Att gripa efter mycket.

En dag visade Julle mig en märklig tång.

Jag blev alldeles betagen.
Det var en tång avsedd för att hjälpa dem som hade begränsad räckvidd som t.ex. rullstolsburna.
Tången var tänkt att fungera som en förlängning av armen.
Den hade ett par gripklor i spetsen och denna främre del kunde böjas ned och upp som en handled. Dessutom kunde gripdelen rotera som en hand till dess att man grep om något då den låstes.
Det var helt uppenbart att denna tång kunde underlätta livet för många.
En stor fördel jämfört med andra tänger var den ergonomiskt korrekta utformningen av handtaget och möjligheten att montera ett stöd mot underarmen som avlastade handleden och gav bättre precision.

Jag kommer inte ihåg varifrån projektet kom eller hur det hamnat hos oss. Det kan ha varit Julles eget projekt.
(År 2018 fick jag veta att den ursprungliga iden kommit från Henrik Wahlforss.)
Nu skulle vi göra en säljbar produkt.
Det var inte fråga om någon tillverkningsduglig prototyp som vi hade att utgå ifrån.
Det var snarare ett typiskt exempel på de illustrationsmodeller som uppfinnare och kreatörer tar fram för att kunna demonstrera sina tankar för investerare och exploatörer.
Jag skulle komma att jobba med många sådana modeller under mitt yrkesliv.
Här fick jag nu för första gången ge mig i kast med att möjliggöra alla dessa goda idéer.
Som jag minns det så höll Julle i projektet.
Jag löste de tekniska problemen och skapade ett adekvat underlag för tillverkningsprocessen och PO Landgren deltog med stöd, råd och dåd.
Vi hade tydligen mycket fria händer och kunde jobba helhjärtat med projektet.
När det blev dags att konstruera formverktygen fick jag vara spindeln i nätet som följde konstruktionen av dessa och tydliggjorde för konstruktörerna funktionssätt och syfte med de olika detaljerna så att de kunde göra adekvata formar.
Det här var en av de allra roligaste perioderna under hela mitt yrkesliv.

Jag gjorde i ungdomligt oförstånd och driven av entusiasm några misstag under resans gång, men med tanke på de tekniska svårigheterna och de högt ställda kraven var de inte så konstiga och jag fick tid att göra om tills det blev bra.

Julle stod givetvis för de ergonomiska och designmässiga aspekterna men utan vårt goda samarbete skulle det inte ha blivit någon produkt.
Det gjordes några patentansökningar på mina lösningar och det blev visst åtminstone två patent.

Tången anmäldes som kandidat till designpris och vi fick utmärkelsen tillsammans med varsitt stiligt diplom.
Mitt exemplar sattes upp på porslinsmuseet och är sedan dess försvunnet.

Här kan man se hur Gustavsbergs VD tar emot priset medan Julle och jag tittar på.
Samtidigt kan den modeintresserade se hur den habit såg ut som provocerade en äldre kollega till barska kommentarer om opassande klädsel för en ingenjör.

Till slut skulle tången demonstreras för Hans Konungsliga Majestät vid en utställning på Nationalmuseum. Det kändes lite fånigt och Julle ville inte gå, men jag var så ivrig att få demonstrera den för vem som helst så jag tog på mig jobbet.

Hans Majestät lyssnade inte särskilt intresserat.

Det här projektet är ett bra exempel på att det inte alltid är lätt att vara först. Så vitt jag förstått blev det ingen försäljningsframgång. Tängerna blev alltför dyra och folk förstod sig inte på dem.
Det är ändå tydligt när man ser på dagens tänger att de som gjort dem har tittat noggrant på vår ursprungsmodell.

Det är kul att ha varit först!

Efterord.

Det är lätt att vara efterklok såhär nästan 40 år efteråt.
Jag borde ha tänkt på min svärmor som, gammal och värkbruten, skötte ett hushåll vid en nordlig älvstrand utan någon annan modern bekvämlighet än elektrisk belysning.
Hon hade ett alldeles utmärkt hjälpmedel med vilket hon kunde öppna spisluckan, flytta föremål, knuffa upp kärvande dörrar, gräva upp potatis ur landet, slå ihjäl mullvadar i potatislandet, röra om i bykgrytan, peka åt mig och dessutom hade hon den att stödja sig på när hon gick.
Det var helt enkelt en lagom grov och lagom lång käpp gjord av en barkad trädgren.

Den fantasi som vi använde till att designa vårt redskap använde hon till att ta ut det bästa av sin käpp.

VEM VAR KLOKAST AV OSS??

LIC-servisen.

