I Poolen

Vi poolare var en brokig skara. Några få var attraktiva på arbetsmarknaden och försvann snabbt. När jag fick listan blev jag förskräckt. Några riktiga gamla prominenser fanns med. Jag frågade personalchefen vad han menade att jag skulle ta mig till med dem. Han förklarade att de stod kvar som anställda för att det skulle se fint ut på deras CV och visitkort. Han skulle själv på ett fint sätt förklara för dem att de fick sätta dit ett f. d. i fortsättningen. Undras om inte min gamla ”designerkollega” var en av dem. Bland oss dödliga var både ålder och kompetens skiftande. Många hade gått direkt från skolavslutningen till fabriken och hade ingen annan kompetens än att vara gamla i gården. Bruksmiljön hade gjort dem till förändringsovilliga trygghetsnarkomaner. Sorgligast var fallen när makar fick sparken och en hel familjs försörjning försvann. För att stötta gruppen hade företaget engagerat en ung nybakad socionom som skulle hjälpa upp moralen. Hon kallade till ett stormöte för att vi skulle få lätta på trycket. Det blev en olustig tillställning. Själv hade jag valt att rikta min besvikelse mot Boråstrakten och jag hörde inte till dem som hade det värst, men vart skulle det gamla gardet rikta sin besvikelse och känsla av oförrätt. Flickstackarn fick ta emot när de tömde sina vredes skålar över henne. Jag var inte så snäll när jag låg lågt, men tänkte väl samtidigt att hon skulle gå hem efter att ha fått en stark känsloupplevelse men jag skulle bli kvar med det här gänget. Företagsledningen syntes inte till. Livet gick vidare, jag stöttade och hjälpte till efter förmåga. Några av Poolarna ville inte ha med mig att göra, andra trodde att jag skulle lösa deras problem. Jag hade redan lagt mig till med en egen intervjuteknik och den fungerade bra. Jag lyssnade helt enkelt intresserat och lät folk tala färdigt. Några av dem med de sämsta framtidsutsikterna utsåg mig informellt till ”kurator” och jag tog på mig rollen så länge det varade. Själv fick jag till låns en första rudimentär ”persondator” för att öva på. Den kopplades till TVn och så kunde man skriva mycket enkla program, som att t. ex. få datorn att skriva en rad med X. Jag fann detta tämligen själsdödande. Roligare var att åka till Chalmers i Göteborg och få öva med något nytt, nämligen programmerbara datorchips. Vi höll på med att skriva program till en borrautomat en hel dag och när vi sedan tryckte igång programmet så ryckte det till lite i apparaten. Jag frågade handledaren vad som var fel och han svarade att; den har redan gjort programmet. Sedan dess har jag stor respekt för programmerare och valde bort den karriären. En lite lustig händelse inträffade under min tid som ”Poolgeneral”. Jag mötte den gamle ”Ingenjörn” på gatan och till min förvåning kände han igen mig. Han hade ju slutat som VD för ca tio år sedan ungefär samtidigt som jag började på företaget. Han drog med mig upp på sitt tjänsterum. Han nästan småsprang uppför trapporna på lätta fötter medan jag släpade efter med tunga steg. Lustigt att tänka på eftersom det sagts mig att hissen på husets baksida byggts enkom för honom. Han hade vid sin avgång fått behålla tjänstebostad, tjänsterum samt bil med privatchaufför. Chauffören tillhörde nu mina proselyter och var mycket bitter. ”Ingenjörn” berättade att han hade många kontakter inom keramisk forskning och övriga discipliner inom den akademiska världen. Han tyckte nu att jag kunde handplocka några personer ur min skara som kunde komma i fråga för sådana uppdrag. Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ur situationen, antagligen inte särskilt stilfullt. Jag kunde ju kanske ha rekommenderat hans uppsagda chaufför.

Poolgeneralen.

Samtidigt med nedläggningen av plastfabriken genomfördes också en stor omorganisation av hela verksamheten i Gustavsberg. Många definierades som övertaliga vilket i klartext betydde att de sades upp. Sammanlagt 104 tjänstemän och många fler arbetare skulle lämna företaget. När det gällde plastfolket var det enkelt, de blev helt enkelt arbetslösa, men de övriga skulle utgå som en följd av en tänkt men ännu inte helt genomförd organisationsförändring. Detta kunde inte genomföras i ett slag, bland annat hade ju de flesta långa uppsägningstider och några besatt kunskaper och erfarenheter som man i åtminstone viss mån ville rädda över till den nya organisationen. Man ville dessutom ge folk lite tid för att ställa om. Lösningen blev poolerna. De övertaliga skulle få gå kvar på företaget och utföra arbetsuppgifter som inte stödde den nya organisationen. Den skulle ju klara sig själv. Samtidigt skulle de arbetslösa få stöd för omskolning och hjälp att söka arbete. Chef för arbetarpoolen blev ADB-chefen. Eftersom han var kvar i den nya organisationen hade han underställda för detta uppdrag. Själv blev jag tillfrågad om jag ville bli chef över de 104 tjänstemännen, varav jag var en. Detta var avsett att pågå några månader tills alla tjänstemännen funnit lösningar. Vad gör en plötsligt arbetslös barnafar? Jag tackade ja till det tillfälliga jobbet och blev ”Poolgeneral”.

