Den 8. juni 1783 fick vulkanen Hekla på Island ett enormt utbrott. Stoftmolnet från vulkanen orsakade missväxt och nöd på hela norra halvklotet, inte minst i Sverige. Våren 1784 rådde riktigt gruvlig hunger i Sverige. År 1785 föddes Lisa Andersdotter, hon måtte haft stor tur eller så hade hon en klok och viljestark mor eftersom hon överlevde.
Det är dålig ordning på kyrkböckerna i Grangärde församling, inkl. Ludvika och Sunnansjö de sista åren på 1700 talet. Varför? Alkoholiserad präst kanske, det är i stort sett den enda rimliga förklaringen.
År 1809 när Finland förlorades var också ett riktigt hungerår. Befolkningen minskade i antal.
OM NAMN
I begynnelsen var tilltalsnamnet. Om det behövdes någon ytterligare precisering så tog man till gårdsnamn som i Dalarna kunde bli, Täpp Anders eller i Västmanland, Bengt i Stjärnhult.
För prästens behov, och för att kunna säkra arvsföljder och undvika inavel, lades även en son/dotter-bestämning till t.ex. Karlsson.
Regementena behövde entydiga namn på sina soldater så dessa fick förutom sitt nummer ett tjänstenamn som hörde till torpet. Eftersom detta namn ändå inte räknades som riktigt av prästen, annat än just som tjänstenamn, så kunde den som så ville fortsätta att använda det efter avskedet, och det kunde gå i arv.
Ärvda namn kom inte automatiskt med i kyrkboken, det berodde på om prästen tyckte att den uppgiften bidrog till identifikationen eller om personen propsade på det. Detta fungerade i århundraden i ett relativt glesbefolkat och statiskt bondesamhälle.
Eftersom namnen alltså inte var släktnamn så fanns det ingen anledning för kvinnor att byta namn när de gifte sig, detta är ett påfund som kommit senare när släktnamnen blivit etablerade.
Bättre folk, vilka var i en försvinnande minoritet, höll sig med släktnamn, dels efter utländskt mönster och dels därför att deras identitet inte alltid var knuten till en bondgård.
En bildad karl som gjorde karriär flyttade då som nu ganska ofta. Präststuderande tog sig normalt ett tjusigt släktnamn under sin studietid. Det skulle ju vara tokigt att heta Olle i Nedan om man sedan blev präst i Ny, då lät Meurling mycket finare.
Det fanns ytterligare en kategori som höll sig med släktnamn, och det var de inflyttade yrkesmännen inom järnhanteringen, såväl som andra yrkesmän vars identitet och självkänsla normalt inte var kopplade till en bestämd plats.
Medan släktnamnet för fint folk var ett, i ordets rätta bemärkelse, adelsmärke, så var det nästan tvärt om för löst folk. Bäraren fick själv se till att skaffa sitt namn respekt, och lyckades han inte med det så var namnet snarare ett bevis på att man inte hörde hemma bland jordägarna utan var just en nolla.
Eftersom de hederliga fadersnamnen med för trakten lämplig gårdsbestämning ändå var reserverade för egendomsägarna, och det glittrade litet i ögonen på fattigt folk med ett tjusigt släktnamn så spred sig genom årtiondena så sakteliga bruket av släktnamn. Namnen hade nog bland yrkesfolk inte så litet karaktär av ”artistnamn”.
Mot slutet av 1700 talet var det ganska allmänt spritt med dessa ”artistnamn” men prästerna såg ofta dem som just så och noterade dem helt enkelt inte. Bellmans figurer har just sådana namn men jag ger mig tusan på att många av dem stod i kyrkboken under vanliga son/dotter namn.
Om soldaten Lasse och hans bror hade ärvt namnet Moström efter sin far bergsmannen Lars Persson eller om de tog sig namnet när de kände sig etablerade som smeder har jag inte kunnat få reda på ännu. Namnet var känt på orten redan tidigare och det finns en fastighet på orten som heter Morberget som kan ha varit inspirationskälla, Lasses namn stavas vid något tillfälle Morström.
När Lasse tog värvning 1810 hade man tid nog för att soldaterna skulle få välja namn själva (det var fråga om nya befattningar utan torp, annars skulle de fått torpnamnen) och de flesta tog just sina av prästen ratade namn.
Året därpå var det mera bråttom och dessa rekryter fick sig raskt tilldelade klassiska korta och hurtiga soldatnamn. Detta syns tydligt i rullan över Lasses jägarpluton.
