Lön för mödan.

Under hela mitt yrkesliv har jag aldrig tjänat över genomsnittet för en maskiningenjör, men ofta släpat under.

Detta var huvudsakligen mitt eget val.

Jag har oftast varit så road av mitt arbete att jag upplevde det som sin egen belöning. Dessutom satte jag familjens tillvaro före en egen karriär.

Detta är jag nöjd med.

Jag tror att mina arbetsgivare uppfattade mig som en envis och ihärdig löneförhandlare för andra men det gav inte så bra utdelning för mig själv.
Hur ”bigshots” bland designers och produktutvecklare på Gustavsberg betalades vet jag inget om. Några hade säkert egna avtal.

På sjuttiotalet hade Gustavsberg emellertid ett föredömligt system för extra ersättningar till oss vanliga dödliga.
Principen var att om något bedömdes kunna mönsterskyddas eller patenteras så skulle detta prövas.
Det fanns en bestämd taxa för mönsterskyddsansökan, beviljat mönsterskydd, patentansökan och beviljat patent.
För mig innebar detta, enstaka lyckliga år, summor som kunde motsvara en extra månadslön.

När ansökningarna skulle lämnas in fick jag skriva under en kvittens på att jag hade sålt min uppfinning för en summa pengar.
Summan var vanligtvis en krona, eller i förekommande fall en dollar. Likviden betalades aldrig ut.

Detta såg jag inte som något konstigt. Jag hade ju fått en given arbetsuppgift och gjort den på betald arbetstid.
Jag lekte ibland med tanken på att jag skulle be att få ut den uppgivna summan i klingande mynt men det blev tyvärr aldrig av.
Såhär efteråt när jag ser hur människor med bättre PR-sinne än jag, ihågkoms eller själva kommer ihåg sina storverk, så önskar jag att jag hade varit mer påstridig.
Det skulle ha varit roligt att ha kvar designpriset som företaget slarvade bort, eller att ha en liten tavla på väggen med några uppmonterade enkronor och silverdollar.

Jag får följa det finska talesättet; Vem ska hålla upp kattens svans om inte katten själv, och knackar vidare på min berättelse.

Kraften från ovan

Jag såg häromdagen en gammal vän i golvet på en offentlig lokal.
Det var en brunn för anslutning av El och Tele.

Sjuttiotalet var ju de stora greppens tid.

Nu ville KF bygga ett nytt huvudkontor intill Slussen i Stockholm.
Alla tänkte stora tankar om öppna landskap långt före Ulf Lundell.
Varifrån skulle då kraften och kontakten med verkligheten hämtas när det inte fanns några väggar att sätta kontakterna i?
Man vände sig till vännerna i Gustavsberg för att få ett svar.

Rolf Curlow som titulerades marknadsutvecklare ,tror jag, kom till mig med tankar och idéer.
Vi satsade på en lösning där kraften skulle komma från grunden, golvet alltså.
Jag tänkte inte mycket på saken då, men Gustavsberg gjorde ju också de rör som ledningarna skulle dras i så det skulle bli mycket plast sålt.
Vi gjorde den tillsammans och blev rätt nöjda även om verkligheten sedan skulle visa att jag grovt hade underskattat den omilda behandling som brunnslocken kom att utsättas för.
Vi var till slut rätt nöjda med oss själva och fick dessutom en designutmärkelse.

När det nya KF-huset var färdigt fick vi anställda på företaget åka skärgårdsbåt från Gustavsberg till Stockholms ström för att se huset lysa i kvällsmörkret. Det var en anslående syn, och en trevlig afton.

Upplevelsen förmörkades något av att man till slut hade valt att hämta kraften från ovan i KF-huset.

Där sprack hela referensprojektet och jag tror inte att särskilt många golvbrunnar till slut blev sålda. Sanningen är att den brunn jag såg häromdagen inte var vår, utan en förbättrad kopia.
Det här var en förbannelse som följde oss genom hela 70-talet. Vi var ofta först, och mest kreativa, men de som kopierade oss gjorde vinsterna.