Nedläggning av plastfabriken i Gustavsberg. 2

Nu stod man helt plötsligt med två plastfabriker. Det var åtminstone en för mycket. Var skulle man satsa? Någon fick en snilleblixt. Vi låter dem tävla om nästa verkligt stora uppdrag; vår nya toalettsits! Det var två olika kombattanter som möttes i ringen. Den ena erfaren men sliten och trött och intill nu alltid vänligt och försiktigt matchad av sin promotor. Den andra parten var klart medveten att hän kämpade för överlevnad och hade trimmats hårt i en hänsynslös serie matcher. Gustavsberg har ju alltid skrutit med tradition, hantverk, och traderad kunskap. Det fanns teknisk kunskap på hög nivå inom företaget men den respekterades inte alltid i produktionsledet och man drog sig för förändringar. Plastfabriken var som Gustavsberg i övrigt starkt präglad av bruksanda vilket satte sin prägel på personalstammens karaktär på gott och ont. Alltför många trodde helt enkelt att det var omöjligt att lägga ned plastfabriken. På Plastfabriken fanns en guru, Sixten Bauman, som hade allt i huvudet och kunde allt. Jag gjorde normalt de tekniska förkalkylerna på våra produkter och kunde förtröstansfullt luta mig mot hans bröst. Kanske inte bokstavligen men ändå. Jag inbillar mig att jag var initiativtagare till att börja dokumentera all denna kunskap och den kunnige konstruktören Egon Larsson började bygga upp en databas för produktionen. Så dog Sixten helt oväntat. När vi nu skulle ta itu med offerten var vi hänvisade till oss själva. Vi hade lång erfarenhet av att tillverka toalettsitsar på vårt sätt så vi gjorde en kalkyl på vår traditionella metod där man gjuter sits och lock som en uppslagen bok. Vi visste att det skulle vara billigare att gjuta sitsen som en ”dubbelmacka” men förkastade detta som alltför riskfyllt och oprövat hos oss. I Borås gjorde de en kalkyl på ”dubbelmackan” det blev billigare och som en konsekvens av detta påbörjades nedläggningen av plastfabriken i Gustavsberg. När formar och maskiner hämtades fick våra kollegor från Borås frågan om de inte skulle ta med den produktionsdatabas som vi hade byggt upp. De lär då ska ha svarat att de kunde yrket och inte behövde materialet. Senare har det berättats för mig att en sommardag under semestern när inga vittnen fanns kom en bil från Borås och man lastade in pärmarna. Till yttermera visso har det sagts mig att när beslutet om flytt väl var fattat så övergav man i Borås ”dubbelmackan” och gjorde så som vi hade planerat från början. Jaha, och vad är så viktigt med detta? Det kommer att ge sig när jag kommit ytterligare nästan 20 år framåt i tiden. Hänger man med tillräckligt länge får man se historien upprepa sig.

Nedläggning av plastfabriken i Gustavsberg. 1

Verklighet och sanning påverkas starkt av vem som upplever den. I skolan fick vi lära oss att vetenskaplig sanning i Heidelberg är bara ett gott skämt i Jena. Peter Englund har skrivit en bok om första världskriget där han skildrar olika personers upplevelser. Det ser ut som om de inte har varit med i samma krig ens. Jag gör inga anspråk på att, som i en amerikans domstol, ge: ”The truth, the whole truth, and nothing but the truth.” Jag vill nu dela med mig min upplevelse av händelserna. Det blir en ganska lång historia. Om du kära läsare vill tillfoga något eller rätta mig så blir jag bara glad. Ju flera vittnen desto närmare verkligheten kommer man. Here goes! Sjuttiotalet var en härlig tid, Framåt, Uppåt gick det. Julle och några andra yrkesdesigners, bl. a. före detta praktikanter från Gustavsberg, startade eget. I ett missionshus i Alvik startade de Ergonomi Design AB (EDAB). Där gjordes mycket nytt som satt sin prägel på vår livsmiljö. Utan särskild rangordning vill jag ändå nämna Bahcos ergonomiska designprofil. Ett annat av de projekt som de jobbade med var svetsutrustning för varvsindustrin. Att svetsa var ungefär lika enkelt som att söndagssegla som småbarnsfar. Man behövde ha en fyra fem händer för att hålla i all utrustning och hålla sig själv på plats. En demonisk designer, Henrik Wahlforss, från Helsingfors hade tänkt fram en skyddshjälm för svetsare som skulle lösa åtminstone problemen med visir och hörselskydd. Han hade kontakt med ESAB som var intresserade och nu behövdes en, mindre demonisk, ingenjör för att fila vidare på hjälmen medan Henrik förhandlade. Jag blev erbjuden jobbet och började jobba på kvällarna hos EDAB i Alvik. Jag nådde väl inte riktigt upp till projektledarens visionära ambitioner och det blev inte bättre av att han var så upptagen av förhandlingar med intressenterna. Hjälmen kom ändå tillräckligt långt så att det blev dags att tillverka prototyp och välja leverantör. ESAB hittade ett företag, Borås Konstharts, som man gick i clinch med. Företaget var tydligen till salu. Som jag förstod det köpte ESAB företaget och man gjorde ett prototypverktyg för hjälmen. Några exemplar sprutades fram och ett kom så på förstasidan i en facktidskrift som exempel på vad man kunde göra. Själv har jag aldrig sett den hjälm jag ritat i verkligheten och detta grämer mig något. Helt plötsligt slog varvskrisen till och ESAB fick kalla fötter. Hjälmprojektet lades ned och Borås konstharts blev till salu igen. Under tiden gick det bra för Lundbergs rör (Lubonyl) i Fristad ett helägt Gustavsbergsföretag. Det verkade vara en bra idé att köpa Borås Konstharts för att där tillverka rörkrökar och andra tillbehör till avloppsrören. Sagt och gjort. Bläcket hann väl knappt torka på kontraktet innan Gustavsberg fick ett riktigt dåligt årsresultat. För att rädda situationen måste man sälja något. Det enda som var säljbart var just Lundbergs rör och det såldes då till UPO. Det kan vara en tillgång att inte vara särskilt välkänd ibland. Jag hörde själv Gustavsbergs VD i förtroende säga till någon han litade på att han hade fått beröm för årets goda resultat. ”De skulle bara veta att det är för att jag har sålt Lundbergs rör.”

