Fackligt arbete på sjuttiotalet

Jag har ju lärt mig och alltid ansett att man inte bara får, utan bör, ta del i samhällslivet. Jag kom in i facket som uppbördsman likt min far tjugofem år tidigare. Detta slitgöra rationaliserades turligt nog bort inom kort. Det var nog då som jag blev jämställdhetsombud. Företaget växte till koncern; det var då man gav ut den stolta broschyren ”Water is our concern” och man införde divisionalisering. Plastverksamheten blev division och skulle fungera som ett dotterbolag. Som chef anställdes en uppåtgående stjärna som, enligt vad som sades, hade lärt sig ledarskap i Tyskland. Han kunde konsten att peka med hela handen och visa var skåpet skulle stå. Vid den här tiden infördes de nya Åmanslagarna och företagsnämnd infördes på divisionen. Som jag minns det satt kollega Gerd och jag i nämnden. Vi hade förstått av briefing från facket att nämnden var ett organ för information, diskussion och överläggningar före beslut. Divisionschefen kände bara till den första delen, han tolkade den som; information om avsedda och eller redan tagna beslut. Man kan lugnt säga att dålig stämning uppstod i nämnden. I syfte att reda ut missförståndet höll chefen enskilda samtal med flera av oss förtroendevalda. Det kunde hända att kollegor kom in till PO och mig, vi hade som utvecklare eget kontor, och tog lugnande medel och fällde någon tår efter samtalen. En av chefens repliker vid sådana samtal var:"Jag ska knäppa dig som en lus." Jag fick också ett sådant samtal. Ämnet blev förvånande nog KGB:s framfart i det ockuperade Estland, och det lät som om jag hade del i ansvaret för detta. Jag brukar trösta mig med att jag gick upprätt därifrån, men sanningen är ändå att jag gick på knäna. Konstigt nog uppstod ett slags vapenvila efter detta. Om sanningen ska fram så var han i ett avseende en av de bästa chefer jag haft. Han kunde på ett tydligt sätt dela ut och eller avsluta projekt. Han delegerade ansvar och budget och detta har annars varit sällsynt i min yrkeserfarenhet. Abrupta avslut var kanske tråkiga men ändå raka besked. Chefens ”kontinentala” ledarstil sträckte sig även till hans sätt att se på våra kvinnliga kollegors uppgifter och särskilt deras skyldigheter. Detta var inte bra och SIF-klubbens styrelse diskuterade problemet med stort och uppriktigt allvar. Till slut kom vi fram till att koncernchefen måste informeras. Någon måste åta sig detta svåra och synnerligen obehagliga uppdrag. Som jämställdhetsombud var jag självskriven. Jag förstod vad detta kunde leda till, men mina kollegor hade valt mig och gett mig förtroendet. Jag representerade ju mina kvinnliga kollegor så jag gick till koncernchefen. Samtalet var vänligt och respektfullt, chefen var mycket seriös. En tid senare meddelades att plastdivisionens chef hade slutat på företaget.

SONAB

Carlsson med högtalarna hade lagt märke till att högtalare normalt utvecklades av tekniker i ljudlaboratorier. Resultatet blev att högtalarna fungerade bra i lyssnarstolen i laboratoriernas lyssningsrum. I skrivande stund är det inte direkt ovanligt med särskilda ljudrum i hemmen men vanligt är det inte heller. På sjuttiotalet lyssnade man vanligen på ljud i tätt möblerade små vardagsrum. Högtalarna fick vara hur dyra som helst men det lät inte särskilt bra ändå. Carlsson utvecklade en ny typ av högtalare. Till priset av att den krispiga stereoeffekten (den typiska pingpongmatchen där man tydligt hörde exakt var bollen studsade) mattades något, lyfte den ljudet så att det kunde njutas var som helst i ett möblerat rum. Staten gick in och stöttade och företaget SONAB bildades. Högtalarlådorna gjordes av spånplattor och blev tämligen komplicerade. Vinklar och vrår, kamrar och rör skulle monteras på ett noggrant sätt. Det skulle inte bli någon ”folkhögtalare” på det här sättet. Man sökte en tillverkare som kunde göra de komplicerade bafflarna billigare och i ett spånplatteliknande material. Här kom nu TSG väl till pass, och vi kunde tekniken. Hur Gustavsberg och SONAB fick kontakt vet jag inte, men kontakt togs och vi fick börja tillverka bafflar till kulthögtalaren OA 12. Den är hett åtrådd på begagnatmarknaden idag. Jag kommer inte ihåg hur mycket jag var inblandad i detta, men jag skulle ta ut utfallsprover och granska kvaliteten. Glömsk som jag är glömde jag bort att kasta proverna i skrotlådan efter kontrollen. Jag byggde mig ett par högtalare av proverna men har aldrig ansett mig ha råd att köpa det rätta inkråmet. Ännu idag låter de bra trots de billiga elementen. I och för sig så hör jag bevisligen sämre nuförtiden, men det är roligt med souvenirer från flydda dagar. Om du kära läsare hittar ett par konstiga golvstående högtalare i ditt föräldrahem så kasta inte bort dem utan lägg ut dem på Tradera. Du kommer att bli förvånad.

