körde på fotogen. Här skulle rättvisa skipas!
Brorsan hade ett besvärligt göra att förklara för den lagkunnige om än inte så tekniskt kunnige polismannen skillnaden mellan fyrtakt och tvåtakt och att att tvåtaktsmotorer inte lämpar sig för fotogenkonvertering. Polisen fick ge med sig till slut och dessutom kände han tydligen inte till något lagrum som förbjöd folk att ha en släckt fotogenkamin fastskruvad i golvet. Brorsan fick åka vidare för att sova ut inför nästa dagskift på BKF.
Från mitten av 1800-talet började järnspisarna komma. De var en enorm lättnad för alla som skulle skaffa ved och för dem som lagade mat. Men det fanns en baksida. Det blev mörkt i huset.
Talgdankar var dyra och osade och finare ljus hade man bara råd med till jul.
Rovoljelampor blev åtkomliga och skingrade mörkret, men det stora lyftet kom när fotogenet (en ny petroleumprodukt) dök upp. Det är knappast någon tillfällighet att detta skedde ungefär i samma tidsepok som dagstidningar och föreningsliv började ta fart i landet.
Fotogen blev en allmänt tillgänglig handelsvara i hela landet i slutet av 1800-talet.
När de första förbränningsmotorerna dök upp runt sekelskiftet, så var de ofta gjorda för att gå på fotogen, eftersom det var det bränsle som fanns att köpa.
Det är säkert ingen tillfällighet att en av de första personbilar som dök upp i Stockholm, en Scania Vabis, ägdes av en apotekare (Otto Bjurling). Personbilar kördes helst på bensin eftersom de då var mer lättstartade.
Bensin fanns vid den tiden bara att köpa på apotek.
Tyngre fordon som t. ex. traktorer kördes även fortsättningsvis på fotogen. De måste startas med bensin från en liten tank. När motorn blivit varm bytte man till fotogen genom att ställa om bränslekranen. Med tiden delades fotogenet upp i en finare kvalitet för belysning och en mustigare kvalitet som fick heta motorfotogen.
Elektricitet kom och tog över belysningen och bensinen blev allmänt tillgänglig men de två fotogentyperna levde kvar. Jag sålde ju själv fotogen på 60-talet.
När andra världskriget tog slut så slutade alla som kunde, att köra med gengas. Gengasen var krånglig. Man fick ha timslång framförhållning om man ville köra. Det var smutsigt och omständligt och gasen var livsfarlig.
Pappa berättade att om man fick riktigt stora bestar till råttor i sin fälla så gick man ut när mjölkbilen kom och höll buren framför aggregatets skvallerrör medan mjölkkusken lastade på mjölkflaskorna (50 liters). När mjölkbilen sedan åkte vidare var råttan död.
När bensinen kom tillbaka var den dyr och svår att få tag på. Motorfotogen däremot var lägre beskattad och tillgänglig för dem som hade nyttofordon. En svart marknad uppstod och många konverterade sina fordon till fotogendrift vilket naturligtvis var förbjudet. Detta gjorde att poliserna utvecklade ett skarpt luktsinne för fotogendoft.
Pappa hade en fotogendriven Harley Davidson motorcykel. Den var särskilt väl lämpad för detta eftersom det som ser ut som bensintank bara är en kåpa och under den gick det att gömma den lilla extratanken för startbensin. Motorn var dessutom så gammalmodig att den hade förlustsmörjning vilket gjorde att den hela tiden luktade bränd motorolja och i denna stank drunknade fotogenlukten.
Svartabörshajarna stod inte direkt vid vägkanterna för att sälja sina produkter, men man behöver ju inte vara fördomsfull. Det gick bra att köra på kemtvättmedel vilket såldes flaskvis hos den lokale handlaren. Det kemtvättades mycket i stugorna i slutet av förtiotalet.
Så sent som i början av sextiotalet hade jag en skolkamrat på Nacka gymnasium som hade en Fiat 500 ”Topolino” vilken han körde på fotogen.
Under femtiotalets sista skälvande år fick min storebror lov att jobba dagskift på Badkar så att han kunde läsa till ingenjör på Thorildsplans gymnasium på kvällarna. Det var dyrt att åka med Wallenbergs Björknäsbussar, och dessutom ingen övergång till SS i stan. Som om inte detta räckte så gick det bara en enda tur mitt i natten. Detta höll inte, så Brorsan skaffade en ”spånkorg”. Så kallades en DKW med dukklädd träkaross och tvåtaktsmotor.
Jag kommer inte ihåg om bilen hade någon kupévärme, men om så var fallet var den nog bara symbolisk. Det var tungt för brorsan att efter en full arbetsdag på BKF och fyra timmar i skolan sätta sig i en utkyld bil i sena vinternatten.
Brorsan köpte en fotogenkamin, tog bort högerstolen och skruvade fast kaminen i trägolvet. Nu kunde han stiga in i en varm bil när det var dags för hemfärd.
Jag tror att han släckte kaminen under färd.
Allmän bilbesiktning förekom inte utan poliserna ruvade vid vägkanterna och gjorde flygande besiktningar. Ett favoritställe var utanför Gustavsberg ungefär vid Östra Ekedal. Där blev Brorsan stoppad. Polisen gör ju än idag så att de drar ett extra djupt andetag när de ber att få se på körkortet för att utröna om föraren luktar sprit. Den här polisen fick en uppenbarelse när han kände den mättade stanken.
Fantastiskt, en skurk som fortfarande körde på fotogen. Här skulle rättvisa skipas!
Brorsan hade ett besvärligt göra att förklara för den lagkunnige om än inte så tekniskt kunnige polismannen skillnaden mellan fyrtakt och tvåtakt och att att tvåtaktsmotorer inte lämpar sig för fotogenkonvertering. Polisen fick ge med sig till slut och dessutom kände han tydligen inte till något lagrum som förbjöd folk att ha en släckt fotogenkamin fastskruvad i golvet. Brorsan fick åka vidare för att sova ut inför nästa dagskift på BKF.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)