SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN -6

Intervju -5

"Samarbete med en konstruktör är mycket värdefullt."

Raimo Heikkinen, Modellör född 1937 i Finland.

Raimo kom till Gustavsberg 1959 och arbetar som modellör på Företaget sedan 1977. Han har arbetat sig fram genom processens olika led och på så sätt skaffat sig en gedigen erfarenhetsgrundad kunskap om den keramiska processen.

Någon utbildning värd namnet anser sig Raimo inte ha fått. Han lärde sig modellörsyrket genom att gå som lärling hos Gianni Pizzoni. De båda dryftade ofta och ingående de konstruktiva problemen samtidigt som Gianni gav handgripliga instruktioner.
Ett litet antal korta kursavsnitt utanför företaget i t. ex. kroki och gipskurs samt prototyptillverkning och keramikerskola anser inte Raimo gör skäl för beteckningen modellörsutbildning.

Under tiden tillsammans med Pizzoni arbetade de efter Rolf Herrströms ritningar.
Herrström följde personligen arbetet och kompletterade ritningsunderlaget med anvisningar. I övrigt bestod arbetet mest av ständiga ändringar i jakten efter produktionsförbättringar.

Gianni Pizzoni dog tragiskt nog i förtid.

Första gången efter Giannis bortgång som Raimo upplevde någon positiv förändring i arbetet var när en ny avdelningsorganisation infördes i slutet av 80-talet.
De ansträngningar som då gjordes inom avdelningen för att skapa ett samarbete mellan ritare och modellörer, och det aktiva intresse och delaktighet från avdelningsledningen som modellörerna upplevde var ett yrkesmässigt lyft.
Det fylligare underlaget och dialogen över ritningarna var ett värdefullt bidrag till ett bättre utfört arbete. denna process bröts tråkigt nog vid sammanslagningen av de två utvecklingsavdelningarna 1991.

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN-5

Intervju 4

"Datorer utan kunskap är värdelösa."

Rolf Herrström, designer SID

Rolf började arbeta med sanitetsporslin 1975. Hans första stora uppdrag på Företaget var att designa ett lyxprogram, Arkipelag.
Senare kom Rolf att som fristående designer även utforma serien Arctic.

Under Rolfs tid som anställd designer (slutet av 70-talet) formulerades uppdragen noggrant med en specifierad kravlista som gåtts igenom med utvecklingschefen och produktrådet.

När Rolf senare under 80-talet arbetade som fristående konsult upprätthölls kontakten med uppdragsgivarna av en kontaktperson (utvecklingschefen).
Rolf upplevde att det under dessa år fanns en designfilosofi som gick på att design var viktigt och att detta var sanktionerat av VD.

Rolf skaffade sig sin keramiska kunskap genom att delta i företagets internutbildning samt genom någon månads praktiskt arbete.Detta kunnande byggde sedan Rolf vidare på i sitt samarbete med företagets modellörer.
Rolfs arbetsmetod var att han gjorde förslag till hur produkten skulle se ut och sökte samarbete med kunnigt folk runt dessa.
Rolf har inte anlagt "tekniska" synpunkter utan överlåtit detta åt t. ex. modellören.
Rolf var självklart delaktig i de problem som uppstod och släppte inget förrän det var klart.
Under denna process anser Rolf att han fick sådan feedback som han behövde.
Rolfs kommunikationsmedium med modellörerna var detaljritningar och volymmodeller.
Modellerna var viktiga eftersom förståelsen för ritningar var dålig.
Modellörernas yrkesmässiga status var hög, särskilt Eric Svenson hade pondus.
Detta förstärktes av tekniske direktörens (Dahllöf 9) tanke att skapa en särskild modellverkstad för utveckling i början av 70-talet.
Rolf har inte lagt märke till att det skulle finnas mycket till designfilosofi runt sanitetspjäserna.
De senast årens försök att lösa detta på hemmaplan ser Rolf som mycket kortsiktigt.
"Det är fullständigt vansinnigt att inte ha yrkesdesigners anslutna till arbetet med produktsortimentet. Datorer utan Kunskap är värdelösa."

