Stradivarius kollega i Gustavsberg.

Ja jag vet att det heter Stradivarii i genitiv, men folk söker inte på den böjningsformen.
Min ungdomsvän kanotisten Leif, han som räddade mitt liv en gång, spelade fiol.
Hans pappa, som var byggnadsarbetare, hade till hobby att reparera och nytillverka fioler och andra stränginstrument. Han hade den minsta snickeriverkstad jag någonsin sett. Det var ett städskåp och en smal bänk i köket.

Gustavsberg var inte större på den tiden än att de som spelade fiol visste att man gick till Håkansson när man behövde hjälp. Det hände att folk kom med söndersuttna fioler eller andra sorters vrak och undrade om inte Håkansson kunde göra om dem till mästarfioler.

En gång kom någon med ett gammalt vrak som tydligen hittats i ett uthus någonstans i Sverige. Leifs pappa berättade själv att han blev sittande en hel vaknatt grubblande över fyndet. Man kan tänka sig som en sentida kollega till den grubblande mästare som många fiolbyggare, likt Håkansson själv, hade på väggen i sin verkstad.

Efter moget övervägande kom Pappa Håkansson fram till att han råkat få en äkta Guarneri i handom! Jaha? tänker kanske den moderne läsaren. Det fanns många fiolbyggare i Cremona vid den tiden när den idag kända fiolen utvecklades. De hette sådant som Stradivari, Amati, Guarneri mm. Att just Stradivari numera anses vara Non Plus Ultra har kanske mer med modern marknadsföring från kända auktionsfirmor att göra än något annat.

Pappa Håkansson tyckte sig förstå att han i detta vrak hade funnit vissa speciella knep och hemligheter som kunde förklara den höga kvaliteten på fiolerna från den här epoken. Jag vet inte vart den unika fiolen tog vägen. Troligen fick ägaren den tillbaka i speldugligt skick.

Håkansson ägnade sedan sitt snickrande åt att försöka återskapa mästarfiolen. Som ett resultat blev ett antal experimentfioler gjorda. En av dessa som han hade snott ihop av lite gamla rester ansåg han själv var ett misslyckande. För att ändå få ut något av experimentet använde han fiolen till att testa ett egenkomponerat lack. Håkansson var inte nöjd med detta heller, men fiolen fick hänga kvar bland de andra.

Där såg jag fiolen och föll för den kraftigt mörkröda lacken. När jag gav uttryck för mina tankar sade Håkansson att jag kunde få missfostret. Jag blev naturligtvis både glad och tacksam.

Såhär snart 50 år senare kan jag förstå Håkanssons åsikt i frågan, men vi passar bra ihop min fiol och jag. Sådan fiol går bra ihop med sådan spelman. Jag tänker inte ta med mig fiolen i graven men vi ska inte skiljas åt innan dess.

När jag på 2000-talet jobbade på Musikmuseet i Stockholm fann jag Håkansson i deras register över svenska fiolbyggare. Hans märke heter CWH Nöjdo. Om du kära läsare har en dylik i din ägo så var rädd om den. Det kanske är en kopia av en Guarneri och det finns inte många, kanske bara några enstaka.