måndag 21 januari 2013

Skiljas utan tårar.

Jag sökte naturligtvis själv jobb och fick till slut napp på Transistor i Stockholm. När jag sade upp mig bad man mig att stanna ytterligare en tid som poolgeneral så att man kunde finna en ersättare. När detta var klart fick jag till avsked en extra lönegratifikation. Jag lämnade inte Gustavsberg på eget initiativ, men omständigheterna var OK och vi skildes utan tårar. Transistor var mycket annorlunda mot Gustavsberg. Det hela hade startat vid en föreläsning på KTH. Professorn hade kommit med en liten manick och berättat att detta var det senaste från USA och den kallades transistor. Med den här kunde man göra batteridrivna förstärkare. Jag kommer inte ihåg om de var en eller två tillsammans som kutade iväg till patent och registreringsverket och registrerade firmanamnet Transistor. Snilledrag! Det här var ju som om Volvo eller SAAB skulle ha registrerat varumärket Bil. Transistors mest offentliga produkt blev alla de hörstavar som finns i de flesta svenska kyrkor. De är så vanliga att många nog aldrig lagt märke till dem, men de är praktiska för den som är lomhörd. En annan produktgrupp var kommunikationsutrustning till försvaret. Jag antar att det var den officiella neutralitetspolitiken som fick försvaret att beställa skräddarsydda lösningar. Här var det tillåtet att vara kreativ och företagsam. Utvecklingsavdelningen var stor och där rådde en frihetlighet som inte liknade Gustavsberg alls. Jag fick jobba med mekaniken och fick nöjet att göra några designförslag . Elektronikkillarna kunde visa upp ett stort råttbo med sladdar på bordet, så tryckte de på en knapp någonstans och då tändes en lampa någon annan stans och så var utvecklingsarbetet klart. Så fick jag försöka att skapa en yttre ”förpackning” som människor kunde förstå och använda. Hörstaven hade sett likadan ut i årtionden och ansågs mogen för förändring. Företaget hade anlitat en nybakad designer som i tidens anda gjort ett designförslag. Förslaget var en platt svart metallstav som såg ut som ett etui för en exklusiv kam eller en dyr räknesticka. Ingenting gav den gamla lomhörda kyrkobesökaren någon tydlig signal att den var till för att lyssna i. Jag fick i uppdrag att göra färdig produkten utgående från metallstaven. Jag blev rätt nöjd med förslaget men har tyvärr ingen bra bild av den. Företagsledningen blev inte nöjda utan jag fick lov att göra ännu ett förslag efter mitt eget huvud. Jag tänkte att av alla de lomhörda kyrkobesökarna på 1980-talet var väl de flesta födda under första halvan av 1900-talet. För dem var nog en omisskännlig hörlur en tydlig signal att; här lyssnar man! Dessutom tänkte jag att bland dessa användare hade säkert många förvärkta och fumliga händer, jag har det själv nuförtiden. Därför gjorde jag manöverratten så stor och tydlig som bara var möjligt. Det här var ju inte alls i tidens anda, så jag tog till ett knep som jag lärt mig på Gustavsberg. Om du vill leda bort beslutsfattarnas uppmärksamhet från formen, ge då prototypen en braskande färg. De kommer att diskutera färgen och glömmer formen. Jag gjorde den röd och blå. Detta knep lyckades bara till häften. De underkände luren på grund av färgen och tji fick jag. Man kan vara alltför snillrik ibland. Det gick bra på Transistor. Jag trivdes och blev förtroendevald i facket. Jag fick adepter, först tekniske direktörens dotter, en klok och duktig tjej som tyvärr älskade hästar mer än teknik. Nästa adept var min brorson. Sådant kallas nepotism på italienska. Han är ovanligt tekniskt begåvad och läraktig. Med tiden började jag få lite långtråkigt. En gång under denna tid fick vi besök av en försäljare som ville sälja en dator. Den kallades för Auto-CAD och med dess hjälp kunde man göra ritningar. Fiffig men inte särskilt praktisk tyckte jag. En dag när jag satt och tittade ut genom fönstret och undrade om det var företaget som var för litet eller jag som var för stor så ringde telefonen. Det var en gammal kollega från Gustavsberg. Han berättade att han numera var utvecklingschef därstädes och att man sökte en ny ingenjör. Han föreslog att jag skulle söka jobbet. Jag gjorde så och fick jobbet.