Pressarna

Badkarsfabrikens pressar var en i bokstavlig mening stor märkvärdighet.
Redan transporten till BKF var en begivenhet som skildrats ingående av andra.
För mig som aldrig sett något liknande var det en stor upplevelse att se dem i arbete.
Pressarna stod på rad i maskinhallen och badkaren langades för hand från press till press. Linen hade stor överkapacitet så det var inte nödvändigt att köra alla samtidigt. Man körde satsvis i de olika pressarna och arbetslaget flyttade med under resans gång. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många för att fortlöpande bemanna hela linen.
Vid prominenta besök samlade förmännen ihop allt folk och ställde upp dem längs linen. När högdjuren närmade sig gick larmet och så satte man igång med att köra hela linen. Så snart prominenserna lämnat avdelningen stängde man av och så fortsatte vardagslunken som vanligt.
Nu var pressarna redan 15 år gamla. Badkarsmodellen var svårpressad, djup i båda ändarna och med en vulst längs kanten. Man drog därför badkaren i två omgångar med glödgning emellan vilket var både tidsödande, arbetskrävande och drog mycket energi. Det var läge att göra något.

Jag vet inte var det nya pressverktyget var gjort. Jag kom in i bilden när alla gick på semester och det nya verktyget skulle trimmas in. Det var alltså det verktyget som skulle pressa ”Badkaret BADKAR” under flera årtionden i slutet av 1900-talet.
Jag kommer inte håg om trimmaren var Gustavsbergare eller möjligen Tysk. Jag pratade mycket tyska på jobbet den sommaren. Lustigt med tanke på mitt usla skolbetyg, men ”i de blindas rike är den enögde kung”.

Plåten vi använde kom från Belgien och var färskvara. Den fick inte åldras mer än någon eller några veckor. Sedan blev den för styv och sprack vid dragningen.
Verktyget bestod av en tjock stålplatta, dyna, stor som ett salsbord, med ett hål i mitten som angav karets form. Uppifrån kom en likadan platta, tillhållare, ned och klämde fast plåten. Sedan gick stämpeln ned. Det var en stålklump lika stor som badkaret skulle bli.
Vi smorde plåtarna med dragolja, oerhört klibbig, skickade in plåten på dynan och tryckte ned pressen. Sedan tyckte jag att jag upplevde ett skådespel som inte kunde köpas för pengar.
Tillhållaren klämde till så att man kände kraften medan pressen råmade, så gick stämpeln ned och började dra. Nu råmade inte pressen som en tjur utan långdraget som en ko, en VÄLDIGT STOR KO.
En lång utdragen råmning, medan plåten skrikande, kvidande, gråtande och jämrande drogs in mellan tillhållaren och dynan som ett lakan i mangeln.
Jag tyckte att det var en njutning lika stor som att se ett stort ånglok från Grängesberg starta ut med ett malmtåg från Sala station.
Det är märkligt att jag inte har något minne av hur det lät när plåtarna sprack, för det gjorde de.
Hur gör man då? Ja det är trimmarens sak att lista ut. Man kan ställa tryck och tider, och experimentera med dragoljan.
Det verkliga finliret är att shimsa.
Man lägger tunna mässingsplåtar under dynan och styr på så sätt hur hårt plåten kläms fast på olika ställen. Det kan tyckas märkligt att det fungerar eftersom dynan är av mycket tjockt stål och shimsen bara är någon eller några tiondels millimeter tjocka, men det fungerar faktiskt. Sådant här kräver kunskap, erfarenhet och tålamod och det tar tid, mycket tid. Dessutom hade vi en begränsad mängd färsk plåt att tillgå.
Varje gång som trimmaren skulle ändra shimsen hoppade han upp i verktyget och kröp ned i hålet där badkaren formades.
Pressen stod då och gick färdig för en ny pressning. För säkerhets skull fanns det fyra grova och tunga bockar som skulle lyftas upp på dynan så att tillhållaren gick emot dem om den gick ned.
Det var detta som var mitt jobb, att lyfta upp och ta ned bockarna. Problemet var bara att trimmaren var så uppe i arbetet att han inte väntade på mig. Det här kändes otäckt.
Vad värre var, var att hydrauliken läckte som den gör med tiden. Alla som någon gång har sett en Citroèn DS ligga ned på en parkeringsplats vet vad jag menar. Medan trimmaren labbade inne under pressens överdel så sjönk den sakta.
Den hackade ned med någon eller några centimeter åt gången. När överdelen så sjunkit något tiotal cm så röt pressen till och slet upp överdelen till utgångsläget igen.
Det vände sig i magen på mig varje gång, men trimmaren verkade inte bry sig.

