Stig Lindbergs co-designer.

Mina första jobb på Gustavsberg har barmhärtigt nog fallit i glömska. Jag kan ändå inte stå emot lusten att berätta om när jag var co-designer till Stickan, som vi kallade honom när han inte var i närheten.
En av de vackraste designer han gjorde i plast var vattenkannan Fontana. Just kombinationen av kannan i plast och hantaget i rotting och bast var det som lyfte produkten.

När jag började på Gustavsberg var inte Stickan där och samtidigt hade man tröttnat på handtaget. Det ansågs troligen vara alltför dyrt att tillverka. Kanske fick man också reklamationer. Handtagen var ju inte lika tåliga som kannan. Jag har sett gräsliga exempel på hur man förstärkt med krympslang.
Marknads- och produktionsfolket ville ha ett handtag i plast. Om någon av företagets designers fått frågan vet jag inte men de var nog alltför kloka för att ge sig på Stickans produkt.
Som vanligt på Gustavsberg så var briefingen när jag fick jobbet kortfattad och allmänt hållen.
”Gör ett handtag” lät det ungefär.
Nu for fan i mig.
I ungdomligt och naivt oförstånd ville jag skapa ett fint funkishandtag, och det gjorde jag också. Så här efteråt skäms jag över mitt dåliga sinne för stil. Kannan blev ju en riktig skvader. Lika naturlig som en korsning mellan en hare och en tjäder.

Jag har hört sägas att Stickan omedelbart stoppade tillverkningen när han kom tillbaka till företaget 1972. Själv kom jag lindrigt undan. Det var nog under Stickans värdighet att ge sig på mig. Han visste nog inte vem jag var och dessutom hade ju jag bara gjort som beslutsfattarna ville.
Nu ser jag att dessa kannor säljs för dyra pengar utan att folk undrar över utseendet.
Till ägare av sådana kannor har jag följande tips.
Välj att se den som den skvader den är eller se den som en gul treskilling banco, design Lindberg/Bjurling.
Alternativt skaffa ett foto av kannan med det rätta handtaget, ta med foto och kanna på nästa badsemester till något sydligt land där man fortfarande kan hantera rotting och bast och be en skicklig hantverkare göra ett nytt handtag.

Tillbaka till startpunkten.

När jag gick på högstadiet på Kvarnberget var det många som svor dyra och heliga eder att om de bara kom över Skurubron skulle de aldrig mera återvända. Jag ser dem ofta 50 år senare nere på samhället när de njuter sitt otium efter ett arbetsliv på Fabriken.
Själv gjorde jag ett allvarligt menat försök att röra på mig och kom så långt som till Finland. Till slut sökte jag mig självmant tillbaka. Det var ingen löneförhöjning att tala om, men arbetsuppgifterna verkade lockande.
Jag är inte helt säker på om det stod påhittig, fyndig eller kreativ i annonsen, men det smickrade mig att jag fick jobbet. Jag var förväntansfull.
Miljonprogrammet rullade på så jag fick två erbjudanden om lägenhet i det nybyggda Munkmora. Det ena kom från bostadskön och det andra från företaget.
Processen från flytten till Enköping två år tidigare upprepade sig. Den första november 1969 flyttade jag in i en tom lägenhet med en gummimadrass, en filt och ett kokkärl. Jag campade på köksgolvet i sex veckor.
Min fru kom efter med flyttlasset till Lucia.
Det var inget märkvärdigt med att börja på konstruktionskontoret. Jag fick en plats anvisat och så var det med det.
Kontoret låg på sanitetsfabrikens plan 2. Här kom jag att träffa ett antal konstruktörer vilka har betytt mycket för min utveckling i yrket. Trots risken att glömma någon som vore förtjänt av att nämnas kan jag ändå inte avhålla mig från att idka lite name-dropping.
Lennart Hagelin hade en viktig roll som ritningsgranskare. Eftersom en del plastverktyg (högtrycksformar) lämnades ut för tillverkning hos underleverantörer var det mycket viktigt att konstruktionerna var genomtänkta och ritningarna korrekta . På den tiden tyckte jag kanske ibland att hans anmärkningar var petiga, men jag har blivit förståndigare sedan dess.
Yngve Brunzell var en mycket erfaren konstruktör som hade en hel trave med gamla kopior på sitt skrivbordshörn. Nästan alltid när jag bad om råd grep han vant efter ett papper och började skissa på baksidan sägandes: ”Jag kommer ihåg när jag gjorde något liknande.” Och så fick jag med mig tipset att jobba vidare på.
Rurik Kamb var en mycket skicklig formkonstruktör som ibland gjorde sådant som en del ”orakel” höll för alltför djärvt. Förutom sin skicklighet var han en god samtalspartner och hade i detta sammanhang en förmåga att vara tvetydig på ett sätt som ofta satte mig på det hala. Han var i detta avseende jämförbar med min mamma. De hade båda förmågan att skicka en ut i limbo där man svävade utan fotfäste medan man försökte förstå vad som menades. En sådan upplevelse kan vara lika njutningsfullt hisnande som förvirrande. Det finns alltför få sådana människor.
Börje Björklund var också en skicklig och hedervärd konstruktör med stor erfarenhet. Jag kom att få nöjet att samarbeta med honom även under min andra sejour på företaget tjugo år senare.
Jag började på en kurs i konstruktionsteknik i ingenjörssamfundets regi. Kursen var mycket bra och en extra krydda var att Björn Bellander som körde racing gick på samma kurs. Jag liftade med honom i hans Triumph. Jag kommenterade att han körde så lugnt och han berättade att han körde av sig på racingbanorna och inte behövde visa något i trafiken. Jag fick ändå en demonstration när han körde in på en verkstad i Lugnets fabriksområde (Hammarby sjöstad var ännu inte ens påtänkt) och bytte bromsbelägg på väg till kursen. Jag trodde inte att det var möjligt att göra det så snabbt som han gjorde.
Det talas mycket i debatten om vikten av kontakter när man söker jobb. Detta är helt sant. När jag lämnade BAHCO fick jag frågan om jag inte kunde höra om det behövdes fler på Gustavsberg. Jag gjorde så och inom kort var vi tre ingenjörer från BAHCO på kontoret.
Från vårt kontor hade vi bra utsikt och kunde följa hur TEC (det nya tekniska centret, nu i skrivande stund vårdcentral) byggdes. Dit skulle vi få flytta när det blev klart.

