lördag 8 december 2012

I Poolen

Vi poolare var en brokig skara. Några få var attraktiva på arbetsmarknaden och försvann snabbt. När jag fick listan blev jag förskräckt. Några riktiga gamla prominenser fanns med. Jag frågade personalchefen vad han menade att jag skulle ta mig till med dem. Han förklarade att de stod kvar som anställda för att det skulle se fint ut på deras CV och visitkort. Han skulle själv på ett fint sätt förklara för dem att de fick sätta dit ett f. d. i fortsättningen. Undras om inte min gamla ”designerkollega” var en av dem. Bland oss dödliga var både ålder och kompetens skiftande. Många hade gått direkt från skolavslutningen till fabriken och hade ingen annan kompetens än att vara gamla i gården. Bruksmiljön hade gjort dem till förändringsovilliga trygghetsnarkomaner. Sorgligast var fallen när makar fick sparken och en hel familjs försörjning försvann. För att stötta gruppen hade företaget engagerat en ung nybakad socionom som skulle hjälpa upp moralen. Hon kallade till ett stormöte för att vi skulle få lätta på trycket. Det blev en olustig tillställning. Själv hade jag valt att rikta min besvikelse mot Boråstrakten och jag hörde inte till dem som hade det värst, men vart skulle det gamla gardet rikta sin besvikelse och känsla av oförrätt. Flickstackarn fick ta emot när de tömde sina vredes skålar över henne. Jag var inte så snäll när jag låg lågt, men tänkte väl samtidigt att hon skulle gå hem efter att ha fått en stark känsloupplevelse men jag skulle bli kvar med det här gänget. Företagsledningen syntes inte till. Livet gick vidare, jag stöttade och hjälpte till efter förmåga. Några av Poolarna ville inte ha med mig att göra, andra trodde att jag skulle lösa deras problem. Jag hade redan lagt mig till med en egen intervjuteknik och den fungerade bra. Jag lyssnade helt enkelt intresserat och lät folk tala färdigt. Några av dem med de sämsta framtidsutsikterna utsåg mig informellt till ”kurator” och jag tog på mig rollen så länge det varade. Själv fick jag till låns en första rudimentär ”persondator” för att öva på. Den kopplades till TVn och så kunde man skriva mycket enkla program, som att t. ex. få datorn att skriva en rad med X. Jag fann detta tämligen själsdödande. Roligare var att åka till Chalmers i Göteborg och få öva med något nytt, nämligen programmerbara datorchips. Vi höll på med att skriva program till en borrautomat en hel dag och när vi sedan tryckte igång programmet så ryckte det till lite i apparaten. Jag frågade handledaren vad som var fel och han svarade att; den har redan gjort programmet. Sedan dess har jag stor respekt för programmerare och valde bort den karriären. En lite lustig händelse inträffade under min tid som ”Poolgeneral”. Jag mötte den gamle ”Ingenjörn” på gatan och till min förvåning kände han igen mig. Han hade ju slutat som VD för ca tio år sedan ungefär samtidigt som jag började på företaget. Han drog med mig upp på sitt tjänsterum. Han nästan småsprang uppför trapporna på lätta fötter medan jag släpade efter med tunga steg. Lustigt att tänka på eftersom det sagts mig att hissen på husets baksida byggts enkom för honom. Han hade vid sin avgång fått behålla tjänstebostad, tjänsterum samt bil med privatchaufför. Chauffören tillhörde nu mina proselyter och var mycket bitter. ”Ingenjörn” berättade att han hade många kontakter inom keramisk forskning och övriga discipliner inom den akademiska världen. Han tyckte nu att jag kunde handplocka några personer ur min skara som kunde komma i fråga för sådana uppdrag. Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ur situationen, antagligen inte särskilt stilfullt. Jag kunde ju kanske ha rekommenderat hans uppsagda chaufför.

fredag 7 december 2012

Poolgeneralen.