Fackligt arbete på sjuttiotalet

Jag har ju lärt mig och alltid ansett att man inte bara får, utan bör, ta del i samhällslivet. Jag kom in i facket som uppbördsman likt min far tjugofem år tidigare. Detta slitgöra rationaliserades turligt nog bort inom kort. Det var nog då som jag blev jämställdhetsombud. Företaget växte till koncern; det var då man gav ut den stolta broschyren ”Water is our concern” och man införde divisionalisering. Plastverksamheten blev division och skulle fungera som ett dotterbolag. Som chef anställdes en uppåtgående stjärna som, enligt vad som sades, hade lärt sig ledarskap i Tyskland. Han kunde konsten att peka med hela handen och visa var skåpet skulle stå. Vid den här tiden infördes de nya Åmanslagarna och företagsnämnd infördes på divisionen. Som jag minns det satt kollega Gerd och jag i nämnden. Vi hade förstått av briefing från facket att nämnden var ett organ för information, diskussion och överläggningar före beslut. Divisionschefen kände bara till den första delen, han tolkade den som; information om avsedda och eller redan tagna beslut. Man kan lugnt säga att dålig stämning uppstod i nämnden. I syfte att reda ut missförståndet höll chefen enskilda samtal med flera av oss förtroendevalda. Det kunde hända att kollegor kom in till PO och mig, vi hade som utvecklare eget kontor, och tog lugnande medel och fällde någon tår efter samtalen. En av chefens repliker vid sådana samtal var:"Jag ska knäppa dig som en lus." Jag fick också ett sådant samtal. Ämnet blev förvånande nog KGB:s framfart i det ockuperade Estland, och det lät som om jag hade del i ansvaret för detta. Jag brukar trösta mig med att jag gick upprätt därifrån, men sanningen är ändå att jag gick på knäna. Konstigt nog uppstod ett slags vapenvila efter detta. Om sanningen ska fram så var han i ett avseende en av de bästa chefer jag haft. Han kunde på ett tydligt sätt dela ut och eller avsluta projekt. Han delegerade ansvar och budget och detta har annars varit sällsynt i min yrkeserfarenhet. Abrupta avslut var kanske tråkiga men ändå raka besked. Chefens ”kontinentala” ledarstil sträckte sig även till hans sätt att se på våra kvinnliga kollegors uppgifter och särskilt deras skyldigheter. Detta var inte bra och SIF-klubbens styrelse diskuterade problemet med stort och uppriktigt allvar. Till slut kom vi fram till att koncernchefen måste informeras. Någon måste åta sig detta svåra och synnerligen obehagliga uppdrag. Som jämställdhetsombud var jag självskriven. Jag förstod vad detta kunde leda till, men mina kollegor hade valt mig och gett mig förtroendet. Jag representerade ju mina kvinnliga kollegor så jag gick till koncernchefen. Samtalet var vänligt och respektfullt, chefen var mycket seriös. En tid senare meddelades att plastdivisionens chef hade slutat på företaget.

SONAB

Carlsson med högtalarna hade lagt märke till att högtalare normalt utvecklades av tekniker i ljudlaboratorier. Resultatet blev att högtalarna fungerade bra i lyssnarstolen i laboratoriernas lyssningsrum. I skrivande stund är det inte direkt ovanligt med särskilda ljudrum i hemmen men vanligt är det inte heller. På sjuttiotalet lyssnade man vanligen på ljud i tätt möblerade små vardagsrum. Högtalarna fick vara hur dyra som helst men det lät inte särskilt bra ändå. Carlsson utvecklade en ny typ av högtalare. Till priset av att den krispiga stereoeffekten (den typiska pingpongmatchen där man tydligt hörde exakt var bollen studsade) mattades något, lyfte den ljudet så att det kunde njutas var som helst i ett möblerat rum. Staten gick in och stöttade och företaget SONAB bildades. Högtalarlådorna gjordes av spånplattor och blev tämligen komplicerade. Vinklar och vrår, kamrar och rör skulle monteras på ett noggrant sätt. Det skulle inte bli någon ”folkhögtalare” på det här sättet. Man sökte en tillverkare som kunde göra de komplicerade bafflarna billigare och i ett spånplatteliknande material. Här kom nu TSG väl till pass, och vi kunde tekniken. Hur Gustavsberg och SONAB fick kontakt vet jag inte, men kontakt togs och vi fick börja tillverka bafflar till kulthögtalaren OA 12. Den är hett åtrådd på begagnatmarknaden idag. Jag kommer inte ihåg hur mycket jag var inblandad i detta, men jag skulle ta ut utfallsprover och granska kvaliteten. Glömsk som jag är glömde jag bort att kasta proverna i skrotlådan efter kontrollen. Jag byggde mig ett par högtalare av proverna men har aldrig ansett mig ha råd att köpa det rätta inkråmet. Ännu idag låter de bra trots de billiga elementen. I och för sig så hör jag bevisligen sämre nuförtiden, men det är roligt med souvenirer från flydda dagar. Om du kära läsare hittar ett par konstiga golvstående högtalare i ditt föräldrahem så kasta inte bort dem utan lägg ut dem på Tradera. Du kommer att bli förvånad.