Äntligen där!

Jag har glömt hur det gick till men en dag satt jag till slut framför ett ritbord på BAHCO:s konstruktionskontor. Kanske hade förmannen dragit i några trådar igen.
Nu fick jag lära mig den sanna innebörden i ritningslärarens ord om att man hade särskilt folk till att renrita på kontoren.
Ritaren det var jag.
Det här var vid en tid då företagets lyxpryl, ADB-maskinen stod i en särskild hall med luftkonditionering, rökförbud, tillträdesförbud och stora skyltfönster mot entrén så man kunde se den ordentligt. Hos oss på konstruktionsavdelningen gällde fortfarande papper och blyertspenna. Det fanns ingen annan hjälp till hands än räknesticka och mekanisk räknemaskin. Tänka fick man göra själv med huvudet.
Skisser gjordes ofta med modellera eller kartong och pappersklister.
Jag renritade med blyerts på transparent papper.
Det här kunde bli ganska grisigt om man jobbade länge med en stor ritning. Vi hade vita skyddsrockar att använda vid behov. Sålunda skrudad såg man ut som en läkare men med räknesticka i stället för receptblock i bröstfickan.
En gammal farbror som var nästan lika gammal som jag är nu kom alltid i svart kostym och fluga. Han drog upp långa vita muddar på ärmarna som skydd. Han hade förresten likt inköpschefen visst problem med min klädstil. Jag brukade ekipera mig hos Mahjong och Gul och Blå och han sade till mig att detta inte passade sig på ett konstruktionskontor.
Numera hör jag dåligt på riktigt, men den gången bara låtsades jag.
Nytt och modernt var ritborden. De medgav nämligen att man kunde välja att sitta eller stå i arbetet. Nu behövde man inte längre få sina åderbråck på benen. Man kunde sitta ned och få dem på ett annat ställe om det kändes bättre.
Min viktigaste roll var att föra in ändringar.
Man hade nämligen en föredömlig rutin för de ändringar som gjordes i produktionen. När produktionsfolket och/eller konstruktören kommit överens om en ändring ritades resultatet med rödpenna på arbetskopian. Denna skickades till mig och så fick jag beställa fram originalet av två gladlynta flickor i arkivet och föra in ändringen tillsammans med den obligatoriska notisen, datumet och signaturen.
När jag blivit varm i kläderna fick jag i uppdrag att rita åt en projektledare.
Företaget tillverkade bland annat bensineldade kupévärmare med urverksdrivna tidur. Ibland tände den inte på första försöket så värmaren fick göra ett antal försök. Det kunde då hända att brännaren fylldes med bensinånga innan tändningen lyckades, men då tände det MED BESKED!
Detta föranledde att det kom upp plakat på fabriken att det var strängt förbjudet att kalla företagets produkter för bilbrännare.
Nu var uppgiften att göra en urverksstyrd kombinerad motor- och kupévärmare som inte exploderade. Jag var mycket imponerad av projektets höga tekniska nivå. Häftigast var att en fotocell skulle titta in i brännkammaren genom ett långt smalt rör och se om det brann. Detta var före elektronikexplosionen så allt var gjort med diskreta komponenter.
Jag fick aldrig veta hur det gick för en dag läste jag en annons från AB Gustavsbergs fabriker.
De sökte en påhittig ung ingenjör till sitt konstruktionskontor.
Jag sökte jobbet.

