Bubblan som brast.

I samma stund som man började dra in vatten och avlopp i hus så skapades förutsättningarna för vattenskador. En grundregel är att om något kan gå fel så kommer det att göra det. En kille vid namn Billy Jaquet hade listat ut att om man alltid håller bostadens huvudkran stängd så uppstår inga utströmningsskador. Problemet var att kranen måste öppnas och stängas automatiskt närhelst någon människa eller maskin tappade vatten. Om vatten bara droppade eller sipprade ut någonstans, eller om ett rör brast, så skulle ventilen stänga av och larma. Gustavsberg och Folksam tyckte att detta lät bra och ett utvecklingsprojekt drog igång. Man engagerade ett företag som kunde bygga elektronik och arbetet började. De här experterna kunde sina saker och man fick fram en maskin. Problemet var att den inte var helt tillförlitlig och att den inte gick att anpassa till de boendes behov. Jag fick i uppdrag att försöka komma vidare med projektet. Efter att ha satt mig in i problemet, efter förmåga, insåg jag att den här apparaten nog skulle ha prytt sin plats i en flygmaskin från 1950-talet. Den kunde ha fungerat med omsorgsfull och kunnig övervakning och skötsel. Mina försök att hitta komponentleverantörer visade att den skull bli okristligt dyr. Det är i en sådan här situation som man lätt gör felslut av typen att bygga färdig regalskeppet Vasa. Mycket pengar, förhoppningar och prestige var ju redan satsat. Jag hade vänner på Transistor och de hade redan vana vid att utveckla och bygga datoriserad styrteknik för försvaret. Kraven på dessa produkter var stor tillförlitlighet och litet underhållsbehov. Jag frågade min vän Christer Oliveby till råds och han presenterade en datoriserad lösning som dessutom gick att enkelt programmera efter husets behov. Det var hemskt obehagligt att presentera mitt förslag. Skulle jag bli trodd? Om jag blev trodd så skulle jag ta ifrån elektronikföretaget deras jobb. Det gick vägen! Projektet var redan stort och nu sköt det fart. Aktiebolag med Gustavsberg och Folksam som huvudägare bildades. Affärsutvecklaren Per Lindstedt agerade VD och jag började jobba deltid på Gustavsberg och deltid på Watector som företaget hette. På så sätt kunde jag överskrida övertidsreglerna. Vi jobbade vidare med programmeringen, sökte och fick patent, valde underleverantör, och Per raggade flera samarbetspartners. En första provserie kom fram och jag fick den monterad bland annat hos mig själv och hos andra intressenter. En finess i systemet var att man enkelt kunde begränsa duschtider. Detta tyckte jag var särskilt intressant eftersom jag hade två döttrar i puberteten. Programmet var förlåtande om man gjorde avbrott till ex. medan man schamponerade och/eller tvålade in sig, men om man överskred maxtiden, som snåla pappa hade ställt till 8 minuter, så stängdes vattnet av och man blev tvungen att gå ut ur badrummet till kontrollpanelen och trycka på en knapp. Det hördes avgrundsvrål från badrummet och snåljåpen fick lov att vika sig och ställa på längre tid. De här provmontagen gav mig ett typiskt exempel på den speciella företagskulturen på Gustavsberg. Det verkade ganska naturligt att montera en läckagevakt i Verkställande Direktörens schangdåbla residens. Jag vände mig till företagets underhållsavdelning och bad om hjälp med detta. Ingenting hände. Jag supplikerade och ödmjukade mig inför avdelningschefer och rörmokare. Man ville inte ens lyssna. Till slut tog jag mig orådet före och ringde upp VD, försökte beskriva problemet, och bad om hjälp. Han blev skitförbannad! Att jag bara hade panna att störa honom med en sådan skitsak! Däremot kommer jag inte ihåg att han antydde vart jag skulle vända mig. Min egen överraskning och upprördhet gör att jag inte minns hur läckagevakten till slut kom på plats. Nu hade vi kommit till en punkt som många nya projekt måste passera. Det behövdes en kraftig investering för att få igång massproduktion till låga priser. Ett exempel på hur det kunde gå är när de som uppfunnit den moderna kopieringsmaskinen behövde hjälp. De bad IBM om pengar, men dessa svarade att även om de konkurrerade ut all försäljning av karbonpapper så skulle projektet inte bli lönsamt. Per laddade inför dragningen som skulle ske inför Folksams styrelse. Ordförande var vid det här tillfället en man som blivit känd för att han diskuterat fiskstim med sin chaufför. När Per just kommit igång, kom någon in och viskade i ordförarens öra. Han ursäktade sig och uppmanade Per att fortsätta medan han gick ut. Fler droppade av och kretsen minskade, snart talade Per inför ett sällskap av honorärmedlemmar utan inflytande på någonting. Vad som hade hänt var att den första fastighetsbubblan hade spruckit just där och just då. Alla fick kalla fötter och storägarna ville lägga ned. Nu hör det till saken att vi hade fått möjlighet att köpa aktier. Själv köpte jag för motsvarande en månadslön och lika mycket till mina syskon (för deras pengar). Storägarna erbjöd sig att köpa tillbaka aktierna till halva priset om de fick behålla patenten, annars skulle de försätta oss i konkurs. Jag var beredd att sälja, men mina kollegor var stoltare än jag och vägrade släppa patenten, så det blev konkurs, Jag skäms ännu inför mina syskon, men vi trodde ju alla att det skulle bli succé. När jag sitter här och skriver kommer jag på att jag så vitt jag förstår fortfarande har del i patenten. Man skulle haft ett stiligt patentbrev att tejpa upp på väggen.