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN  -4

Intervju 3

"Modellörverkstaden är all keramisk produktions vagga."

Jan Landqvist, designer SID

Janne anställdes på Företaget 1967. Avsikten var att man ville skapa ett helt nytt standardprogram. redan från början fanns en produktutvecklingsgrupp som innehöll alla viktiga kompetenser och som i princip var uppdragsgivare. Eric Svenson var en självskriven ledamot.
Senare bröts detta ned när all utveckling på företaget samlades till ett tekniskt centrum som mer fungerade som en sorts intern "konsultbyrå".
Janne formulerade själv koncepten till de olika projekten/detaljerna. Janne lade t. ex. ned ett år på att utforma konceptet till den nya standardklosetten, han gjorde bl. a. tills. m. Eric Svenson transparenta klosetter för att se hur de fungerade och gjorde omfattande studier av sittandets fysiologi.
Begreppet Design Management var ännu inte känt. Man hade en filosofi som gick ut på att helt enkelt vara bäst på design. Ledarprofilen var "Dicken" Hald 7). Janne "smög"under resans gång in en sorts familjelikhet hos produkterna. Sin egentliga utbildning i keramik fick Janne under arbetet tillsammans med modellörerna. Som sista jobb på företaget unnade Janne sig själv att göra modellen till ett tvättställ, 625-3
Under själva det formskapande momentet i arbetet prövade Janne alla sätt att få ut maximalt värde av dialogen med modellörskollegorna om möjligheter och förutsättningar, Han "utmanade" även modellörerna att göra sådant som var svårt.
Överväganden och beslut av "teknisk" natur som godstjocklekar etc. talade man igenom redan på skisstadiet.
Jannes bidrag var ofta av mer principiell natur, som t. ex. en dricksfontän kunde få lov att vara svår och dyr att tillverka eftersom den även utgjorde en sorts skulptur i rummet och det gick att sälja övrigt porslin m. hj. av detta.
Janne var alltid väl medveten om de svårigheter som tillverkningsfolket hade att kämpa med. Kommunikationen med modellörerna gick ut på resonemang kring problem och förutsättningar. Det var ett bollande med ritningar och modeller. Janne gjorde ofta 3-D modeller i t. ex. frigolit. Modellörerna hade åren runt 1970 en hög social och yrkesmässig status.
Alla som var yrkeskunniga respekterade modellörschefen (Eric S.).
På 50-talet fanns en allmän keramisk utbildning "Porslinsskolan" i övrigt skedde utbildningen som lärlingsgång hos en mästare ex. Gianni Pizzoni 8) hos Eric Svenson och Raimo Heikkinen hos Gianni Pizzoni. Eric Svenson ansåg vid denna tid att något borde göras åt utbildningen, men fick inget gehör hos ledningen.
Man satsade i stället på "stjärnköp" från annat håll och slapp så engagera sig djupare i frågan.

Forts. Följer

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN  -3.



Intervju 2.



"Modellören var i allra högsta grad respekterad."

Carl-Arne Breger, Innehavare av Breger design AB.

Carl-Arne började jobba med design av sanitetsporslin på Företaget 1954, han fick i uppdrag att  "göra något fritt" när det gällde tvättställ.
Detta resulterade bl. a. i något som för många blev sinnebilden för tvättställ, nämligenTvättställ 525.

Carl-Arne uppfattade inte att det skulle ha funnits någon sorts Design Management eller motsvarande vid denna tid på Företaget.
Den källa till kunskap om materialet och processen som stod till buds var att tala med modellörerna.

Själva formgivningsarbetet skedde i samband med "goda dialoger" med modellörer där modellören stod för de tekniska/keramiska delarna. Carl-Arne tog till 100% del av de problem som en ny produkt medförde i produktionen.

