Stolpskor är väldigt praktiska men fungerar bara på runda trästolpar.
I utlandet är inte alls alla stolpar av trä, och runda är de inte heller.
På de brittiska öarna använder man stegar för att klättra upp.
Det känns säkert otäckt att stå där uppe. Därför har de en repstump fästad på stegen som de lägger runt stolpen.
Nu har kanske inte alla engelska linjearbetare ett förflutet som boyscouts så det behövs ett enkelt sätt att fästa repet.
Någon kom på att om man gör en V-formad knap med räfflor i V-et så går det lätt att fästa och ta bort repet på ett säkert sätt.
Knapen blev en industriprodukt och kunde dessutom lanseras för båtbruk. Designern hette Colin R Cheetham och knapen fick heta Clamcleat.
Gustavsberg och Cheetham träffades och tycke uppstod. Vi skulle tillverka och sälja på vår marknad.
Samarbetet gick bra och Gustavsberg skulle bidra med åtminstone två nya modeller. En mellanstor som följaktligen fick heta Midi, och en förtöjningspollare som fick heta Bollard.
Detta hamnade på mitt bord. Jag fick en designskiss för pollaren och dessutom en bibba papper med en utredning från en teknisk högskola i Stora Brittannien.
Sådana där pappersbuntar är vanliga skrytobjekt när The Big Guys gör affärer.
Ingen läser dessa utredningar, möjligen kollar man hur tjocka de är och vilket fint namn som högskolan har.
Jag har ibland undrat om beställaren vid sådana här uppdrag betalar den fattige studenten efter vikt.
Nu är ju jag inte riktigt normal utan jag läste in mig på texten.
Det var en riktigt bra utredning som handlade om relationen mellan de olika krafterna i knapen och repet.
Till min stora förtjusning kunde jag utifrån detta skapa två diagram som på ett enkelt och tydligt sätt illustrerade hur knapen fungerade.
Med hjälp av detta kunde man utifrån det tänkta användningsområdet välja utformning av vinklar och räfflor.
När jag tillämpade diagrammet på knapen och pollaren visade det sig att de vinklar och räfflor som tillämpades på alla Clamcleats var direkt olämpliga för dessa två nya produkter.
Jag utgick från diagrammet när jag ritade upp Midin och på den syntes inte mina ändringar vid första anblicken.
Så över till pollaren.
Designskissen var gjord av Rolf Häggbom.
Vid den här tiden gällde kantighet.
Det var nu som Volvo fick namnet Sossecontainer.
Den mest populära segelbåten hette Maxi och var lika kantig den.
Jag tyckte att jag visste hur en pollare skulle se ut och ritade den efter mitt huvud, mera rundad än hans skiss alltså.
Ingen fäste något avseende vid mina hyss.
The Big Guys hade väl viktigare saker för sig än att hänga över min axel.
De visste dessutom att jag blir så långrandig när jag vill förklara något som jag kommit på.
Larmet gick när pollaren skulle provgjutas.
Jag vet inte hur det gick till för jag var inte där, men ett jävla hallå blev det.
Om någon enda pollare blev gjuten så såg jag i alla fall inte den.
Verktyget gjordes om,så att knapen blev som Häggbom tänkt.
Hur det blev med Midin vet jag inte.
Konstigast av allt är att det inte blev några repressalier. Det måste ha svurits många och långa eder över mig, men ingen hade kollat ritningarna innan de gick till tillverkning. Jag antar att det var därför som jag kom undan.
Rolf Häggbom fick i alla fall designpris för pollaren till slut när den blivit tillrättad.
Lite lustigt är det att de pollare som nu, mer än 30 år senare, tillverkas ser ut som en korsning mellan Häggboms och min version.
Så kan det gå.
