Bubblan som brast.

I samma stund som man började dra in vatten och avlopp i hus så skapades förutsättningarna för vattenskador. En grundregel är att om något kan gå fel så kommer det att göra det. En kille vid namn Billy Jaquet hade listat ut att om man alltid håller bostadens huvudkran stängd så uppstår inga utströmningsskador. Problemet var att kranen måste öppnas och stängas automatiskt närhelst någon människa eller maskin tappade vatten. Om vatten bara droppade eller sipprade ut någonstans, eller om ett rör brast, så skulle ventilen stänga av och larma. Gustavsberg och Folksam tyckte att detta lät bra och ett utvecklingsprojekt drog igång. Man engagerade ett företag som kunde bygga elektronik och arbetet började. De här experterna kunde sina saker och man fick fram en maskin. Problemet var att den inte var helt tillförlitlig och att den inte gick att anpassa till de boendes behov. Jag fick i uppdrag att försöka komma vidare med projektet. Efter att ha satt mig in i problemet, efter förmåga, insåg jag att den här apparaten nog skulle ha prytt sin plats i en flygmaskin från 1950-talet. Den kunde ha fungerat med omsorgsfull och kunnig övervakning och skötsel. Mina försök att hitta komponentleverantörer visade att den skull bli okristligt dyr. Det är i en sådan här situation som man lätt gör felslut av typen att bygga färdig regalskeppet Vasa. Mycket pengar, förhoppningar och prestige var ju redan satsat. Jag hade vänner på Transistor och de hade redan vana vid att utveckla och bygga datoriserad styrteknik för försvaret. Kraven på dessa produkter var stor tillförlitlighet och litet underhållsbehov. Jag frågade min vän Christer Oliveby till råds och han presenterade en datoriserad lösning som dessutom gick att enkelt programmera efter husets behov. Det var hemskt obehagligt att presentera mitt förslag. Skulle jag bli trodd? Om jag blev trodd så skulle jag ta ifrån elektronikföretaget deras jobb. Det gick vägen! Projektet var redan stort och nu sköt det fart. Aktiebolag med Gustavsberg och Folksam som huvudägare bildades. Affärsutvecklaren Per Lindstedt agerade VD och jag började jobba deltid på Gustavsberg och deltid på Watector som företaget hette. På så sätt kunde jag överskrida övertidsreglerna. Vi jobbade vidare med programmeringen, sökte och fick patent, valde underleverantör, och Per raggade flera samarbetspartners. En första provserie kom fram och jag fick den monterad bland annat hos mig själv och hos andra intressenter. En finess i systemet var att man enkelt kunde begränsa duschtider. Detta tyckte jag var särskilt intressant eftersom jag hade två döttrar i puberteten. Programmet var förlåtande om man gjorde avbrott till ex. medan man schamponerade och/eller tvålade in sig, men om man överskred maxtiden, som snåla pappa hade ställt till 8 minuter, så stängdes vattnet av och man blev tvungen att gå ut ur badrummet till kontrollpanelen och trycka på en knapp. Det hördes avgrundsvrål från badrummet och snåljåpen fick lov att vika sig och ställa på längre tid. De här provmontagen gav mig ett typiskt exempel på den speciella företagskulturen på Gustavsberg. Det verkade ganska naturligt att montera en läckagevakt i Verkställande Direktörens schangdåbla residens. Jag vände mig till företagets underhållsavdelning och bad om hjälp med detta. Ingenting hände. Jag supplikerade och ödmjukade mig inför avdelningschefer och rörmokare. Man ville inte ens lyssna. Till slut tog jag mig orådet före och ringde upp VD, försökte beskriva problemet, och bad om hjälp. Han blev skitförbannad! Att jag bara hade panna att störa honom med en sådan skitsak! Däremot kommer jag inte ihåg att han antydde vart jag skulle vända mig. Min egen överraskning och upprördhet gör att jag inte minns hur läckagevakten till slut kom på plats. Nu hade vi kommit till en punkt som många nya projekt måste passera. Det behövdes en kraftig investering för att få igång massproduktion till låga priser. Ett exempel på hur det kunde gå är när de som uppfunnit den moderna kopieringsmaskinen behövde hjälp. De bad IBM om pengar, men dessa svarade att även om de konkurrerade ut all försäljning av karbonpapper så skulle projektet inte bli lönsamt. Per laddade inför dragningen som skulle ske inför Folksams styrelse. Ordförande var vid det här tillfället en man som blivit känd för att han diskuterat fiskstim med sin chaufför. När Per just kommit igång, kom någon in och viskade i ordförarens öra. Han ursäktade sig och uppmanade Per att fortsätta medan han gick ut. Fler droppade av och kretsen minskade, snart talade Per inför ett sällskap av honorärmedlemmar utan inflytande på någonting. Vad som hade hänt var att den första fastighetsbubblan hade spruckit just där och just då. Alla fick kalla fötter och storägarna ville lägga ned. Nu hör det till saken att vi hade fått möjlighet att köpa aktier. Själv köpte jag för motsvarande en månadslön och lika mycket till mina syskon (för deras pengar). Storägarna erbjöd sig att köpa tillbaka aktierna till halva priset om de fick behålla patenten, annars skulle de försätta oss i konkurs. Jag var beredd att sälja, men mina kollegor var stoltare än jag och vägrade släppa patenten, så det blev konkurs, Jag skäms ännu inför mina syskon, men vi trodde ju alla att det skulle bli succé. När jag sitter här och skriver kommer jag på att jag så vitt jag förstår fortfarande har del i patenten. Man skulle haft ett stiligt patentbrev att tejpa upp på väggen.