Nu var det tidigt 70-tal och allt var stort. Till exempel byggdes ”Babels hus” vid denna tid.
Det behövdes nya grepp för att förse sjuklingar med maten för dagen. Storkök var ordet sa Bill såväl som Bull.
Landstingets Inköps Central, vände sig med förtroende till Gustavsberg för att få hjälp med att distribuera mat till tusentals patienter innan den kallnat. Gustavsberg satte till sitt starkaste kort för att lösa problemet.
Nu var ju Stig Lindberg inte direkt någon ingenjörstyp. Han ritade och målade upp sina designer och så fick andra verkställa.

Jag har hört från en som var närvarande att när han för första gången såg ett provkott av termosflaskan TERMIC så höll han upp den framför verkstadsfolket och utropade med stor emfas: ”Den här har ni FULLSTÄNDIGT MISSLYCKATS MED!”

Jag kommer ännu ihåg när Stickan första gången gjorde entré på ritkontoret.
Han svepte in och ropade hurtigt: ”Tjänare grabbar!”.
Ett mått på min lantlighet var att jag tyckte det var konstigt att han bar halsduken utanpå överrocken.
Både min Mamma och befälet i lumpen hade lärt mig att den inte värmer då.

Min kollega Börje höll just på med att rita upp den serveringsbricka som LIC skulle ha. För att den skulle vara lättarbetad för sjukhuspersonalen skulle den ha urtag för händerna i brättet. Sådant går inte att forma helt fritt när man formsprutar plast, men Börje hade gjort så gott han kunde.
Nu fick vi som tjuvlyssnade intill se andra sidan av ett gammalt talesätt på ritkontor.
”Ju mer erfaren och proffsig man är desto hårdare ritstift använder man. Själv ritar jag med passarspetsen.”

Stickan tog fram ett ritstift som mest påminde om de ritkol man använder när man skissar tavlor och ritar kroki. Med detta ritade han så upp hur han ansåg att brickan skulle se ut direkt på Börjes original. Dagars och veckors möda förstördes på ett ögonblick. Börje som var en försynt person teg och led trots att han var en både erfaren och kunnig yrkesman.

Brickan blev till slut bra, men jag har märkt att den numera ibland tillskrivs PO Landgren.

Nåväl, maten hålls ju inte varm av en bricka allenast, men här kom ännu en tillämpning av vår nya och oprövade ”dubbelmuggsteknik” till pass.
Vi skulle göra en oval soppskål i ultraljudssvetsad plast och på den skulle ett plastlock ligga som var så utformat med en kant att det precis kom att rymma en limpskiva. Dessutom skulle vi göra ett plastlock till mattallriken liknande de som man nuförtiden använder i microvågsugnen.

Sagt och gjort, verktyg (gjutformar) konstruerades, ritades upp och sändes till underleverantörer för tillverkning.
Att göra ovala skålar var inget nybörjarjobb precis vi denna tid när datorstyrda maskiner bara var en våt dröm hos tekniknördarna.
Här skulle det göras två stycken olika som skulle passa ihop på pricken vid svetsningen.
En nyetablerad verktygsmakare i landets västra delar tryckte på Hagelin om att få ett jobb för att visa vad han kunde. Han erbjöd ett så lågt pris att det verkade alltför bra. Vi talar här om motsvarigheten till inköpspriset för en riktigt fin ny bil.
Lennart tog budet i tron att killen tyckte det var värt ett förlustjobb för att bli leverantör till Gustavsberg.
Efter mycket tjat och påtryckningar kom till slut leveransen. Detaljen som göts fram såg för jävlig ut och kunde inte användas. Formtillverkaren erkände då: ”Jag trodde den var rund.”
Här kom bekräftelsen på något som jag hade trott var ett skämt.
Jag hade frågat kollegorna om det inte drog mycket tid och blev kostsamt för presumtiva underleverantörer att göra kalkyler på alla förfrågningar de fick.
Rurik Kamb sade då att man vägde ritningsbuntarna på brevvågen.
Jag trodde så klart att han skojade med mig men lärde mig nu att man brukade vika upp det första ritningsarket där stycklistan med alla detaljer stod uppräknade, sedan vägde man bunten och höftade till priset. Vid det här tillfället syntes det inte att skålen skulle vara oval förrän på nästa ark i bunten.

Tillsammans med problemen att svetsa tätt ledde detta i slutändan till att skålen blev gjord i porslin. Den blev snygg men höll naturligtvis inte värmen så bra som planerat.
Det hela såg inte alls illa ut när brickan var färdigdukad .
Stickan fick hedersomnämnande för designen.

Den uppmärksamme läsaren undrar kanske vart den andra delen av skålen tog vägen.
Man ökade godstjockleken och försökte sälja den som enkelväggig skål.
Jag vet inte vad LIC tyckte men hittade just ett exemplar som jag förvarat skruvar och muttrar i.