söndag 27 februari 2011

Skoldans

Rubriken i obestämd form eftersom mina minnen här är så ihopblandade. Det bör ha förekommit mer än en skoldans under de fem terminer jag gick på kvarnberget.
Jag ägnade mig ganska flitigt åt nykterheten och var bland annat medlem i Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Vid ett tillfälle träffades vi på Skevik för någon sorts kurs eller så. Det var nog ofta svepskäl för att vi skulle samlas där föräldrarna visste var vi var. Allt var tämligen oskyldigt. Lite kurs och föredrag och så samkväm då man kunde umgås och prova på närkontakt med varandra om sinnet föll på.
Skevik var vid den här tiden mer likt ett enklare vandrarhem än dagens flådiga konferenscentrum. Vid middagen träffade vi en gammal farbror nästan lika gammal som undertecknad är idag. När vi presenterade oss som SSUH såg han sig föranlåten att berömma oss för att Rörelsens ungdomar var så välartade och verkade för ett nyktert leverne. Jag vet nu hur det är, man hör inte lika bra som i yngre år och tankarna går i invanda banor. Jag fann i alla fall ingen anledning att rätta honom.
Nåväl, med denna rutin och vårt goda rykte verkade det som en bra idé att ordna en skoldans. Jag tror att det var Birgit och jag som tog initiativet. Studierektorn vidtalades och han gav nådigt bifall och iklädde sig rollen som festens ”beskyddare”.
Vi fick låna skolmatsalen på villkor att det var helnyktert och endast för skolans elever.
Jag vet inte varifrån jag fick tipset men jag ringde upp en orkester och gjorde upp om villkoren.
Den stora kvällen kom och det artade sig bra. Orkestern verkade lite besviken. De tyckte kanske att det var under deras värdighet att spela för en så ung publik. Musiken var bra, åt det jazziga hållet.
Så kom det som jag oroat mig för. Äldre killar kom och ville in. De gjorde väsen av hur fulla de var (de hade väl delat på en kvarting, 25 cl. renat) och ville tränga sig in. Jag blev både rädd och villrådig. Jag hade ju dåliga erfarenheter av ungdomligt våldshot.
Jag gick ut och spanade och fann där till min förvåning Pappa. Han stod och småpratade med ”huliganerna”. Jag blev orolig för att han skulle råka illa ut, men stämningen lugnade ner sig.
Troligen kom nog några av killarna till sist in. De hade ju gått i skolan så de hittade kanske bättre än jag.
Att Pappa var där var inte så konstigt. Vi bodde ju inom syn och hörhåll från skolan, och Pappa brukade ju gå som ordningsvakt i folkparken när det var dans. Där gick det nog vildare till.
Inträdet hade varit en eller två kronor såvitt jag minns och de flesta hade haft jämna pengar så kassan bestod av en skokartong med enkronor. Orkestern blev inte glad när jag lämnade över skokartongen trots att den innehöll avtalat antal enkronor.
Nu kunde man tro att allt var lyckligen slut, men så blev det inte.
Det visade sig att en orolig fader frampå nattkröken hade gått ut för att leta efter sin dotter när hon inte kom hem på avtalad tid. Han hittade henne i trappuppgången i en öm situation med en av ”huliganerna” och med underbyxorna draperade runt fotknölarna.
När han då vände sig till studierektorn för att utkräva ansvar för dotterns eventuellt förlorade dygd hade denne avsagt sig allt ansvar och lagt över detta på oss arrangörer.
Det blev ett väldigt hallå och mycket ringande och överläggande. Min Mamma hade ju grundat ortens hem och skolaförening, jag hade varit en av festarrangörerna och min Pappa hade gått frivillig ordningsvakt, så vi stod så att säga i centrum.
Inget mer hände men jag har aldrig förlåtit rektorn.
Jag tycker att han gjorde sig förtjänt av sitt ”artistnamn” Lögnander.