Del två : Mina brända år.

När jag en dag i mitten av åttiotalet började min sista och längsta anställning på Gustavsberg, så var det lika odramatiskt som de föregående gångerna. Jag gick ned på fabriksområdet och letade rätt på utvecklingsavdelningen. Jag fann dem i badkarsfabrikens gamla lunchrum där jag tjugo år tidigare hade kokat kaffe i svinottan åt det första arbetslaget för dagen. Det var ett glatt återseende och de flesta av de nya arbetskamraterna var gamla bekanta från sjuttiotalet. Några nya kollegor hade tillkommit. Vi var cirka ett dussin proffs.

”Det låg ett skimmer över Lingens dagar Kamratligt, vänligt, proffsigt om du vill, Men det var sol däri, och, hur du klagar, Var stodo vi, om de ej varit till? All bildning står på ofri grund till slutet, Blott barbarit var en gång fosterländskt; Men vett blev pantat, blev av makten brutet. Med guran stämd och livet mänskligt njutet, vi hade kul ändå. Gläds du! Om du det förnam.

Vi brukade ha ganska speciella samkväm på avdelningen. Här förenades musikutövning, sång och berättarkonst med lekamliga nöjen. De här tillställningarna inföll när det kändes rätt och platsen valdes efter omständigheterna. Jag kan icke räkna dem alla, de fester som vi voro på. De hade ett särskilt mönster som vi aldrig tröttnade på att upprepa. Det började med att avdelningens verkstadstekniker gjorde praktiska förberedelser. Dit hörde naturligtvis att ordna med förtäring. Viktigast var ändå att ombesörja lämplig dryck till nästa punkt på programmet, nämligen att stämma instrumenten. Det kulturella detachementet, under kraftfull ledning av kapellmästare PAJ (även känd som Arne Johansson) samlades. Ständiga ledamöter var undertecknad och avdelningschefen. Han stod högst i rang i kraft av att han spelade medelst ett plektrum som han emottagit som gåva direkt ur Jimi Hendrix och Elton Johns hand. (Samtidigt?) Längre fram tillkom även en yngling vid namn Mikael. Nu vidtog ett ivrigt fiskande ur minnenas djupa brunn efter lämpliga kulturella blommor att sprida till kollegornas välbehag. För detta ändamål behövdes riklig tillgång till väl kylda drycker, dels för att hjälpa minnet och dels för att läska torra strupar inför de kommande kraftproven och skönsången. Något skruvades även på stämskruvarna. Alldeles i början överskattade jag kollegornas kulturella mognad och medförde därför min violin i avsikt att hålla nivån på högsta nivå. Sedan åhörarna gruvligen skändat mitt instrument med grova anklagelser om falskspel och spridande av dålig stämning, vägrade fiolen att någonsin mer låta sig utsättas för pöbelns spott och spe; detta alldeles särskilt sedan de döpt min vän till Åsneskriet. När alla samlats utbröt ett livligt musicerande, ätande och återberättande av historier om vad som sig tilldragit i vår krets och på företaget genom åren. Historierna var helt ocensurerade. De kunde återberättas hur många gånger som helst genom åren utan att någon tröttnade. Stor vikt lades vid ett bra framförande. Storartade diktepos mötte här en entusiastisk och välkomnande åhörarskara. Jag minns bara ett brottstycke ur ett verk av avdelningschefen där han skaldade om en kollega "han skumpar i bussen mil efter mil,men i deklarationen där åker han bil. Hyllningstalen var sällsynta och ägnades inte i förekommande fall till maktens män. Den sångskatt som vi utövade var hämtad helt ur den folkliga själens djup. Där framfördes verk av sådana som Bellman, Taube, Ruben Nilsson, Dan Andersson m. fl. Framförandena blev friare i formen och samtidigt gärna kraftfullare ju mer välsmorda struparna blev. Det är kanske lite förmätet men jag avstår inte från att likna oss vid Bacchi bröder.

