Del två : Mina brända år.

När jag en dag i mitten av åttiotalet började min sista och längsta anställning på Gustavsberg, så var det lika odramatiskt som de föregående gångerna. Jag gick ned på fabriksområdet och letade rätt på utvecklingsavdelningen. Jag fann dem i badkarsfabrikens gamla lunchrum där jag tjugo år tidigare hade kokat kaffe i svinottan åt det första arbetslaget för dagen. Det var ett glatt återseende och de flesta av de nya arbetskamraterna var gamla bekanta från sjuttiotalet. Några nya kollegor hade tillkommit. Vi var cirka ett dussin proffs.

”Det låg ett skimmer över Lingens dagar Kamratligt, vänligt, proffsigt om du vill, Men det var sol däri, och, hur du klagar, Var stodo vi, om de ej varit till? All bildning står på ofri grund till slutet, Blott barbarit var en gång fosterländskt; Men vett blev pantat, blev av makten brutet. Med guran stämd och livet mänskligt njutet, vi hade kul ändå. Gläds du! Om du det förnam.

Vi brukade ha ganska speciella samkväm på avdelningen. Här förenades musikutövning, sång och berättarkonst med lekamliga nöjen. De här tillställningarna inföll när det kändes rätt och platsen valdes efter omständigheterna. Jag kan icke räkna dem alla, de fester som vi voro på. De hade ett särskilt mönster som vi aldrig tröttnade på att upprepa. Det började med att avdelningens verkstadstekniker gjorde praktiska förberedelser. Dit hörde naturligtvis att ordna med förtäring. Viktigast var ändå att ombesörja lämplig dryck till nästa punkt på programmet, nämligen att stämma instrumenten. Det kulturella detachementet, under kraftfull ledning av kapellmästare PAJ (även känd som Arne Johansson) samlades. Ständiga ledamöter var undertecknad och avdelningschefen. Han stod högst i rang i kraft av att han spelade medelst ett plektrum som han emottagit som gåva direkt ur Jimi Hendrix och Elton Johns hand. (Samtidigt?) Längre fram tillkom även en yngling vid namn Mikael. Nu vidtog ett ivrigt fiskande ur minnenas djupa brunn efter lämpliga kulturella blommor att sprida till kollegornas välbehag. För detta ändamål behövdes riklig tillgång till väl kylda drycker, dels för att hjälpa minnet och dels för att läska torra strupar inför de kommande kraftproven och skönsången. Något skruvades även på stämskruvarna. Alldeles i början överskattade jag kollegornas kulturella mognad och medförde därför min violin i avsikt att hålla nivån på högsta nivå. Sedan åhörarna gruvligen skändat mitt instrument med grova anklagelser om falskspel och spridande av dålig stämning, vägrade fiolen att någonsin mer låta sig utsättas för pöbelns spott och spe; detta alldeles särskilt sedan de döpt min vän till Åsneskriet. När alla samlats utbröt ett livligt musicerande, ätande och återberättande av historier om vad som sig tilldragit i vår krets och på företaget genom åren. Historierna var helt ocensurerade. De kunde återberättas hur många gånger som helst genom åren utan att någon tröttnade. Stor vikt lades vid ett bra framförande. Storartade diktepos mötte här en entusiastisk och välkomnande åhörarskara. Jag minns bara ett brottstycke ur ett verk av avdelningschefen där han skaldade om en kollega "han skumpar i bussen mil efter mil,men i deklarationen där åker han bil. Hyllningstalen var sällsynta och ägnades inte i förekommande fall till maktens män. Den sångskatt som vi utövade var hämtad helt ur den folkliga själens djup. Där framfördes verk av sådana som Bellman, Taube, Ruben Nilsson, Dan Andersson m. fl. Framförandena blev friare i formen och samtidigt gärna kraftfullare ju mer välsmorda struparna blev. Det är kanske lite förmätet men jag avstår inte från att likna oss vid Bacchi bröder.