Som medium för kommunikationen med modellörerna använde Carl-Arne bl. a. skisser och modeller.
Modellören var vid denna tid en "i allra högsta grad respekterad" yrkesman.

Såvitt Carl-Arne vet var den enda lärogången för modellörer vid denna tid att gå som lärling i 7 år.

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN

Intevju 1

"Maktspelet berövade mig arbetsglädjen."

Eric Svenson, pensionerad modellör. Född 1911

Eric började på företaget 1924 som springpojke.
Vid denna tid var modellörerna sociala status mycket hög, de gick t. ex. alltid till arbetet iförda stärkkrage och fluga.

År 1934 blev Eric gipsgjutare, och år 1939 flyttade Eric på order från Hjalmar Olson 1) till "Nya fabriken", som sanitetsfabriken kallades när den byggdes.
Där blev Eric modellör.
Chef på modellverkstaden var en av Eric mycket högt uppskattad tjeck vid namn Benda 2). Benda tog fram "Urklosetten", 304, vilken Eric senare vidareutvecklade.
Såväl Benda som en tysk vid namn Knobloch 3) försvann ur bilden (troligen p. g. av kriget) och 1943 blev Eric chef över modellörer och gipsgjutare.

Denna post innehade Eric sedan i tre decennier.

Utvecklingsarbetet gick i början till på så sätt att Eric konstruerade och designade pjäserna själv efter bilder ur utländska facktidskrifter som han fick av VD Hjalmar Olson. Eric provspolade de nya klosetterna och hade själv konstruktionsansvar för de modeller han tog fram.
Produktionschefen doktor Altman 4) samrådde  med Eric och var nöjd med att Eric stod för den keramiska kunskapen. De olika herrar chefers bidrag till sanitetsmodellerna var enligt Eric så gott som ingenting.

Enligt Eric är det ett grundläggande fel att dela upp denna typ av arbete i flera små delar och på flera personer, detta gick dåligt redan för 50 år sedan.
Så småningom, efter årtionden, hade Eric så stor erfarenhet att han kunde kompensera modeller från början.
Begreppet design gjorde en tragikomisk entré i arbetet. Stig Lindberg 5) hade gjort några försök att formge sanitetspjäser och till slut, med Erics hjälp, fått fram ett tvättställ. När så nästa produktkatalog kom fram visade det sig att endast ett enda tvättställ (Lindbergs) var designat, alla övriga produkter var modellerade (av Eric).

Vid mitten av 50-talet kom Carl-Arne Breger "han var trevlig att jobba med" och han etablerade ett gott samarbete med Eric.
Breger gjorde ritningar/skisser och sedan diskuterades modellen fram under många och långa dialoger. Vulster och kompenseringar mm var Erics verk.
När Janne Landqvist dök upp gick arbetet till som med Breger.
Under dessa år hade Eric god kontakt med den tekniske direktören Artur Teglund 6). Han var "en hyvens människa" som förstod vad Eric sysslade med, talade med alla och skapade en god stämning.

Ibland försökte produktionsledningen ta egna initiativ till ändringar för att få upp produktionsvolymen, men de ville inte inse att de inte hade kunskaper nog om hur viktig modellen och dess kompensering är.

När Eric i mitten av 70-talet gick i pension hade han ledsnat på företaget, det maktspel och den ledarstil som tagit över efter honom hade berövat honom arbetsglädjen.

fortsättning följer

Kursändring

Jag trodde att jag skulle kunna fortsätta skriva i kronologisk ordning, men inser att jag inte orkar.
Jag blev rätt illa bränd under mina brända år och såren svider än.
Jag får i stället ägna mig åt ett episodiskt berättande och göra nedslag i verkligheten.

När nu sanitetstillverkningen är bortflyttad, fabriken utriven och skrotad och myten ändras så att nyinflyttade ska fås att tro att hela denna anläggning tillverkade konstgods så vill jag publicera en uppsats jag skrev vid högskolan i Falun/Borlänge 1994.
I slutet ska jag berätta om hur uppsatsen mottogs och vad den ledde till. Det är ganska många sidor.