måndag 21 februari 2011

Nya steg på ungdomsbrottslighetens bana

Jag hade kommit ifrån mopedgänget och fått en mer spridd umgängeskrets. Det var vänner som inte alla gick i min klass i skolan och inte heller alla hade moped. Den som jag umgicks mest med var Leif. Han hade en gång varit oförsiktig nog att säga högt det som väl alla tonårspojkar tänker någon gång: Undras hur det skulle vara att vara tupp i en hönsgård?
Han kallades sedan vanligtvis Tuppen och det händer väl ännu idag om man har fler än en Leif att referera till. Leif hade en kanot och talade mycket om paddlandets nöje. En sensommarkväll beslöt vi att han skulle leda en exkursion ut på Baggensfjärden för att vi skulle få dela upplevelsen. Problemet var bara att endast han hade en kajak. Vi visste däremot att under kvarnens höga stenfot låg ett antal kanoter.
Runt hela Farstaviken ”vildparkerade” man ju alla sorters flytetyg vid den här tiden. Vi smög oss ned sedan mörkret fallit. Leif hämtade ut sin kanot ur kanothuset. Vi ville inte ha någon uppmärksamhet eftersom fiskaren bodde på övervåningen i samma hus. Fiskaren hade en dotter så vi spanade lite mot fönstren men såg ingenting på grund av höjdskillnaden.
Nåväl så drog vi ned och valde ut kanoter under kvarnen. Just då kom båtklubbens nattvakt förbi och vi gömde oss i skuggan under kanoterna. Jag valde en dukklädd kajak som såg förtroendeingivande bred ut. Inke och någon mer, kanske Rolando eller Pippo (jag har glömt) valde en kanadensare.
Vi gled ut i mörkret på det svarta vattnet. Det var faktiskt som utlovat en fin upplevelse. Vi siktade mot Baggensstäket och fick en del stänk på oss från de låga vågorna. Ibland stannade vi upp och höll oss i varandra medan jag torkade ur vatten som läckte in i min kanot. Till slut kom vi fram till Stäket och smög upp i en trädgård, möjligen vid Boo gård. Vi var trötta och frusna så vi stal några äpplen, smög oss in i en lastbil som stod olåst och satt och vilade en stund. Det var mycket skönt när vi senare, på hemvägen, mitt i natten gled in i Farstabrohål och blev helt skyddade från nattbrisen.
När vi kom tillbaka lade vi noggrant upp kanoterna så att inget skulle märkas efteråt.
Det här var ju inte så märkligt om det inte några dagar senare blivit känt att just denna natt hade det skett ett eller flera inbrott i samhället varav ett i den kiosk som stod på ”torget” vid Farstavikens innersta spets. Pappa hade ju märkt att jag varit borta på natten och det blev hårda förhör. Tydligen tog han inte kanotlånet så hårt ändå. Det var ju ingen regelrätt stöld.
Jag vet inte om vuxenvärlden någonsin fick veta, men vi visste mycket väl vilka som varit i farten och någon av oss fick visst smaka på stöldgodset som tydligen mest bestod av godis och cigarretter.

lördag 19 februari 2011

Första kontakten med ergonomisk industriell design.