Mer om kulturkrockar

Många av dem som kom från fastlandseuropa och frivilligt eller ej hamnade i Gustavsberg efter kriget undrade nog om de kommit till ett civiliserat land. Folk som varit vana vid Ungersk, Italiensk, Tysk eller Baltisk matkultur konfronterades här med Lapskojs, Pölsa, Bruna bönor med fläsk, Ärtsoppa och Saltsill. Till detta skulle det drickas mjölk eller svagdricka. Den alkoholhaltiga dryck som stod att få var renat, som var ransonerat och skulle drickas i, eller med kaffe. Alternativet var ett vattnigt öl. Vin var ett näst intill okänt begrepp.
Detta var en matkultur som endast sverigedemokrater drömmer sig tillbaka till i våra dagar.
En känd historia är ju den om de italienska grabbar som drog till stan för att äta och dricka gott på Gondolen. På nattkröken blev personalchefen uppringd och fick ta bil till stan för att lösa ut dem. Grabbarna hade inte haft en aning om vad god mat med lämplig måltidsdryck kostade i Sverige.
Med tiden löste italienska klubben detta genom att kontakta en importör, och köpa mat i lite större mängder.
Jag kommer ihåg vilket intryck det gjorde på mig när jag vi ett besök i källaren på Trallbanevägen för första gången såg detta överflöd av exotisk mat.
Bara alla varianter av pasta var märklig för en kille som bara kände till makaroner. Salami visste jag inte ens vad det var, och olivolja i dunkar var en sensation.
Något vin minns jag inte att jag såg där men vid bocciabanan stod det ibland vinflaskor längs banan. Om det hade varit svenskar eller finnar skulle väl brännvinsflaskorna ha legat gömda bakom någon buske.
Rolandos pappa råkade en gång i klammeri med rättvisan på grund av vinet.
Klubben gjorde med vinet som med maten. Man beställde hos nykterhetsnämndens ordförande på föreskriven blankett. Någon uppmärksammade beställningen på 100 flaskor och Bruno som signerat blanketten anmäldes för langning av rusdrycker.
När Bruno väl förklarat att det var fråga om måltidsdryck vid samkväm i slutet sällskap lades utredningen ner.
Mina föräldrar och jag blev en gång bjudna hem till Valentis och där krockade matkulturerna med besked. Först nu ett halvt liv senare har jag fått veta att värdfolket hade haft roligt åt svenskarnas exotiska bordsvanor. Det skrattet bjuder jag gärna på!

Fackliga och politiska förvecklingar.

Badkarsfabriken var nog den del av företaget som mest liknade en vanlig verkstadsindustri. Den kunde lika gärna ha legat i Bergslagen.
Inom verkstadsindustrin var arbetarna ofta radikalare än vanligt.
Det här tilldrog sig i skiftet mellan 50- och 60- tal, långt före 1968. Kommunister var normalt arbetare och de var ganska många på Badkar.
Företaget var som störst vi den här tiden och facket hade en egen avdelning i Gustavsberg. De olika fabriksenheterna hade sektionsstyrelser inom avdelningen.
Min Pappa var välkänd, helnykterist, ordningsvakt, ivrig medlem i Konsum och kunde föra sin och andras talan. Vid ett årsmöte gick Badkarsfabrikens kommunister mangrant dit och valde honom till sektionsordförande.