Skilda världar.

En moddig vinterdag när jag, min vana trogen, kom till jobbet i sista minuten efter att ha cyklat tvärs igenom stan, stod basen Sköld vi stämpelklockan och väntade.
Han kommenterade min sena ankomst och sade att nu var det bråttom.
Inköpsavdelningen sökte en ung ingenjör och Sköld hade ordnat tid för en intervju. Medan vi halvsprang genom korridorerna berättade han att inköpschefen var extremt petig med att man passade tider, dessutom höll han sträng dress-code. Avdelningen skulle se ut som ett bättre bankkontor.
När jag svettig, andfådd, i läderstövlar och nedstänkt av trafiken steg in genom dörren stod inköpschefen mycket riktigt och tittade på klockan. Han lyfte blicken och studsade, inte bokstavligen men andligen, en halvmeter.
Jag förstod att resultatet redan var givet, men ville inte svika basens förtroende utan lät mig intervjuas. Det roade mig också något att se vad som skulle hända.
Intervjun gick ut på att chefen försökte få mig att förstå varför detta inte var något jobb för mig.
Själv kontrade jag med att konsekvent vara positiv, intresserad, medgörlig och efter förmåga även entusiastisk. Han tog upp frågan om dresskoden och jag svarade att jag ju redan hade haft tre olika uppsättningar arbetskläder i olika kulörer beroende på arbetsuppgifterna, så speciella arbetskläder var inget problem för mig.
Här blev det en paus och så undrade han om han fick ställa en personlig fråga. Den handlade om min frisyr.
Nu hör det till saken att jag nästan hela livet haft en och samma frisyr ”självfall”. Längden har varierat under åren. Det var bara så att medlemmarna i ett känt engelskt musikband vid den här tiden hade liknande frisyr som jag. Lustigt sammanträffande. Kanske gillade han inte deras musik?
Nu ljög jag för inköpschefen, och förteg året när jag var 14 och förgäves försökte leva upp till bioreklamen:
Brylkräm ger stil åt alla killar
brylkräm från sju till sjuttio år,
brylkräm ja alla flickor gillar
brylkräm tänder stjärnor i ditt hår.
Jag sade att min mamma designat frisyren och att jag aldrig haft någon annan.
Intervjun tog slut och jag skulle få besked.
Det kom inte.
Till slut gick basen upp och frågade om besked. Han var upprörd när han kom tillbaks. Svaret hade setat lång inne men det blev nej.
Chefen hade ändå frågat om Sköld tyckte att det var ett dåligt beslut och han hade svarat med eftertryck att det tyckte han verkligen.
Basen ville mig väl, men det var en herrans tur att jag slapp undan med bara förskräckelsen.