Thermo Schaum Guss

Gjutning ser i förstone ut som ett tämligen enkelt förfarande. Man fyller en gjutform med ett flytande material. Där inne övergår materialet i fast form. Så öppnar man gjutformen och; hoppla, där har man en färdig detalj. Det finns dock ett litet aber. Materialet ändrar vanligen volym vid stelnandet. Vatten till exempel sväller. Detta vet de som fått sina bilmotorer sprängda när de slarvat med att kolla kylarvätskan. Vanligare är ändå att materialet krymper. Om formen är komplicerad kan biten fastna. Ett enkelt sätt är då att öppna formen innan detaljen krympt färdigt, men då kan detaljen bli skev och vind medan den krymper färdigt utanför formen. Detta har medfört en hel rad med besvärliga restriktioner vid utformningen av formsprutade plastdetaljer. En dag kom någon ihåg vad som händer när man öppnar en väl skakad champagneflaska. Den gasmättade champagnen sprutar som skum ur flaskan. Man provade med att mätta plastmaterialet med gas och, se där, skummet brusade in i formen och fyllde vartenda skrymsle och vrå men krympte mycket mindre än normalt. Fördelarna var många. Man kunde bygga större maskiner. Man kunde göra mycket större detaljer än förr och man sparade lite material på kuppen. En nackdel fanns det dock. Detaljen kom att få egenskaper som något påminde om spånplatta, och detta gällde även utseendet. Gasen som användes var nog ammoniak, åtminstone luktade den så. Gustavsberg köpte upp sig på en maskin och uppmanade Julle att rita något för att prova processen. Det blev en liten sandlåda för barn vars enda fördel var att den var så liten att man lätt kunde byta ut sanden när katterna gjort ifrån sig i den. Nästa produkt blev en blomlåda som väldigt många svenskar nog sett utan att tänka närmare på den. Den var mycket vanlig i alla sorts väntrum och entréer. Hopbyggd på höjden kom den även att smycka så gott som varje korvkiosk i landet som soptunna under en tid. Maskinen var så stor, och föremålen likaså, att man inte kunde lyfta ur dem för hand. Det blev nödvändigt att bygga en plockrobot. Idag skulle den nog inte godkännas som robot . Den var alltför enkel, men den var tillräckligt nymodig för att Hans Majestät skulle komma och viga in den. Majestätet var så gammal och skröplig att han kördes fram ända till roboten där han fick trycka på startknappen. Jag var inte själv närvarande, men apparaten lär ska ha fungerat. Nu var alla förutsättningar klara för att man skulle kunna tillverka den första mulltoaletten Bio-loo. Det gick inte så bra. Marknaden var inte mogen. Synd på en ganska bra tänkt produkt.

Carlssons Orto Akustiska ljud.

De första åren på 60-talet var jobbiga för Sveriges radio. Den gamla vanliga timmen med grammofonmusik avslutad med en marsch fick konkurrens. Piratsändare sände populärmusik och grammofonbolagen gjorde topplistor. Man måste anlägga moteld. En idé kom upp om att göra en topplista för ungdomar med klassisk musik. Sagt och gjort. Man lockade ungdomar till Mosebacketeatern som skulle rösta. Någon i min omgivning drog mig med för att lyssna. Jag var inte alls nödbedd utan tyckte redan då om all slags musik. I salongen låg sladdar med tryckknappar och på scenen satt några och berättade vad de spelade och vi tryckte. Det enda som jag kommer ihåg av allt detta var den märkliga högtalaren som stod framme på scenen. Den var stor som en soptunna och var konisk med en snett avhuggen topp. Kolhämtare var inte vanliga längre men vi visste hur en sådan såg ut och så kallades den. Min kamrat som var mer insatt förklarade att detta var det allra senaste i fråga om ljudåtergivning och hade uppfunnits av ett svenskt geni som hette Carlsson. Jag vet inte om den här seansen var ett test eller om det verkligen sändes. Vi hade haft kul och jag hade fått en första injektion av det orto-akustiska giftet. Det går inte att avgifta sig. Det enda motgiftet är att lyssna In Real Life, men det låter sig inte så lätt göras. Jag har aldrig haft råd att köpa tillräckligt bra ljudanläggning, fonogrammen är aldrig helt perfekta, och om de är det så är de manipulerade och förvrängda. Fortsättnng följer.