Thermo Schaum Guss

Gjutning ser i förstone ut som ett tämligen enkelt förfarande. Man fyller en gjutform med ett flytande material. Där inne övergår materialet i fast form. Så öppnar man gjutformen och; hoppla, där har man en färdig detalj. Det finns dock ett litet aber. Materialet ändrar vanligen volym vid stelnandet. Vatten till exempel sväller. Detta vet de som fått sina bilmotorer sprängda när de slarvat med att kolla kylarvätskan. Vanligare är ändå att materialet krymper. Om formen är komplicerad kan biten fastna. Ett enkelt sätt är då att öppna formen innan detaljen krympt färdigt, men då kan detaljen bli skev och vind medan den krymper färdigt utanför formen. Detta har medfört en hel rad med besvärliga restriktioner vid utformningen av formsprutade plastdetaljer. En dag kom någon ihåg vad som händer när man öppnar en väl skakad champagneflaska. Den gasmättade champagnen sprutar som skum ur flaskan. Man provade med att mätta plastmaterialet med gas och, se där, skummet brusade in i formen och fyllde vartenda skrymsle och vrå men krympte mycket mindre än normalt. Fördelarna var många. Man kunde bygga större maskiner. Man kunde göra mycket större detaljer än förr och man sparade lite material på kuppen. En nackdel fanns det dock. Detaljen kom att få egenskaper som något påminde om spånplatta, och detta gällde även utseendet. Gasen som användes var nog ammoniak, åtminstone luktade den så. Gustavsberg köpte upp sig på en maskin och uppmanade Julle att rita något för att prova processen. Det blev en liten sandlåda för barn vars enda fördel var att den var så liten att man lätt kunde byta ut sanden när katterna gjort ifrån sig i den. Nästa produkt blev en blomlåda som väldigt många svenskar nog sett utan att tänka närmare på den. Den var mycket vanlig i alla sorts väntrum och entréer. Hopbyggd på höjden kom den även att smycka så gott som varje korvkiosk i landet som soptunna under en tid. Maskinen var så stor, och föremålen likaså, att man inte kunde lyfta ur dem för hand. Det blev nödvändigt att bygga en plockrobot. Idag skulle den nog inte godkännas som robot . Den var alltför enkel, men den var tillräckligt nymodig för att Hans Majestät skulle komma och viga in den. Majestätet var så gammal och skröplig att han kördes fram ända till roboten där han fick trycka på startknappen. Jag var inte själv närvarande, men apparaten lär ska ha fungerat. Nu var alla förutsättningar klara för att man skulle kunna tillverka den första mulltoaletten Bio-loo. Det gick inte så bra. Marknaden var inte mogen. Synd på en ganska bra tänkt produkt.

Carlssons Orto Akustiska ljud.

De första åren på 60-talet var jobbiga för Sveriges radio. Den gamla vanliga timmen med grammofonmusik avslutad med en marsch fick konkurrens. Piratsändare sände populärmusik och grammofonbolagen gjorde topplistor. Man måste anlägga moteld. En idé kom upp om att göra en topplista för ungdomar med klassisk musik. Sagt och gjort. Man lockade ungdomar till Mosebacketeatern som skulle rösta. Någon i min omgivning drog mig med för att lyssna. Jag var inte alls nödbedd utan tyckte redan då om all slags musik. I salongen låg sladdar med tryckknappar och på scenen satt några och berättade vad de spelade och vi tryckte. Det enda som jag kommer ihåg av allt detta var den märkliga högtalaren som stod framme på scenen. Den var stor som en soptunna och var konisk med en snett avhuggen topp. Kolhämtare var inte vanliga längre men vi visste hur en sådan såg ut och så kallades den. Min kamrat som var mer insatt förklarade att detta var det allra senaste i fråga om ljudåtergivning och hade uppfunnits av ett svenskt geni som hette Carlsson. Jag vet inte om den här seansen var ett test eller om det verkligen sändes. Vi hade haft kul och jag hade fått en första injektion av det orto-akustiska giftet. Det går inte att avgifta sig. Det enda motgiftet är att lyssna In Real Life, men det låter sig inte så lätt göras. Jag har aldrig haft råd att köpa tillräckligt bra ljudanläggning, fonogrammen är aldrig helt perfekta, och om de är det så är de manipulerade och förvrängda. Fortsättnng följer.