Håll till godo.

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN.

Utkast till en strategi för Företagets långsiktiga överlevnad som tillverkande industri i Sverige, baserad på kunskapskapital och en därmed förenad satsning på produktutveckling.

Elevuppsats av Per Bjurling vid kursen; Produktdesign och produktionsmiljö, vid högskolan i Borlänge  1993-1994.

Till min familj: Jag vill tacka er alla för att ni stått ut med att jag nödgats använda fem semesterveckor till denna kurs.

Till intervjuoffren: Utan er skulle uppsatsen vara meningslös. Tack ska ni ha, ni är alla lika viktiga! Jag tror ändå att ni förstår mig när jag erkänner att jag känner mig särskilt hedrad över att Eric Svenson ville ställa upp.

En tanke även till Marie Simonsson som gav mig incitament till att skriva uppsatsen.

SUMMARY

PROPOSAL FOR A STRATEGY FOR THE COMPANY´S LONG-TERM SURVIVAL
AS A COMMODITY-PRODUCING INDUSTRY IN SWEDEN,
BASED ON KNOWLEDGE-CAPITAL AND PRODUCT DEVELOPMENT.

The Gustavsberg plant as it stands is not worth much more than the scrap worth of the equipment without the skill and experience of the people working there!
Due to a number of historical events and decisions during the company´s half a century long sanitaryware-production, the ability to develop new products and maintain an acceptably high output level is now at a very low level.
My point is that the way out of this predicament is to rely on our own resources. The key to the solution is to gather competent personel and form a nucleus of company specific knowledge and skill.
This is not easily done since many of the competent people already, one way or another, have left the company, and those still in the company are scattered and frustrated.
Nevertheless they all would not wish anything better than being given the opportunity to do a good job. I believe that this is proven in the interviews.
What is needed is that a decisive will is demonstrated from the management side and that management realizes that knowledge is the backbone of the company and now is the time to care about it.

Nothing is too late yet, it is only a matter of brave decisions.


INLEDNING

I Sydamerikas djungler har forskare funnit spillror av indianstammar vilka på grund av extrem isolering lyckats överleva "utrotningskriget" mot dem. Vid studiet av dessa små grupper har man gjort följande intressanta iakttagelse. När en isolerad grupp, icke läs eller skrivkunniga människor, blir tillräckligt liten till antalet så börjar gruppen bokstavligen "tappa minnet" av det enkla skälet att enstaka individer som besatt viss kunskap eller information helt enkelt dör.
Hur otroligt det än kan låta så har man t. ex. funnit stammar som inte längre vetat varför eller hur kvinnor blir gravida.
Detta har lett till allmän inavel och till slut till stammens utplåning.

Min tes är att sanitetsporslinsutvecklarna på Företaget i allmänhet och särskilt modellörerna hotas av ett liknande öde. Alltså; kunskapsutarmning på grund av isolering vilken hotar att leda till hela gruppens utplåning.

Vad angår då detta resten av världen?

Jag menar att  detta är ett allmängiltigt problem i en värld av snabb teknisk utveckling.
Allt fler grupper av yrkesutövare, inte minst produktutvecklare och designer, får i dessa dagar se hur deras bas krymper och hur specialiserad kunskap och färdigheter förlorar i värde när avnämarna (industrierna) dels minskar i antal och dels tenderar att satsa på kortsiktiga "tekniska" lösningar.
Lika allvarligt som detta är för utvecklarna som individer och grupp, lika allvarligt är detta för de företag vilka i förtvivlans mod griper efter snabba enkla lösningar.

Den som vill vara med efter krisen måste se om sitt hus nu.

