Att veva hem.

Vi fick kontakt med en pensionerad kommunalingenjör från Nacka. Han hade varit delaktig i bygget av den andra Skurubron på femtiotalet. Det är egentligen två identiska broar bredvid varandra (kategori onödigt vetande). Nuförtiden åkte han ofta i sin ägandes motorkryssare och funderade på olika problem. Han hade därvid uppfunnit en ny typ av skotvinsch för segelbåtar. Likt alla uppfinnare presenterade han sin idé i form av en tillyxad prototyp. Lättimponerad som jag är blev jag överförtjust. Uppfinningen hade samma geniala enkelhet som baknavet på en trampcykel. Ett mycket högt betyg. Nu skulle PO Landgren och jag göra en fungerande produkt av denna idé. Det blev en av de bästa manicker vi gjort tillsammans. Vi fick prototyper tillverkade och monterade på PO´s båt.

Provseglingen på Baggensfjärden var lyckad och det mest bestående intrycket för min del var att PO och Rolf Häggbom satte spinnakern en stund. Detta var första gången för min del och de vana rävarna trodde att jag blev rädd av de stora krafterna som kom igång. I verkligheten njöt jag i fulla drag. Vinscharna fungerade som tänkt. Jag såg för min inre blick hur jag satt på sjökortet, för att det inte skulle blåsa bort, med ett barn på ena knäet, rorkulten i en hand, kaffemuggen i den andra, storskotet i den tredje och skulle justera fockskotet med min fjärde hand. I det läget skulle denna lättmanövrerade vinsch vara guld värd. Häggbom skrev testprotokollet. Han gjorde den helt korrekta iakttagelsen att vid kappsegling skulle två samtrimmade och muskelstarka gastar kunna gå över stag mycket snabbare med konventionella kapstanvinschar. Projektet lades ned. Det stupade på samma fenomen som gör att man ofta ser familjebilar, fulla med barnstolar och matkassar, som har hjul och däck gjorda för att fungera som bäst i farter över 200 km/tim. Ibland är de inte ens trafiksäkra i farter under 100 km/tim. Jag undrar om barnens mödrar vet om detta och vad det kostar.