Pannverkstaden hade byggt en transportabel panncentral. Den behövde nu bara kläs med plåt före leveransen. Tungtransport var redan beställd. Det blev som vanligt i sådana lägen bråttom. Plåtslagaren Säll fick då låna mig som hantlangare. Jag skulle fästa plåtarna med en sorts krokar och måste borra hål för dessa.
Till detta fick jag mig tilldelat en av Atlas Copcos nya luftdrivna handborrmaskiner. Den föll mig verkligen på läppen, eller kanske hellre rätt i handom. Jag hade ju aldrig använt en handborrmaskin yrkesmässigt förr, så jag visste inte hur en ”riktig” borrmaskin skulle se ut.
Maskinen var liten och utformad så att chucken satt i linje med underarmens förlängning. Man fick en bra kontroll över borren och kunde lägga styrka bakom utan stor påfrestning på handleden. Samtidigt var luftutsläppen ljuddämpade och placerade att de blåste rent framför borren. Det var en ren fröjd att hantera maskinen.
Jag upptäckte senare att andra inte gillade den lika högt som jag. Många tyckte att maskinen var felaktigt utformad. Man styrde nämligen pådraget med långfingret. Om man grep den så att man kunde dra på med pekfingret hamnade maskinen fel i handen och blev obekväm och vinglig.
Problemet var alltså att alla erfarna verkstadsarbetare visste hur man håller en handborrmaskin. Konstruktörerna har alltid sett borrmaskinen som en pistol där chucken är pipan och där man trycker av med pekfingret. Denna konvention är så stark att ingen ifrågasätter den (utom Atlas konstruktörer). Än idag föredrar folk att utsätta sina händer för onödiga påfrestningar hellre än att använda ett verktyg som avviker från konventionen. Jag kom att stöta på problemet med ingrodda konventioner många gånger och återkommer om detta.
Nu var i alla fall huset klart och skulle ställas på transportvagnen. Lyftkranen riggades upp och vi tittade nyfiket på. Det var ju tunga grejor, flera tiotals ton, som skulle lyftas. Dessutom var det fredagskväll och dags att gå hem.
När huset kommit upp så pass att det var dags att vrida kranen, knapp knähöjd, så riste antagligen kranen till. Föraren greps av panik och släppte lasten. Det tunga huset med sin värmepanna föll i backen. Det blev en kraftig duns. När vi hämtat oss från överraskningen började vi titta efter skador. Hur det stod till med själva pannan hade jag ingen uppfattning om, men all plåt som jag fäst upp hängde nu en handsbredd längre ned. Jag gick hem och på måndag var pannan borta, men jag fick sedan veta att plåtslagaren Säll hade jobbat hela natten för att hänga plåten rätt igen.

söndag 13 februari 2011

Första gången på företaget

Den 13 / 6 1960 började jag min första anställning på Aktiebolaget Gustavsbergs Fabriker som sommarelev. Jag jobbade hela sommarlovet på företagets mekaniska verkstad.
Verkstaden hade hand om allt som hörde till drift och underhåll på företagets olika tillverkningsenheter på fabriksområdet. Det var en lärorik tid.
Den första lärdomen var att för tredje gången komma in på ännu en ”Vuxenarbetsplats”. Dessutom kom mina arbetsuppgifter att bli mycket skiftande milt sagt.
Den sociala miljön var i allmänhet vänligare och mer tillåtande än i skolan men det fanns ett aber. Att jag fanns där gjorde det möjligt att sätta mig på några av de ”skitjobb” som behövde göras under semestern. Det blev mycket att hänga med i hasorna på servicemän runt om i fabrikerna på akuta reparationer. Jag tänkte inte på detta då men fick anledning att fundera mycket över akututryckningar under min sista tid på företaget på 90-talet. Mer om detta när jag kommer dit.

Jag fick som sagt röra mig överallt men den period som jag minns bäst är när jag var på garaget. Allt som gick på hjul servades och underhölls där. Jag tubbades till att köra fordonen men vägrade bestämt att köra utanför staketet. Jag var rädd att råka i klammeri med lagens långa arm. Efteråt har jag insett att om någon sett mig köra på samhället skulle det väl snarast bara föranlett ett samtal mellan polisen och min chef och inget mer. Jag slapp väl ifrån att köra också sedan leklusten gripit tag i mig när jag kört in en traktor i garaget och började leka med lyften. Innan jag visste ordet av hade jag kört skopan igenom innertaket. Jag har inget minne av att det blev någon reprimand ens.