STOR SKANDAL!

Man hade fått in en orm i paradiset.
Inget blev bättre av att det fackliga tydligen gick ganska bra. Såhär kunde det bara inte få fortsätta.
Badkarsfabrikens fackliga arbete kunde inte längre styras med hjälp av en klatschande partipiska. Jag kan tänka mig att det hölls många överläggningar och att man ivrigt gnuggade geniknölarna på avdelningsstyrelsen.

Men problem är till för att lösas.
Man kallade till ett avdelningsmöte på biografen. Alla pålitliga medlemmar påmindes om sitt ansvar att närvara och delta i den demokratiska processen.
På mötet meddelades att man kommit till den insikten att någon särskild sektion på badkarsfabriken inte längre behövdes.
Mötet föreslogs att lägga ned badkarssektionen. Detta förslag bifölls välvilligt av mötet. Sektionsledningen behövdes i och med detta inte längre och upplöstes därför.

Så var ordningen återställd. Revolutionen skulle i varje fall inte starta på Gustavsbergs badkarsfabrik. I hemmet roade vi oss ändå även fortsättningsvis med att titulera pappa ”Ordförande Tage”.

Om sociala mönster på BKF

Den första gången jag kom upp i BKF:s matsal var jag tidigt ute och satte mig bara vid första bästa bord. Det gick en ängel genom rummet och strax efteråt blev jag kraftfullt och bestämt hänvisad till ”kommunistbordet”.
Där rådde en sträng uppdelning mellan borden.
Det fanns bord för kortoxar, för idrottsentusiaster och för alla möjliga sorters intressegrupper, däribland fanns alltså även ett kommunistbord. Här satt jag nu bland några allvarliga och tanketyngda politiska stortänkare.
Just denna dag höll en av dem en kontemplation över vilken STOR man Josef Stalin hade varit då han efter de katastrofala nederlagen i början av andra världskrigen offentligt erkände att partilinjen hade varit felaktig.
Ett märkligt tema såhär tio år efter hans död och sju år efter ”tövädret” i Sovjet.
Jag undrar om föredraget var särskilt tänkt för mina öron.
Jag har förresten i min ägo en kassabok som min Pappa fört. Det står inget om syftet med den, för det kände väl alla berörda till. Boken innehåller noggrant noterade bidrag från ett antal personer och är reviderad årsvis.
Pengarna har uppenbarligen använts till prenumerationer på den kommunistiska dagstidningen Ny Dag. För vems räkning de köptes framgår inte. Möjligen var det fråga om en solidarisk kassa efter principen: av var och en efter förmåga och till var och en efter behov.
Bland de kända kommunisterna fanns även Ida Goldman. Hon var en virrig gammal ungersk Judinna som de flesta kände till. Jag lade först märke till henne när jag arbetade i Konsum. Tanten brukade komma in och handla men det blev mycket att hon ondgjorde sig över de erbarmliga grönsakerna och alldeles särskilt över våra torra och ömkliga paprikor. När jag årtionden senare såg paprikor på plats i Ungern insåg jag att hon hade haft rätt.
Hennes bidrag till kassan kom oregelbundet och var rörande små, uppenbarligen bokstavligen efter ”fattig förmåga”.
På grund av hennes virriga sätt och myckna pratande på bruten svenska kom hon att bli ett skämt bland oss tonåringar. Detta var illa tycker jag.
Min pappa var ju gammal boxare och helnykterist så han gick ibland som ordningsvakt i folkparken. Ida kunde då dyka upp, det här var vid en tid när även vuxna gick till dansbanan, och med sina ungerska vanor var hon då inte alltid nykter. Ordningsvakterna hade en benägenhet att gå hårdhänt tillväga, men pappa brukade leda hem Ida. De måste ha varit ett omaka par.
Även om jag senare hört att hon varit virrig redan hemma i Ungern före kriget så tycker jag att den som överlevt förintelsen och sedan hamnat i exil i Gustavsberg hade rätt att vara annorlunda.