SONAB

Carlsson med högtalarna hade lagt märke till att högtalare normalt utvecklades av tekniker i ljudlaboratorier. Resultatet blev att högtalarna fungerade bra i lyssnarstolen i laboratoriernas lyssningsrum. I skrivande stund är det inte direkt ovanligt med särskilda ljudrum i hemmen men vanligt är det inte heller. På sjuttiotalet lyssnade man vanligen på ljud i tätt möblerade små vardagsrum. Högtalarna fick vara hur dyra som helst men det lät inte särskilt bra ändå. Carlsson utvecklade en ny typ av högtalare. Till priset av att den krispiga stereoeffekten (den typiska pingpongmatchen där man tydligt hörde exakt var bollen studsade) mattades något, lyfte den ljudet så att det kunde njutas var som helst i ett möblerat rum. Staten gick in och stöttade och företaget SONAB bildades. Högtalarlådorna gjordes av spånplattor och blev tämligen komplicerade. Vinklar och vrår, kamrar och rör skulle monteras på ett noggrant sätt. Det skulle inte bli någon ”folkhögtalare” på det här sättet. Man sökte en tillverkare som kunde göra de komplicerade bafflarna billigare och i ett spånplatteliknande material. Här kom nu TSG väl till pass, och vi kunde tekniken. Hur Gustavsberg och SONAB fick kontakt vet jag inte, men kontakt togs och vi fick börja tillverka bafflar till kulthögtalaren OA 12. Den är hett åtrådd på begagnatmarknaden idag. Jag kommer inte ihåg hur mycket jag var inblandad i detta, men jag skulle ta ut utfallsprover och granska kvaliteten. Glömsk som jag är glömde jag bort att kasta proverna i skrotlådan efter kontrollen. Jag byggde mig ett par högtalare av proverna men har aldrig ansett mig ha råd att köpa det rätta inkråmet. Ännu idag låter de bra trots de billiga elementen. I och för sig så hör jag bevisligen sämre nuförtiden, men det är roligt med souvenirer från flydda dagar. Om du kära läsare hittar ett par konstiga golvstående högtalare i ditt föräldrahem så kasta inte bort dem utan lägg ut dem på Tradera. Du kommer att bli förvånad.