Vid den här tiden rundsmorde man ju bilarnas underrede med täta mellanrum. Det var ett grisigt göra nere i smörjgropen, så det blev mitt jobb. Sedan den sommaren har jag en god kunskap om hur bilar är konstruerade under plåten.
Företagets bilpark bestod bl. a. av två stora dragbilar och ett antal släp. En varm sommardag skulle en av dessa släpor målas om undertill. Jag fick då en zinkbalja till hälften fylld med TRI och en bunt trassel och skickades ut i solgasset. Det var alltså under vagnen den skulle torkas, och detta noggrant.
Händer och armar blev snart vita och efter att upprepade gånger ha krupit fram för att andas stod jag inte ut längre. Jag kommer inte ihåg om någon hjälpte mig eller vilken ände det tog, jag var alltför omtöcknad, men sedan dess är jag än idag överkänslig för TRI.

Företaget hade en sopbil. Den körde kanske för hela samhället. Vid den här tiden var tunnorna av plåt och folk paketerade ofta inte sina sopor. Tunnorna drogs upp av ett maskineri och tömdes ner i en stor container. Efter ett år så var insidan täckt av ett tumstjockt lager av ingrodd skit. Lagret var så hårt att det inte gick att tvätta bort utan måste hackas bort innan man kunde måla ytan.
Efter att ha hackat bort det lagret har jag en särskild förståelse för Evert Taubes Eldarevals.
Det fanns även andra sidor i arbetet. Företaget ägde ju ett antal torp belägna i utmarkerna runt samhället. Där bodde bättre folk som en löneförmån under sommaren. Alla hade inte tjänligt vatten så vi körde ut vatten i 50 liters mjölkflaskor. Det var behagliga turer i det vackra sommarlandskapet.
Min storasyster skrev redan på 50-talet att företaget hade en i någon mån ”social” personalpolitik. Detta innebar att man hade ett antal udda människor anställda som väl idag skulle fått lov att brottas med samhällets institutioner. Vid ett tillfälle drev killarna på garaget grovt med en mycket blyg kille. De hade hittat en annons om en dam som erbjöd sexuella tjänster. De drog in den blyge i chefskuren, ringde upp damen i fråga och gav killen luren. Damen talade tydligen väl för varan och killen i fråga blev ju blygare än någonsin. Alla hade hjärtligt roligt men jag tyckte lite synd om vår blyge vän.
En annan gång kom en välklädd herre in på garaget med en gitarr under armen. Alla tycktes känna honom och han gick in på chefsrummet och slog sig självklart ner på chefens plats. Folk strömmade till, stämningen var trevlig, han pratade och underhöll sig med de församlade samt spelade och sjöng. Om jag minns rätt var det frälsningsvisor och psalmer och kanske något skillingstryck. Långt efteråt har det gått upp för mig att detta var företagets tekniske direktör.

Många år senare kom jag att arbeta tillsammans med en konstruktör på företaget som hette Gustav. Han berättade hur man löste problemet med alkoholinköp när samhället inte hade något system. I övre stenhuset hade nykterhetsnämndens ordförande ett litet kontor där man fick beställa sprit. Detta skulle ske på förtryckta blanketter och så fick man hämta ut inköpen några dagar senare. En gång när Gustav skulle hämta sin ranson sade nykterhetens förkämpe när han överlämnade inköpet att : ”Du har en speciell släng i din namnteckning”.

Det visade sig att Gustav hade glömt att signera beställningen. För att han inte skulle bli utan helgsprit hade nykterhetens väktare förfalskat hans namnteckning. Det var som sagt en annan tid och ett litet samhälle där man kände varann och ibland hjälptes åt på olika sätt.

Det var väl antagligen när motboken försvann som man tog bort denna service och spriten fick söka sig andra vägar. Jag upptäckte att inför veckosluten, när dragbilarna väntades hem till garaget efter avslutade stadsvändor, samlades en liten klunga på garageplanen. Det är möjligt att minnen från barndomens bryggarbilar på landet blandar sig i, men jag tyckte att dragbilarna klirrade på samma sätt när de körde in på planen. Chaffisarna hade fått beställningar under veckan och levererade nu.