Nu mig lyster kväda annat, tälja skithusens historia.

I skrivande stund är det mitt i sommaren 2012.
 Jag gör ett avsteg från kronologin och vill berätta om torrdassen och Gustavsberg.
 Likt fänrik Stål kan jag säga att ”Därom kan jag ge besked om herrn så vill ty jag var med.”
 Min bakgrund som produktutvecklare i mer än 25 år på Gustavsberg gör att jag känner mig kvalificerad.
 Jag framlevde mina första 15 levnadsår med utedass.
Det var ganska påvert ute på bonnvischan. Ibland var dasset bara en holk över, eller vid sidan om dynghögen. I vintermörker och kyla kunde man hålla sig för skratt. I flerfamiljshus i städerna hade man förr i tiden ofta dassen på vinden för att den obehagliga lukten skulle blåsa bort. Det var glesa väggar där uppe. Tömningen av städernas torrdass var en väldigt slaskig och obehaglig historia, för att inte tala om lukten. Tömmaryrket var inte någon ansedd profession och på grund av lukten, skedde hämtningen företrädesvis nattetid då inga rörde sig i trapphus och på gårdar. För att stå ut med eländet höll sig tömmarna normalt berusade under arbetet om de hade råd.
 Under andra hälften av 1800-talet lanserades i Stockholm ”Marinos patenterade luftklosetter”. Marino hade nämligen upptäckt att om man skilde på urin och fekalier så luktade de var för sig inte tillnärmelsevis lika illa som de vanliga tunnorna.
Det här var ett stort lyft för flerfamiljshusen.
I ”bättre” hem kunde man nu installera toaletten i en skrubb i serveringsgången mellan köket och de fina rummen. En lufttrumma från stolen anslöts till skorstensstocken och sög ut den lukt som ändå uppstod. Köksskorstenen var ju alltid varm på grund av att matlagningen skedde på vedspis, så det var bra drag.
 Hanteringen blev så pass dräglig att hämtningen kunde ske i slutna kärl genom köket och tjänstefolkets trappuppgång på dagtid. Det här var naturligtvis dyrt då man abonnerade på tjänsten hos Marino.
 Varför drog man inte in WC på en gång, undrar kanske någon sentida läsare.
Det fanns inte vare sig vatten eller avloppsledningar ännu.
 De flesta fick klara sig med det gamla griseriet tills det stora lyftet kom efter depressionens 30-tal. Varför gick det då så snabbt att överge det här systemet när det ju enligt dagens sätt att se var mycket miljövänligt och inte krävde vatten eller avloppsnät?
Jo, det var det här med separationen.
 I de familjer där man hade kostat på sig systemet fick naturligtvis familjemedlemmarna och tjänarstaben lära sig att iaktta nödig disciplin.
Stolarna var konstruerade så att det inte var något problem för vuxna personer som visste vad det var fråga om. Med barn och gäster på besök blev det problem.
 Tjänarna fick väl hantera resultatet, men jag tror inte att de gjorde det godvilligt.
 På 1970-talet hade det blivit vanligt med sommarstugor i stället för de enkla sportstugor man tidigare hade hållit till godo med. Sommarstugeägarna hade WC hemma och ville ha något liknande i stugan. Nu var vi där igen.
Det fanns ofta inte rinnande vatten och godkänt avlopp var direkt ovanligt.
 På Gustavsberg hade vi vid denna tid möjlighet att göra riktigt stora plastkärl.
Vi tog fram en komposteringsklosett som bara krävde elanslutning och lufttrumma. Det här var ingen separationsklosett, men den krävde att man fyllde på torv och drog i en spak efter varje användning. Dessutom var den beräknad för en normalstor familjs behov.
 Vi hade inte tänkt på kräftskivorna!
 Släkt och vänner kommer på besök, törst måste släckas och blåsor måste lättas på och vem vill hålla på med torvskopor och dra i spakar när flera kalla öl väntar vid bordet. Toaletterna svämmade över och projektet lades ned.
 Ett tiotal år gick, företaget omorganiserades och så var det åttiotal.
 Några kommuner i landet vägrade bestämt att tillåta vattenklosetter i sommarstugor. Vattnet behövdes till de permanentboende.
 Nu hade några före detta kollegor startat designbyrå. De tog upp Marinos koncept, gjorde en snygg toalettstol i porslin, gav den ett namn som de skyddade och sålde sedan det hela till Gustavsberg.
 Jag fick projektet i knät med uppdrag att göra en säljbar och produktionsfärdig produkt av det hela. Det var riktigt roligt att jobba med projektet.
 Jag lät tillverka ett tiotal exemplar som sattes ut på olika ställen. Som med den förra stolen så fungerade även den här bra om man följde de instruktioner jag skrivit och om man var klar över att det var en separationsklosett.
 I den här klosetten hade vi ingen skärm som dolde och det gjorde inget utom i de fall man missade målet. I sådana fall måste man naturligtvis göra rent.
Ännu en gång stupade projektet på Kräftskivefaktorn och det faktum att ingen ville syssla med den kompostering som var nödvändig. Så blev det nittiotal.
Nu var det inte längre sommarboende som var i fokus utan miljöfrågan. Drömmen var att ha separata avloppsrör för urinet.
 Det är nämligen ett samhälls och miljöskadligt beteende att skicka det fina gödningsämnet urin ut i avloppet när det skulle kunna göra stor nytta som gödningsämne. En entusiastisk och energisk uppfinnare fick lov att på Gustavsbergs utvecklingsavdelning ta fram en separerande porslinsWC.
 En mycket kort provserie skulle monteras på en skola i Nacka kommun.
Såvitt jag har förstått så stupade det hela direkt på disciplinsfaktorn. Det förekommer ju som bekant att barn går på skoltoaletter. Barnen var inga miljönördar men däremot var de bajsnödiga. De uträttade sina behov i urinskålen, kastade dasspappren efter, spolade och konstaterade att det inte blev rent i skålen.
Efter att ha googlat lite upptäckte jag till min häpnad att den toaletten marknadsförs i Tyskland ännu idag, ca 15 år senare, under varumärket Gustavsberg.
 Själv tog jag tillsammans med några vänner på en högskolekurs fram förslag på en separationsWC med en lösning som borde fungera även med oförberedda användare. Vi försökte få Gustavsberg att titta på vårt förslag men de avböjde bestämt, som jag tror utan att ha tittat på hur vi hanterat problemet.
 Slutord.
Själv tror jag att problemet mer är en kulturfråga än en teknisk fråga. Jag tror mig veta att man i Japan redan vid potträningen lär barnen att skilja på kissning och bajsning.
 Detta möjliggör att det i Japan förekommer badrum med två toaletter en för vardera behovet. Detta är den i särklass bästa lösningen, men jag tvivlar på att den någonsin slår igenom här hos oss.

