Lumpen

Vid den här tiden skulle alla av mankön, som inte hade laga förfall, göra lumpen i 304 dagar.
Brorsan sade att: ”Det är ingen fara, du tål mer än du tror och mycket mer än vad Mamma tror.”
Jag tror att Alexander Solsjenitsyn har beskrivit artilleriet som en intellektuell oas i det militära komplexet. Han syftade då på den första halvan av 1900-talet. Nu var vi inne i den andra halvan.

Ändå kan det ligga något i resonemanget.
Vi åkte normalt i bil och ägnade oss mycket åt att traggla rutiner. De stackars infanteristerna däremot fick slita hund. Vi var en blandning av alla sorter, men kanske fler studenter än i folkgenomsnittet. Atmosfären var ganska bra och det blev utrymme för samtal och åsiktsutbyte.
Jag var då ännu mer naiv än nu och nästan barnsligt troskyldig. Som den pricipiella pacifist jag var gormade jag på något underbefäl om varför han hade valt att bli yrkesmördare. Mina klokare kamrater tillrättavisade mig och menade att jag inte skulle tracka honom när jag inte kände till hans situation.
Jag tog till mig råden och önskar idag att jag hade lagt dem mera omsorgsfullt på minnet än jag gjorde.

När vi muckade sade kompisarna att de flera gånger hade räddat mig undan konsekvenserna av min lösmynta obetänksamhet.
Jag tror dem.

Vad lärde sig då den naive artilleristen av lumpen?
Följande.
Med en noggrant inövad rutin kunde vi utan att vara överdrivet engagerade, och med haubitsar (kanoner) som redan var gammalmodiga, placera fyra spränggranater på rätt plats i bredd i trädtoppshöjd cirka en halv mil bort.
Min poäng är att det är möjligt att utföra till synes omöjliga uppgifter med hjälp av planering och ett visst mått av god vilja.
Att det just var granater är en annan sak.
Jag frågade förresten om jag fick fotografera övningen men fick nej.
De närvarande utländska koryfeerna däremot applåderade resultatet men inte med händerna utan med sina kameraslutare. Det lät som om en hagelby drog förbi över läktaren där de satt.

Muck var en märklig och lite tråkig erfarenhet. Jag upplevde det som att vi hade varit ett bra kompisgäng. När vi bytt till civila kläder (vi hade ju inte fått gå civilt klädda ens på ledigheten) så gick vi inte att känna igen längre.
Gemenskapen var upplöst och vi träffades inte igen.

Studenten.

Jag tog studenten 1964.
Den moderna läsaren tänker kanske: So what? Big deal!
Detta tilldrog sig emellertid vid en tid när man måste söka och bli antagen till gymnasiet, och examen var på riktigt. Man kunde faktiskt bli underkänd.
Jag hade inte varit någon mönsterelev. Det mesta var roligt men jag pluggade nog mest sådant som roade mig. Resultatet blev ojämna betyg.
De sista veckorna före examensdagen skulle vi själva läsa in och repetera vad som brast. En av killarna i klassen hade en rullbandspelare (dyrt och exklusivt vid den tiden) och sådana fanns i vissa av klassrummen. Det var nu jag kom i kontakt med jazz och blues. Kompisen brukade banda Klas Dalgrens musikprogram från New York och dem lyssnade vi igenom i stället för att repetera våra kurser.
Jag var ändå medveten om mina brister, så när jag köpte studentmössan vågade jag inte prova den. Mössan har alltid varit något för liten för min tjocka skalle.
På examensdagen blev vi tenterade av ett antal censorer. I dag skulle man väl kalla det kvalitetskontroll. En censor höjde till min häpnad och stolthet mitt betyg i svenska. Först därefter skrevs betygen ut.
Medan kollegiet satte betygen togs ett foto av några av oss.

Själv står jag till höger och jag tror att Ulla Gestblom står till vänster. Skam till sägandes är jag inte säker på de övriga två och vill gärna bli rättad på den punkten.
Firandet var något annorlunda än nuförtiden. Hos oss blev det en stor helnykter familjefest på Farstaborg.
Så stod man där med en examen som gav rätt att söka högre utbildningar, men med betyg som inte räckte till de flådigaste institutionerna som KTH eller Chalmers.

Storm på Badkarsfabriken

De olika fabriksenheterna hade sina egna service- och underhållsavdelningar. Redan från början lärde jag mig att på Gustavsberg gällde inte, som inom flyget, att maskiner och utrustning skulle hållas i topptrim under hela sin livslängd.
Det förekom kanske ansatser till periodiskt underhåll, men jag såg det inte. Istället körde man efter principen att ”Vi kör tills något går sönder och då lagar vi.”
Detta förhållningssätt förutsatte att man hade tillgång till mångkunniga reparatörer vilka inte var rädda för några som helst uppdrag.
På badkarsfabriken hade man Storm. Han gjorde verkligen skäl för sitt namn. Han framstod inte som något yrväder en aprilafton utan mer som stormen själv. För egen del var jag lite småskraj för honom.
När hydrauliken i pressarna var så sliten att man inte kunde fortsätta fick Storm och en kumpan i uppdrag att renovera pressarna.
Ganska snart låg en stor bröte med rör, ventiler och kopplingar till synes utan minsta ordning på fabriksgolvet. Många undrade hur det skulle gå.
Plåtverkstadens förman Olle Forssman kunde inte behärska sitt skämtlynne. Tillsammans med en sammansvuren tillverkade han en udda rörbit som ytligt sett verkade höra hemma i röran.
De smugglade in biten bland de övriga och väntade på resultat.
Det blev resultat.
Storm stormade in till Olle och slängde rörbiten framför honom rytandes att; Den här hör inte hemma på pressen.
Tji fick alla som hade trott att han inte hade koll på sina röriga rör.

Mera om badkarspressarna

Jag var inte med till slutet med intrimningen av dragpressen men tror att det slutade med att man fick hålla tillgodo med att dra två gånger med mellanliggande extra smörjning med dragolja. Detta blev grisigt men var ändå ett jättestort steg framåt jämfört med att glödga karen mellan dragningarna.
När karet nu var draget såg brättet alldeles erbarmligt ut. Det måste klippas rent innan man kunde vika den vulst som vi ser i badrummet. Själva klippet var i princip inte annorlunda än när man stansar ut pepparkakor vid julbaket. Kakan var förstås större och degen var ersatt av plåt.
Som jag minns det så small det till så hårt att kaffekopparna i lunchrummet hoppade för varje kar som stansades. Mycket hoppa blev det.
En tysk dök upp och jag fick tolka åt honom.
Han berättade att han som hobby svarvade stötdämpare på fritiden. De såg ut som burkar av stål. Han mixtrade med burkarna och gjorde några inställningar. Så ställde han upp burkarna på tvåans pressbord och körde ned pressen. Jag spände mig inför smällen, men det enda som hände var att pressen råmade och skrotbitarna ramlade ned i skrotlådorna.
INGEN smäll!
Vad lärde sig nu vår yngling av detta?
1. Det duger inte att bara ge upp från början. Man får jobba tills man kommer framåt som trimmaren gjorde.
2. Ibland får man ändå hålla tillgodo med den framgång som blev möjlig och köra vidare därifrån.
3. Kaffekoppar måste inte fortsätta att hoppa i evighet bara därför att de gjort så i 15 år. Ibland kan man med intelligens och uppfinningsrikedom förändra verkligheten.