Detta var praktiskt på mer än ett sätt. Såväl inköp som distribution kunde ju ske på betald arbetstid.
Bruksanda består av många komponenter.


Här på garaget såg jag också för första gången mannen med Gustavsbergs största ego. Det var en liten italienare som såg ut som om han när som helst tänkte slita sönder en telefonkatalog med bara händerna, och detta inte därför att han var så stark utan därför att han var så arg.
Oldani var, lärde jag mig senare, en utomordentligt kunnig, noggrann och samvetsgrann elektriker och laborant. Han hade gjort sina läroår hos den välrenommerade flygmaskinstillverkaren Marchetti, vilka byggde mycket avancerade och vackra flygmaskiner . Detta gav honom anledning att hysa en stark självkänsla. Han fann ingen anledning att dölja detta.
Han hade kanske utsatts för ett grovt skämt när han kom till Gustavsberg.
Jag inbillar mig att arbetskamraterna avsiktligt byggde upp hans svenska ordförråd med enbart grova skällsord, svordomar och inget annat.
Så småningom tillkom på grund av behov och av förekommen anledning även ett mindre förråd av vanlig svenska.
Eftersom Oldanis vanliga uttryckssätt var attack krävdes det en viss god vilja och lyhördhet för att tolka budskapet mellan alla svordomarna.
Det var här som många människor kom att missförstå och i någon mån underskatta honom. Han åtog sig t.ex. vid ett tillfälle att arrangera en Ålandskryssning för arbetskamraterna, men rederiet vägrade att ta emot en beställning som nästan enbart bestod av svordomar. Det blev ingen resa.
Den här gången skulle han ringa hem till Italien.
Detta var en ganska omständlig procedur och en stor händelse på verkstaden.
Först måste man ringa företagets växel och beställa samtalet. Samtidigt fick man i förväg uppge hur många perioder (tidsenheter) man ville utnyttja. Så fick man angivet en tid då samtalet skulle kopplas upp.
Jag har senare lärt mig att här gömde sig en stor osäkerhetsfaktor med tanke på de dagliga totalsammanbrotten i det Italienska telenätet (självupplevt). Till slut gällde det att disponera de perioder man hade beställt så att syftet med samtalet uppnåddes.
Vi förstod naturligtvis ingenting men lyssnade ändå med stort intresse på samtalet som röts fram i luren.
Det är ju långt till Italien.


Jag kom naturligtvis denna sommar att stöta på ett antal personer vilka spelade roll för mig under mina senare år på företaget. De flesta kommer jag inte ihåg, men en till minns jag, nämligen Rune. Han var vid den här tiden rörmokare och såg redan väldigt illa. Trots denna svårighet omskolade han sig senare till ingenjör.
Gula porten låg vid den här tiden mitt för ”Villan” och om man skulle över till Villagatan korsade man alltså Ingarövägen. Rune hade moped och med denna pendlade han mellan hemmet och jobbet.
Han hade ständiga problem med att hans moped gick så sakta. Jag ansåg mig kunnig i hur man får fart på mopeder och erbjöd mig att hjälpa honom.
Till min häpnad upptäckte jag att mopeden var nedstrypt till denna låga fart. Jag meddelade Rune detta och tog bort strypningen.
De övriga rörmokarna höll då ett allvarligt snack med mig. Rune såg ju dåligt. Han hade redan vid upprepade tillfällen varit nära att bli överkörd när han korsade Ingarövägen. Det var inte helt enkelt att ta en diskussion i denna fråga.
Killarna hade så angripit problemet på detta tämligen radikala sätt.
Jag kommer inte ihåg hur det gick sen, men Rune och jag kom många år senare att utveckla en stor respekt och vänskap för varandra.

Fortsättning följer