Piphuvudet.

Med tiden kom det att bli så att jag fick hålla i ärendena när vi legotillverkade för andra industrier. Vid ett tillfälle ville något sort verkstadsföretag ersätta en stos för uppsamling av hydraulolja på skogsmaskiner. Stosen satt undertill på maskinerna och såg ut ungefär som ett piphuvud men i storlek som en tjock kaffemugg. Den hade tidigare gjorts i gjutjärn men nu ville man ha den gjord i amidplast (nylon). Jag vet inte om det här var någon bra idé, men vi skulle ju bara tillverka enligt deras spec. Det intressanta var att jag lyckades bevisa att man kunde uppnå häpnadsväckande goda resultat med enkla medel om man bara var ihärdig nog. Maskinkonstruktörerna hade nämligen angett att stosens innerdiameter skulle hålla H-tolerans, något som utvecklats och standardiserats för metaller och är alldeles för noggrannt för plaster. Amidplasten däremot är ökänd för att den ändrar mått inte bara beroende på hur varm den är utan även på den omgivande luftfuktigheten. En sådan här detalj är ju över 100 grader varm och har mycket lågt fuktinnehåll när den spottas ur formen. Sedan kan det ta upp till en månad innan den har stabiliserat sig. Man skulle få spruta fram hela beställningsvolymen innan man fick svar på om måttet var rätt. Jag valde att göra en serie tolkar med olika mått vilka skulle användas under körningen. Måtten skulle tas vid noggrant bestämda tidpunkter dels vartefter bitarna svalnade och dels efter att de legat i vatten någon vecka och till sist sedan de fått torka och stabilisera sig på vårt lager i ca 14 dagar. Resultatet blev att vi efter en halv timmes körning kunde avgöra om maskinen var rätt inställd för att biten skulle hålla det specade måttet en månad senare när den levererades. Tänkesättet kom som en fullständig överraskning för chefer, arbetsledning och produktionspersonal. Såhär noggrant och målinriktat hade man aldrig arbetat tidigare. De flesta tyckte nog att jag var besvärlig. Jag misstänker att det fuskades när jag vände ryggen till, men systemet fungerade och många förstod nog ändå tänket. Varför tar jag upp denna banala historia? Det kommer att framgå när jag berättar om hur det gick till på sanitesfabriken 10-20 år senare.

Att veva hem.

Vi fick kontakt med en pensionerad kommunalingenjör från Nacka. Han hade varit delaktig i bygget av den andra Skurubron på femtiotalet. Det är egentligen två identiska broar bredvid varandra (kategori onödigt vetande). Nuförtiden åkte han ofta i sin ägandes motorkryssare och funderade på olika problem. Han hade därvid uppfunnit en ny typ av skotvinsch för segelbåtar. Likt alla uppfinnare presenterade han sin idé i form av en tillyxad prototyp. Lättimponerad som jag är blev jag överförtjust. Uppfinningen hade samma geniala enkelhet som baknavet på en trampcykel. Ett mycket högt betyg. Nu skulle PO Landgren och jag göra en fungerande produkt av denna idé. Det blev en av de bästa manicker vi gjort tillsammans. Vi fick prototyper tillverkade och monterade på PO´s båt.