Om man ser Västmanlands regemente som helhet (ca 1500man) så var namnen som regel förvånansvärt ”moderna” och av civil karaktär. De typiska soldatnamnen hörde antingen till gamla torp eller tilldelades de rekryter vilka inte kunde hitta på något själva.
På samma sätt som namnet Moström dyker upp någon gång ibland i kyrkböckerna utan att det går att spåra släktskap hit eller dit, så kan man här och där hitta någon Bjurling.
Det skulle inte vara ett särskilt djärvt antagande att tro att antingen soldatens hustru Lisa Andersdotter, eller mer sannolikt drängens hustru Stina Persdotter av sina respektive fäder ärvt namnet Bjurling.
Skillnaden dem emellan är att medan Moström dyker upp redan 1785 då en Saquarie? (restauratör eller festfixare) i Ludvika Haquin Moström gifte sig med pigan Catharina Matsdotter så syns Bjurling först en bit in på 1800 talet, men detta är i just de socknar där jag sökt. I nästa socken kan det ju vara tvärt om.
På den plats, Hebo i Västerfärnebo, där drängens hustru växte upp fanns en generationskamrat till henne som hette Johan Bjurling och var född ca 1819.
Det fanns en Anna Hansdotter Bjurling som föddes 1796 06 09 på Nedre Larsveden i Bjursås och dog 1844 11 17 på Furudals bruk. Hon hade ett oäkta barn Anders Gustav Bjurling som föddes på nedre Larsveden i Bjursås 1818 10 15.
I Karbenning fick en nyinflyttad bättre familj, Bergström år 1843 besök av en Per (Isaksson?) Bjurling född 1814 möjligen i Västerfärnebo, han hade gift sig året innan.
Isakar och Isakssöner fanns det gott om, även i Soldatens bekantskapskrets. Teoretiskt kan han ha varit lekkamrat till barnen Liljeros under deras uppväxt.
Vid samma tid, 1841, flyttade en smed Backström från Västerfärnebo till Karbenning. Hans hustru Stina hette Bjurling och var född 1788 i Avesta. De var alltså generationskamrater till Soldaten och hade samma yrkesbakrund och sociala ställning. Stina var ättling till en rad hyttmästare alla vid namn Bjurling.
Drängen Lasse kom att flytta från Västerfärnebo till Karbenning i samma veva som smeden Backström dog år 1845, närmare bestämt dagen efter. De kan mycket väl ha träffats på pastorsexpeditionen, den ena för att anmäla ett dödsfall och den andra för att anmäla sin inflyttning.
Det kan inte uteslutas att dränghustrun Stina Persdotter var släkt med en eller flera av de fyra udda Bjurlingarna och att hon hette så själv. I alla händelser måste hon ha känt till dem. Stinas svägerska, Jan Petter Liljeros hustru Anna Ersdotter, började till exempel använda sitt släktnamn Broberg först i mogen ålder på 1850 talet.
När drängen Lasse Bjurling i början av 50 talet etablerat sig som torpare dyker det upp en torpare Johan Bjurling i familjens bekantskapskrets. Är det samma Johan som i Hebo och är han Stinas bror, kusin eller vad?
Kvarstår så frågan varför bytte drängen Lasse efternamn från Liljeros till Bjurling?
Så mycket är klart att 1840 talet var en tid av förändringar och modernisering i förvaltningen och prästerna fick order att ta hänsyn till släktnamnen, använda dem, och till och med uppmuntra folk att lägga sig till med släktnamn.
Släktnamnen hade visat sig användbara när det gällde att hålla koll på folk.
Denna förändring syns mycket tydligt och går snabbt, så att kring 1850 har alla som redan hade ett tidigare icke noterat släktnamn också fått det infört i kyrkböckerna.
Det är självklart att maktfullkomliga präster säkert av och till försökte påverka och styra folks val av familjenamn.
Prästen kan helt enkelt ha klämt till med Bjurling eftersom det mycket väl kan ha varit ett allmänt öknamn för folk från Bjurforstrakten.
Ett skäl så gott som något för Lasse att byta namn kan ju ha varit att det faktiskt fanns två gifta familjefäder på trakten med identiskt samma namn, Lasse och pappa soldaten.
Pappa krigshjälten kunde ju inte byta ut sitt ärekransade namn, så om någon skulle byta fick det väl bli Lasse.
Fortsättning följer.
