Äntligen där!

Jag har glömt hur det gick till men en dag satt jag till slut framför ett ritbord på BAHCO:s konstruktionskontor. Kanske hade förmannen dragit i några trådar igen.
Nu fick jag lära mig den sanna innebörden i ritningslärarens ord om att man hade särskilt folk till att renrita på kontoren.
Ritaren det var jag.
Det här var vid en tid då företagets lyxpryl, ADB-maskinen stod i en särskild hall med luftkonditionering, rökförbud, tillträdesförbud och stora skyltfönster mot entrén så man kunde se den ordentligt. Hos oss på konstruktionsavdelningen gällde fortfarande papper och blyertspenna. Det fanns ingen annan hjälp till hands än räknesticka och mekanisk räknemaskin. Tänka fick man göra själv med huvudet.
Skisser gjordes ofta med modellera eller kartong och pappersklister.
Jag renritade med blyerts på transparent papper.
Det här kunde bli ganska grisigt om man jobbade länge med en stor ritning. Vi hade vita skyddsrockar att använda vid behov. Sålunda skrudad såg man ut som en läkare men med räknesticka i stället för receptblock i bröstfickan.
En gammal farbror som var nästan lika gammal som jag är nu kom alltid i svart kostym och fluga. Han drog upp långa vita muddar på ärmarna som skydd. Han hade förresten likt inköpschefen visst problem med min klädstil. Jag brukade ekipera mig hos Mahjong och Gul och Blå och han sade till mig att detta inte passade sig på ett konstruktionskontor.
Numera hör jag dåligt på riktigt, men den gången bara låtsades jag.
Nytt och modernt var ritborden. De medgav nämligen att man kunde välja att sitta eller stå i arbetet. Nu behövde man inte längre få sina åderbråck på benen. Man kunde sitta ned och få dem på ett annat ställe om det kändes bättre.
Min viktigaste roll var att föra in ändringar.
Man hade nämligen en föredömlig rutin för de ändringar som gjordes i produktionen. När produktionsfolket och/eller konstruktören kommit överens om en ändring ritades resultatet med rödpenna på arbetskopian. Denna skickades till mig och så fick jag beställa fram originalet av två gladlynta flickor i arkivet och föra in ändringen tillsammans med den obligatoriska notisen, datumet och signaturen.
När jag blivit varm i kläderna fick jag i uppdrag att rita åt en projektledare.
Företaget tillverkade bland annat bensineldade kupévärmare med urverksdrivna tidur. Ibland tände den inte på första försöket så värmaren fick göra ett antal försök. Det kunde då hända att brännaren fylldes med bensinånga innan tändningen lyckades, men då tände det MED BESKED!
Detta föranledde att det kom upp plakat på fabriken att det var strängt förbjudet att kalla företagets produkter för bilbrännare.
Nu var uppgiften att göra en urverksstyrd kombinerad motor- och kupévärmare som inte exploderade. Jag var mycket imponerad av projektets höga tekniska nivå. Häftigast var att en fotocell skulle titta in i brännkammaren genom ett långt smalt rör och se om det brann. Detta var före elektronikexplosionen så allt var gjort med diskreta komponenter.
Jag fick aldrig veta hur det gick för en dag läste jag en annons från AB Gustavsbergs fabriker.
De sökte en påhittig ung ingenjör till sitt konstruktionskontor.
Jag sökte jobbet.