Jag tror att ett recept för gemensam överlevnad och utveckling för såväl företag som produktutvecklare innehåller två viktiga komponenter, dels ett breddat kunnande hos utvecklarna ( alltså, vidare horisonter, mer kreativitet fler färdigheter) och dels ett seriöst samlande av genuin, för den aktuella verksamheten specifik, kunskap hos företagen.
Den samlade kunskapen på en tillverkande industri är värd otroligt mycket mer än all teknisk utrustning.

 Detta kan man lätt se på första bästa exekutiva auktion.

Företaget ses av många som en institution i samhället Gustavsberg. Företagets historia och utveckling har beskrivits av såväl historiker som memoarförfattare.
Mitt enda bidrag på denna punkt är att påminna om hur viktigt det varit från 1939 till 1987 att företaget haft två stora keramiska verksamheter, såväl hushållsporslin som sanitetsporslin, och dessutom konstgods, emalj och tekniskt gods.
Detta har möjliggjort en bredd i tillgängligt kunnande, kontaktnät, rekrytering och inte minst karriärmöjligheter vilket nu är en skugga av vad det varit.
Sanitetsporslinsutveckling har aldrig varit glamouröst.
Så länge som Företaget hade sina berömdda konstnärer anställda så var det självklart att dessa skulle "haussas upp", inte minst av kommersiella skäl.

De människor vilka dragit fram olika sanitetsprodukter har aldrig synts på samma sätt, och ändå är just detta arbete ett sällsynt vackert exempel på vad designarbete går ut på.
Få, om ens någon, industriprodukt förenar i sig  så omedelbart och oupplösligt funktion med form, och är så bunden av framställningssättet som en sanitetspjäs.

Jag vill nu försöka visa hur detta yrke (sanitetsporslinsutvecklare) har vuxit fram, hur det förändrats genom åren, delats upp på olika aktörer, och hur de ansvariga har styrt och/eller inte styrt denna utveckling fram till dagens situation. därefter tänker jag beskriva mitt förslag till hur man skulle kunna få till stånd en nystart som skulle ge oss en möjlighet till långsiktig överlevnad och framgång.

För att få underlag till min historiska exposé och även för mina resonemang har jag intervjuat alla de relevanta personer jag kunnat få kontakt med.
Några av intervjuoffren känner jag sedan länge som t. ex. Eric Svenson som jag hade tillfälle att följa i hans arbete några år i början på 70-talet då vi delade arbetslokal, medan jag bara tillfälligtvis haft kontakt med Carl-Arne Breger.
Med alla de övriga har jag haft ett, ofta mångårigt, gott samarbete.
Jag är medveten om att det är omöjligt att skriva om en så liten grupp och i ett enda företag utan att människor kan komma att känna sig missförstådda, felciterade och orättvist behandlade.
För att överhuvud taget kunna skriva har jag valt att göra ett par distinkta avgränsningar och ett grundläggande antagande.

Avgränsning nummer ett: Den grupp bland produktutvecklarna, som jag skriver om  är personer som handgripligen deltagit i utvecklingsprocessen, vare sig handen gripit om en penna eller en sickling, och som aldrig stadigvarande varit chefer.
Undantag : Eric Svenson.

Avgränsning nummer två: Alla som har, eller varaktigt har haft, en chefsroll kallas här med några få undantag kollektivt LEDNINGEN.

Antagande: Chefer verkställer alltid ägarnas vilja och utövar alltid deras makt.

Intervjuoffren är, som alla kreativa personer, inga dussinmänniskor.
Detta och vår ofta mångåriga bekantskap har gjort att intervjuerna blivit både långa och personliga. Det har inte varit meningsfullt att styra upp alla intervjuerna med något formulär även om jag använt i förväg nedskrivna frågor i de fall jag funnit detta praktiskt.
Det jag här redovisar är, i varje enskilt fall, en resumé av en längre intervju och jag tar med sådant som jag finner intressant i detta sammanhang.
Jag presenterar intervjuerna i en sorts historisk tidsordning så gott det går.

Fortsättning följer.