Stradivarius kollega i Gustavsberg.

Ja jag vet att det heter Stradivarii i genitiv, men folk söker inte på den böjningsformen.
Min ungdomsvän kanotisten Leif, han som räddade mitt liv en gång, spelade fiol.
Hans pappa, som var byggnadsarbetare, hade till hobby att reparera och nytillverka fioler och andra stränginstrument. Han hade den minsta snickeriverkstad jag någonsin sett. Det var ett städskåp och en smal bänk i köket.

Gustavsberg var inte större på den tiden än att de som spelade fiol visste att man gick till Håkansson när man behövde hjälp. Det hände att folk kom med söndersuttna fioler eller andra sorters vrak och undrade om inte Håkansson kunde göra om dem till mästarfioler.

En gång kom någon med ett gammalt vrak som tydligen hittats i ett uthus någonstans i Sverige. Leifs pappa berättade själv att han blev sittande en hel vaknatt grubblande över fyndet. Man kan tänka sig som en sentida kollega till den grubblande mästare som många fiolbyggare, likt Håkansson själv, hade på väggen i sin verkstad.

Efter moget övervägande kom Pappa Håkansson fram till att han råkat få en äkta Guarneri i handom! Jaha? tänker kanske den moderne läsaren. Det fanns många fiolbyggare i Cremona vid den tiden när den idag kända fiolen utvecklades. De hette sådant som Stradivari, Amati, Guarneri mm. Att just Stradivari numera anses vara Non Plus Ultra har kanske mer med modern marknadsföring från kända auktionsfirmor att göra än något annat.

Pappa Håkansson tyckte sig förstå att han i detta vrak hade funnit vissa speciella knep och hemligheter som kunde förklara den höga kvaliteten på fiolerna från den här epoken. Jag vet inte vart den unika fiolen tog vägen. Troligen fick ägaren den tillbaka i speldugligt skick.

Håkansson ägnade sedan sitt snickrande åt att försöka återskapa mästarfiolen. Som ett resultat blev ett antal experimentfioler gjorda. En av dessa som han hade snott ihop av lite gamla rester ansåg han själv var ett misslyckande. För att ändå få ut något av experimentet använde han fiolen till att testa ett egenkomponerat lack. Håkansson var inte nöjd med detta heller, men fiolen fick hänga kvar bland de andra.

Där såg jag fiolen och föll för den kraftigt mörkröda lacken. När jag gav uttryck för mina tankar sade Håkansson att jag kunde få missfostret. Jag blev naturligtvis både glad och tacksam.

Såhär snart 50 år senare kan jag förstå Håkanssons åsikt i frågan, men vi passar bra ihop min fiol och jag. Sådan fiol går bra ihop med sådan spelman. Jag tänker inte ta med mig fiolen i graven men vi ska inte skiljas åt innan dess.

När jag på 2000-talet jobbade på Musikmuseet i Stockholm fann jag Håkansson i deras register över svenska fiolbyggare. Hans märke heter CWH Nöjdo. Om du kära läsare har en dylik i din ägo så var rädd om den. Det kanske är en kopia av en Guarneri och det finns inte många, kanske bara några enstaka.