Närkontakt med Ate

Det var de sista timmarna av det sista kvällsskiftet före semestern. Biljetterna för resan till Finland var köpta. Sommarledigheten väntade.
Jag stod och vek upp kanter på plåtar. De liknade bakplåtar, om än något större, och handgreppet när man sköt in dem i pressen påminde något om när man skjuter in en plåt med bullar i ugnen.
Plötsligt kände jag hur plåten gled förbi ändstoppen och fortsatte inåt. Det motoriska minnet gjorde att mina händer följde med.
Jag hann aldrig gripas av panik, det gick för fort. Som en reflex slet jag åt mig händerna och skar upp ett jack i den högra handen på den upprättstående kanten som jag höll i.
Sedan gick allt som på räls. Första förband, bilskjuts till sjukhuset, handen sydd, och så kunde man spela hjälte några dagar. Det var förstås lite besvärligt att man inte kunde sjukskriva sig. Jag var ju redan ledig.
Medan detta pågick fick jag höra om vad som hänt killen på avdelningen som bara hade en hand. Han hade pressat fläkthjulsnav av plåt. Det här var före plastens dagar. Helt plötsligt såg han att han skickat in två ämnen i verktyget. Han försökte fiska tillbaka ämnet men hann inte. När pressen gick upp igen var hans hand stor som en stekpanna. Läkaren på sjukhuset nöjde sig med att ge smärtstillande och sände honom direkt till Uppsala för amputation.
Rapport skrevs på särskild blankett och jag hamnade väl i den statistik som jag senare sett. Av den framgår att de allra flesta olyckorna sker de sista timmarna före en storhelg och särskilt då på kvällsskift.
Jag har ibland tänkt på vad man kunde göra för att minska olyckorna. Man kunde kanske helt upphöra med långledigheter, eller så kunde man förbjuda sistaskift före ledighet.
Kanske skulle det bli svårt att få folk med på dessa reformer så jag har ännu inte försökt lansera dem.
Jag har sett händelsen som en allvarlig påminnelse från olyckans gudinna och har lagt den på minnet.
Jag kan förnöjt konstatera att om det går sakta för mig att skriva så är det i alla fall inte därför att det fattas fingrar.

Sveriges närmaste stad.

En vacker tidig vårdag 1968 kom jag med tåg till Enköping.

Jag fick bostad i ett kontorsrum i en gammal fabriksbyggnad i hamnområdet. Det var lite mer fältmässigt den här gången. Inte mycket rum för privatlivet. Väggen mot korridoren bestod av frostat glas. Inredningen bestod av två sängar, rummet var stort nog för två men jag fick lyxen att bo ensam. Jag minns ingen mer inredning men det bör ha funnits något bord och någon stol.
Efter en kort tid (annat än i våra dagar) fick jag hyra en nybyggd lägenhet på Lillsidan och min fru kom från Åbo efter vårterminens slut.

Liksom de flesta svenskar tänkte jag skiftnyckel när jag hörde BAHCO. Nu lärde jag mig att det fanns ett BAHCO till som sysslade med luftaffärer. Det var fråga om ventilation och värme i hus och fordon. Jag fick börja med skiftarbete på plåtverkstaden.

Detta var nog den mest välordnade fabrik jag jobbat på. Systematiskt upplagd inredning, många nya maskiner, ordning och reda. Särskilt imponerande var ett moduluppbyggt verktygssystem för kantpressningen. Det var i princip snarlikt att bygga med legobitar. Systemet kom från Ivar Sjöblom, även känd som ”herr Alice Babs”. Vitsen var att det inte fanns några verktyg för de olika produkterna. Man fick ut en lista och beskrivning och sedan plockade man ihop verktyget. Efter avslutad körning plockades verktygsdetaljerna tillbaka till sina hyllplatser.

Jag gjorde karriär på plåtverkstaden.

Efter en tid som operatör vid pressar och stansar, då jag blev förtrogen med processen, maskinerna och materialet fick jag sätta upp verktyg. Här lärde jag mig mycket om noggrannhet, ordning och reda och om att bemästra svårigheter när det inte alltid fungerade som det var tänkt.
Innan jag visste ordet av blev jag så avsynare. Man jobbade efter ritningar vilka hela tiden var tillgängliga och fortlöpande uppdaterades. Nu lärde jag mig att hur strikt ritreglerna än styr så lämnar verkligheten utrymme för läsarter, tolkningar och bedömningar. Jag var ganska halstarrig och drev linjen att ritningen alltid gäller, men många diskussioner med produktionsfolk och konstruktörer lärde mig att man måste förstå underlaget utifrån hur helheten är tänkt. Dit finns inga genvägar utan man måste lägga sig till med erfarenhet och ett stänk av ödmjukhet. Det där sista var väl svårast.

Jag tror att det var avdelningsbasen som låg bakom att min ”karriär ” gick så fort.
När man på film och teatern vill gestalta ”Den hederlige socialdemokratiske lagbasen” skulle man kunnat använda honom som modell. Inte för att jag vet något om hans politiska åsikter.