Provseglingen på Baggensfjärden var lyckad och det mest bestående intrycket för min del var att PO och Rolf Häggbom satte spinnakern en stund. Detta var första gången för min del och de vana rävarna trodde att jag blev rädd av de stora krafterna som kom igång. I verkligheten njöt jag i fulla drag. Vinscharna fungerade som tänkt. Jag såg för min inre blick hur jag satt på sjökortet, för att det inte skulle blåsa bort, med ett barn på ena knäet, rorkulten i en hand, kaffemuggen i den andra, storskotet i den tredje och skulle justera fockskotet med min fjärde hand. I det läget skulle denna lättmanövrerade vinsch vara guld värd. Häggbom skrev testprotokollet. Han gjorde den helt korrekta iakttagelsen att vid kappsegling skulle två samtrimmade och muskelstarka gastar kunna gå över stag mycket snabbare med konventionella kapstanvinschar. Projektet lades ned. Det stupade på samma fenomen som gör att man ofta ser familjebilar, fulla med barnstolar och matkassar, som har hjul och däck gjorda för att fungera som bäst i farter över 200 km/tim. Ibland är de inte ens trafiksäkra i farter under 100 km/tim. Jag undrar om barnens mödrar vet om detta och vad det kostar.

Att hålla fast.

När det stormar här i Sverige får man ofta se folk klättra i ledningsstolpar med stolpskor.

Stolpskor är väldigt praktiska men fungerar bara på runda trästolpar.
I utlandet är inte alls alla stolpar av trä, och runda är de inte heller.
På de brittiska öarna använder man stegar för att klättra upp.
Det känns säkert otäckt att stå där uppe. Därför har de en repstump fästad på stegen som de lägger runt stolpen.
Nu har kanske inte alla engelska linjearbetare ett förflutet som boyscouts så det behövs ett enkelt sätt att fästa repet.
Någon kom på att om man gör en V-formad knap med räfflor i V-et så går det lätt att fästa och ta bort repet på ett säkert sätt.

Knapen blev en industriprodukt och kunde dessutom lanseras för båtbruk. Designern hette Colin R Cheetham och knapen fick heta Clamcleat.

Gustavsberg och Cheetham träffades och tycke uppstod. Vi skulle tillverka och sälja på vår marknad.
Samarbetet gick bra och Gustavsberg skulle bidra med åtminstone två nya modeller. En mellanstor som följaktligen fick heta Midi, och en förtöjningspollare som fick heta Bollard.

Detta hamnade på mitt bord. Jag fick en designskiss för pollaren och dessutom en bibba papper med en utredning från en teknisk högskola i Stora Brittannien.
Sådana där pappersbuntar är vanliga skrytobjekt när The Big Guys gör affärer.
Ingen läser dessa utredningar, möjligen kollar man hur tjocka de är och vilket fint namn som högskolan har.
Jag har ibland undrat om beställaren vid sådana här uppdrag betalar den fattige studenten efter vikt.
Nu är ju jag inte riktigt normal utan jag läste in mig på texten.

Det var en riktigt bra utredning som handlade om relationen mellan de olika krafterna i knapen och repet.
Till min stora förtjusning kunde jag utifrån detta skapa två diagram som på ett enkelt och tydligt sätt illustrerade hur knapen fungerade.
Med hjälp av detta kunde man utifrån det tänkta användningsområdet välja utformning av vinklar och räfflor.
När jag tillämpade diagrammet på knapen och pollaren visade det sig att de vinklar och räfflor som tillämpades på alla Clamcleats var direkt olämpliga för dessa två nya produkter.
Jag utgick från diagrammet när jag ritade upp Midin och på den syntes inte mina ändringar vid första anblicken.

Så över till pollaren.
Designskissen var gjord av Rolf Häggbom.
Vid den här tiden gällde kantighet.
Det var nu som Volvo fick namnet Sossecontainer.
Den mest populära segelbåten hette Maxi och var lika kantig den.

Jag tyckte att jag visste hur en pollare skulle se ut och ritade den efter mitt huvud, mera rundad än hans skiss alltså.
Ingen fäste något avseende vid mina hyss.
The Big Guys hade väl viktigare saker för sig än att hänga över min axel.
De visste dessutom att jag blir så långrandig när jag vill förklara något som jag kommit på.

Larmet gick när pollaren skulle provgjutas.
Jag vet inte hur det gick till för jag var inte där, men ett jävla hallå blev det.
Om någon enda pollare blev gjuten så såg jag i alla fall inte den.
Verktyget gjordes om,så att knapen blev som Häggbom tänkt.
Hur det blev med Midin vet jag inte.
Konstigast av allt är att det inte blev några repressalier. Det måste ha svurits många och långa eder över mig, men ingen hade kollat ritningarna innan de gick till tillverkning. Jag antar att det var därför som jag kom undan.
Rolf Häggbom fick i alla fall designpris för pollaren till slut när den blivit tillrättad.

Lite lustigt är det att de pollare som nu, mer än 30 år senare, tillverkas ser ut som en korsning mellan Häggboms och min version.
Så kan det gå.

Att nypa tag.

Företaget hade fått kontakt med en Schweizisk entreprenör som sålde projekt.
Han hade rätten till en uppfinning som innebar att man trädde en repända genom en rörformad hållare och låste fast den med en kil

Den fungerade faktiskt riktigt bra och gjorde det möjligt att fästa upp rep och enkelt justera deras spänning på alla möjliga sätt.
När den nådde mitt bord var redan verktyget (formen) till den hylsformade delen färdigt. Nu återstod ”bara” som vanligt att fixa till resten.
Det är en avgrundsdjup skillnad mellan beslutsfattares och konstruktörers sätt att värdera resursbehov. Jag lärde mig nu detta, men fick dessutom tillfälle att bekanta mig med modell- och verktygsmakare utanför företaget och ta del av dessa steg i utvecklingsprocessen.
Jag kom att fatta tycke för modellfirman Fager och Nordqvist och lade under resten av mitt yrkesliv ut jobben på dem om de hade tid. Detta var ju före datorernas intåg och modellmakeriet var helt avgörande för slutresultatet.

