onsdag 18 januari 2012

Att nypa tag.

Företaget hade fått kontakt med en Schweizisk entreprenör som sålde projekt.
Han hade rätten till en uppfinning som innebar att man trädde en repända genom en rörformad hållare och låste fast den med en kil


Den fungerade faktiskt riktigt bra och gjorde det möjligt att fästa upp rep och enkelt justera deras spänning på alla möjliga sätt.
När den nådde mitt bord var redan verktyget (formen) till den hylsformade delen färdigt. Nu återstod ”bara” som vanligt att fixa till resten.
Det är en avgrundsdjup skillnad mellan beslutsfattares och konstruktörers sätt att värdera resursbehov. Jag lärde mig nu detta, men fick dessutom tillfälle att bekanta mig med modell- och verktygsmakare utanför företaget och ta del av dessa steg i utvecklingsprocessen.
Jag kom att fatta tycke för modellfirman Fager och Nordqvist och lade under resten av mitt yrkesliv ut jobben på dem om de hade tid. Detta var ju före datorernas intåg och modellmakeriet var helt avgörande för slutresultatet.


Projektet framskred och det var dags att döpa den nya produkten. En företagsintern pristävling gav resultatet Linex. Alla var glada och penningbelöning utdelades till förslagsställaren. När det så var dags att gravera in namnet i formen anmärkte någon ”Messerschmitt” att nästan alla linjaler i huset var märkta så.
Produkten fick i stället namnet REPTIL och produktionen rullade igång.



















En av marknadsutvecklarna (jag har skam till sägandes glömt vem) och jag jobbade vidare med uppfinningen.
Vi var inte särskilt framgångsrika men jag hade ändå nöjet att konstruera och designa en bautastor version som var tänkt att fästas på räddningsselar för snöskottare och dylikt. Jag fick en prototyp tillverkad och är själv fortfarande mycket nöjd med den.
Den finns på Porslinsmuseet.

Försäljningen gick dåligt. Produkten var dyr.
Det hade inte varit helt gratis att ”fixa till resten” och den lilla produktionsvolymen gjorde ingenting bättre.
Till yttermera visso gjorde en del konsumenter reflektionen: ”Vad är det för fel på en knut?”
Själv använde jag dem mest till att hänga upp skidor och cyklar i garagetaket. Det gick jättebra!
Rättighetsägaren skulle ju ha sin provision, och det blev inga stora pengar på det här sättet.

En varm sommardag i Juli när hela fabriken låg öde och alla var på semester damp ett brev från Schweiz ned i brevlådan. Turligt nog hade företaget jour för brevöppning.
Brevet innehöll en stämning från rättighetsägaren och målet skulle upp inför en lokal rätt i någon kanton på en avlägsen bergstopp i Schweiz nu i Juli.
Han var tydligen väl informerad om hur grundligt man firar semester i Sverige. Kanske chansade han på Walk-over.
Nåväl, min kollega marknadsutvecklaren fick ta på sig finkostymen och, likt Stenbocks kurir, spränga iväg på en löddrig häst till bergets topp.
Där gjorde han så entré när målet ropades upp.
Det visade sig att Gustavsberg hade förbundit sig att betala royalty enligt budget i stället för efter försäljningsvolym. Dessutom fanns det ingenting i avtalet om hur man skulle säga upp det.
Allt löste sig till slut såvitt jag förstått, men inte gratis.

söndag 1 januari 2012

Flamma stolt mot dunkla skyar.

Båteri har alltid varit intressant i Gustavsberg.

Man har hållit sig med båt i relation till sina resurser.

På 1800-talet höll godsägaren åtminstone under en period med en båt som vanliga dödliga fick disponera. Ja de allra vanligaste och dödligaste kom nog inte i första rummet.

I mitten av 1900-talet fanns det rätt många båtar och de drogs upp lite där det föll sig. Flertalet var nog ändå medlemmar i den lokala båtklubben. På vintern drogs många båtar upp på Kattholmen.

Där var ett liv och ett kiv. När det var dags att fernissa båtarna smög gubbarna omkring och spanade på varandra. Om någon hade oturen att få rinningar i fernissan möttes han av breda leenden och vänliga kommentarer om sina nya vårgardiner. Åtminstone vid ett tillfälle lär en båtägare ha slipat ned hela skrovet och fernissat en extra gång.

Många båtar sköttes föredömligt. Det fanns ju gott om verkstäder och yrkeskunnigt folk inom bekvämt gångavstånd. Ett visst svinn av rostfria rör o. dyl. förekom också.

I början av 70-talet flyttades småbåtsverksamheten till en nybyggd anläggning i Mölnvik.

Inför invigningen av denna erinrade sig ”Ingenjörn” Hjalmar Olson att han hade ett gammalt flaggspel i källaren. Han erbjöd gentilt båtklubben att få överta detta.

När flaggspelet skulle hissas i Mölnvik visade det sig att det fanns en del flaggor med ett märkligt format kors i mitten.
Det här flaggspelet måste ha kommit till användning under de hektiska åren före 1940 då företaget köpte på sig utrustning och råmaterial inför det krig som man räknade med skulle komma.

Det påstås att åtminstone vid ett tillfälle anlände ett sällskap med Tyska prominenser till bryggan nedanför Strandvik med ångbåt. Ingenjörn sägs då ha fått underliga ryckningar i högerarmen när han hälsade de Tyska gästerna.

Om nu detta är sant så får det kanske skrivas på kontot för ”Nöden har ingen lag” när det gällde att säkra fabrikens fortlevnad.

Själv köpte jag en ny plastbåt samma år som Mölnvik togs i bruk. Jag var inte ensam om detta. Segelbåtar såldes i stora antal och detta skapade naturligtvis en marknad för båttillbehör.

Vi på plastsidan gjorde flera försök att erövra en del av denna marknad.
Under tiden flammade såvitt jag minns den vanliga svenska flaggan stolt mot skyarna i Mölnvik.

Vart det påstådda flaggspelet tog vägen har jag ingen aning om.

Rättelser och kommentarer mottages gärna.