Samtidigt med nedläggningen av plastfabriken genomfördes också en stor omorganisation av hela verksamheten i Gustavsberg. Många definierades som övertaliga vilket i klartext betydde att de sades upp. Sammanlagt 104 tjänstemän och många fler arbetare skulle lämna företaget. När det gällde plastfolket var det enkelt, de blev helt enkelt arbetslösa, men de övriga skulle utgå som en följd av en tänkt men ännu inte helt genomförd organisationsförändring. Detta kunde inte genomföras i ett slag, bland annat hade ju de flesta långa uppsägningstider och några besatt kunskaper och erfarenheter som man i åtminstone viss mån ville rädda över till den nya organisationen. Man ville dessutom ge folk lite tid för att ställa om. Lösningen blev poolerna. De övertaliga skulle få gå kvar på företaget och utföra arbetsuppgifter som inte stödde den nya organisationen. Den skulle ju klara sig själv. Samtidigt skulle de arbetslösa få stöd för omskolning och hjälp att söka arbete. Chef för arbetarpoolen blev ADB-chefen. Eftersom han var kvar i den nya organisationen hade han underställda för detta uppdrag. Själv blev jag tillfrågad om jag ville bli chef över de 104 tjänstemännen, varav jag var en. Detta var avsett att pågå några månader tills alla tjänstemännen funnit lösningar. Vad gör en plötsligt arbetslös barnafar? Jag tackade ja till det tillfälliga jobbet och blev ”Poolgeneral”.

torsdag 6 december 2012

Nedläggning av plastfabriken i Gustavsberg. 2

Nu stod man helt plötsligt med två plastfabriker. Det var åtminstone en för mycket. Var skulle man satsa? Någon fick en snilleblixt. Vi låter dem tävla om nästa verkligt stora uppdrag; vår nya toalettsits! Det var två olika kombattanter som möttes i ringen. Den ena erfaren men sliten och trött och intill nu alltid vänligt och försiktigt matchad av sin promotor. Den andra parten var klart medveten att hän kämpade för överlevnad och hade trimmats hårt i en hänsynslös serie matcher. Gustavsberg har ju alltid skrutit med tradition, hantverk, och traderad kunskap. Det fanns teknisk kunskap på hög nivå inom företaget men den respekterades inte alltid i produktionsledet och man drog sig för förändringar. Plastfabriken var som Gustavsberg i övrigt starkt präglad av bruksanda vilket satte sin prägel på personalstammens karaktär på gott och ont. Alltför många trodde helt enkelt att det var omöjligt att lägga ned plastfabriken. På Plastfabriken fanns en guru, Sixten Bauman, som hade allt i huvudet och kunde allt. Jag gjorde normalt de tekniska förkalkylerna på våra produkter och kunde förtröstansfullt luta mig mot hans bröst. Kanske inte bokstavligen men ändå. Jag inbillar mig att jag var initiativtagare till att börja dokumentera all denna kunskap och den kunnige konstruktören Egon Larsson började bygga upp en databas för produktionen. Så dog Sixten helt oväntat. När vi nu skulle ta itu med offerten var vi hänvisade till oss själva. Vi hade lång erfarenhet av att tillverka toalettsitsar på vårt sätt så vi gjorde en kalkyl på vår traditionella metod där man gjuter sits och lock som en uppslagen bok. Vi visste att det skulle vara billigare att gjuta sitsen som en ”dubbelmacka” men förkastade detta som alltför riskfyllt och oprövat hos oss. I Borås gjorde de en kalkyl på ”dubbelmackan” det blev billigare och som en konsekvens av detta påbörjades nedläggningen av plastfabriken i Gustavsberg. När formar och maskiner hämtades fick våra kollegor från Borås frågan om de inte skulle ta med den produktionsdatabas som vi hade byggt upp. De lär då ska ha svarat att de kunde yrket och inte behövde materialet. Senare har det berättats för mig att en sommardag under semestern när inga vittnen fanns kom en bil från Borås och man lastade in pärmarna. Till yttermera visso har det sagts mig att när beslutet om flytt väl var fattat så övergav man i Borås ”dubbelmackan” och gjorde så som vi hade planerat från början. Jaha, och vad är så viktigt med detta? Det kommer att ge sig när jag kommit ytterligare nästan 20 år framåt i tiden. Hänger man med tillräckligt länge får man se historien upprepa sig.