Projektet framskred och det var dags att döpa den nya produkten. En företagsintern pristävling gav resultatet Linex. Alla var glada och penningbelöning utdelades till förslagsställaren. När det så var dags att gravera in namnet i formen anmärkte någon ”Messerschmitt” att nästan alla linjaler i huset var märkta så.
Produkten fick i stället namnet REPTIL och produktionen rullade igång.

En av marknadsutvecklarna (jag har skam till sägandes glömt vem) och jag jobbade vidare med uppfinningen.
Vi var inte särskilt framgångsrika men jag hade ändå nöjet att konstruera och designa en bautastor version som var tänkt att fästas på räddningsselar för snöskottare och dylikt. Jag fick en prototyp tillverkad och är själv fortfarande mycket nöjd med den.
Den finns på Porslinsmuseet.

Försäljningen gick dåligt. Produkten var dyr.
Det hade inte varit helt gratis att ”fixa till resten” och den lilla produktionsvolymen gjorde ingenting bättre.
Till yttermera visso gjorde en del konsumenter reflektionen: ”Vad är det för fel på en knut?”
Själv använde jag dem mest till att hänga upp skidor och cyklar i garagetaket. Det gick jättebra!
Rättighetsägaren skulle ju ha sin provision, och det blev inga stora pengar på det här sättet.

En varm sommardag i Juli när hela fabriken låg öde och alla var på semester damp ett brev från Schweiz ned i brevlådan. Turligt nog hade företaget jour för brevöppning.
Brevet innehöll en stämning från rättighetsägaren och målet skulle upp inför en lokal rätt i någon kanton på en avlägsen bergstopp i Schweiz nu i Juli.
Han var tydligen väl informerad om hur grundligt man firar semester i Sverige. Kanske chansade han på Walk-over.
Nåväl, min kollega marknadsutvecklaren fick ta på sig finkostymen och, likt Stenbocks kurir, spränga iväg på en löddrig häst till bergets topp.
Där gjorde han så entré när målet ropades upp.
Det visade sig att Gustavsberg hade förbundit sig att betala royalty enligt budget i stället för efter försäljningsvolym. Dessutom fanns det ingenting i avtalet om hur man skulle säga upp det.
Allt löste sig till slut såvitt jag förstått, men inte gratis.

Flamma stolt mot dunkla skyar.

Båteri har alltid varit intressant i Gustavsberg.

Man har hållit sig med båt i relation till sina resurser.

På 1800-talet höll godsägaren åtminstone under en period med en båt som vanliga dödliga fick disponera. Ja de allra vanligaste och dödligaste kom nog inte i första rummet.

I mitten av 1900-talet fanns det rätt många båtar och de drogs upp lite där det föll sig. Flertalet var nog ändå medlemmar i den lokala båtklubben. På vintern drogs många båtar upp på Kattholmen.

Där var ett liv och ett kiv. När det var dags att fernissa båtarna smög gubbarna omkring och spanade på varandra. Om någon hade oturen att få rinningar i fernissan möttes han av breda leenden och vänliga kommentarer om sina nya vårgardiner. Åtminstone vid ett tillfälle lär en båtägare ha slipat ned hela skrovet och fernissat en extra gång.

Många båtar sköttes föredömligt. Det fanns ju gott om verkstäder och yrkeskunnigt folk inom bekvämt gångavstånd. Ett visst svinn av rostfria rör o. dyl. förekom också.

I början av 70-talet flyttades småbåtsverksamheten till en nybyggd anläggning i Mölnvik.

Inför invigningen av denna erinrade sig ”Ingenjörn” Hjalmar Olson att han hade ett gammalt flaggspel i källaren. Han erbjöd gentilt båtklubben att få överta detta.

När flaggspelet skulle hissas i Mölnvik visade det sig att det fanns en del flaggor med ett märkligt format kors i mitten.
Det här flaggspelet måste ha kommit till användning under de hektiska åren före 1940 då företaget köpte på sig utrustning och råmaterial inför det krig som man räknade med skulle komma.

Det påstås att åtminstone vid ett tillfälle anlände ett sällskap med Tyska prominenser till bryggan nedanför Strandvik med ångbåt. Ingenjörn sägs då ha fått underliga ryckningar i högerarmen när han hälsade de Tyska gästerna.

Om nu detta är sant så får det kanske skrivas på kontot för ”Nöden har ingen lag” när det gällde att säkra fabrikens fortlevnad.

Själv köpte jag en ny plastbåt samma år som Mölnvik togs i bruk. Jag var inte ensam om detta. Segelbåtar såldes i stora antal och detta skapade naturligtvis en marknad för båttillbehör.

Vi på plastsidan gjorde flera försök att erövra en del av denna marknad.
Under tiden flammade såvitt jag minns den vanliga svenska flaggan stolt mot skyarna i Mölnvik.

Vart det påstådda flaggspelet tog vägen har jag ingen aning om.

Rättelser och kommentarer mottages gärna.