onsdag 5 december 2012

Nedläggning av plastfabriken i Gustavsberg. 1

Verklighet och sanning påverkas starkt av vem som upplever den. I skolan fick vi lära oss att vetenskaplig sanning i Heidelberg är bara ett gott skämt i Jena. Peter Englund har skrivit en bok om första världskriget där han skildrar olika personers upplevelser. Det ser ut som om de inte har varit med i samma krig ens. Jag gör inga anspråk på att, som i en amerikans domstol, ge: ”The truth, the whole truth, and nothing but the truth.” Jag vill nu dela med mig min upplevelse av händelserna. Det blir en ganska lång historia. Om du kära läsare vill tillfoga något eller rätta mig så blir jag bara glad. Ju flera vittnen desto närmare verkligheten kommer man. Here goes! Sjuttiotalet var en härlig tid, Framåt, Uppåt gick det. Julle och några andra yrkesdesigners, bl. a. före detta praktikanter från Gustavsberg, startade eget. I ett missionshus i Alvik startade de Ergonomi Design AB (EDAB). Där gjordes mycket nytt som satt sin prägel på vår livsmiljö. Utan särskild rangordning vill jag ändå nämna Bahcos ergonomiska designprofil. Ett annat av de projekt som de jobbade med var svetsutrustning för varvsindustrin. Att svetsa var ungefär lika enkelt som att söndagssegla som småbarnsfar. Man behövde ha en fyra fem händer för att hålla i all utrustning och hålla sig själv på plats. En demonisk designer, Henrik Wahlforss, från Helsingfors hade tänkt fram en skyddshjälm för svetsare som skulle lösa åtminstone problemen med visir och hörselskydd. Han hade kontakt med ESAB som var intresserade och nu behövdes en, mindre demonisk, ingenjör för att fila vidare på hjälmen medan Henrik förhandlade. Jag blev erbjuden jobbet och började jobba på kvällarna hos EDAB i Alvik. Jag nådde väl inte riktigt upp till projektledarens visionära ambitioner och det blev inte bättre av att han var så upptagen av förhandlingar med intressenterna. Hjälmen kom ändå tillräckligt långt så att det blev dags att tillverka prototyp och välja leverantör. ESAB hittade ett företag, Borås Konstharts, som man gick i clinch med. Företaget var tydligen till salu. Som jag förstod det köpte ESAB företaget och man gjorde ett prototypverktyg för hjälmen. Några exemplar sprutades fram och ett kom så på förstasidan i en facktidskrift som exempel på vad man kunde göra. Själv har jag aldrig sett den hjälm jag ritat i verkligheten och detta grämer mig något. Helt plötsligt slog varvskrisen till och ESAB fick kalla fötter. Hjälmprojektet lades ned och Borås konstharts blev till salu igen. Under tiden gick det bra för Lundbergs rör (Lubonyl) i Fristad ett helägt Gustavsbergsföretag. Det verkade vara en bra idé att köpa Borås Konstharts för att där tillverka rörkrökar och andra tillbehör till avloppsrören. Sagt och gjort. Bläcket hann väl knappt torka på kontraktet innan Gustavsberg fick ett riktigt dåligt årsresultat. För att rädda situationen måste man sälja något. Det enda som var säljbart var just Lundbergs rör och det såldes då till UPO. Det kan vara en tillgång att inte vara särskilt välkänd ibland. Jag hörde själv Gustavsbergs VD i förtroende säga till någon han litade på att han hade fått beröm för årets goda resultat. ”De skulle bara veta att det är för att jag har sålt Lundbergs rör.”