tisdag 25 oktober 2011

Om dubbelhet och dåliga förbindelser.

Redan från början kom jag att arbeta nära tillsammans med Julle (Sven Erik Juhlin) och PO ( Landgren), för att inte tala om alla praktikanter och designstudenter.
Detta var inte organiserat på annat sätt än att våra arbetsuppgifter gick i varandra.
Det fanns plastmuggar att köpa som var vita inuti och färgade på utsidan. Julle visade mig en och vi enades om att de nog var gjutna i två steg, först innerdelen, och sedan den färgade utanpå. Julle ville göra något liknande men vi hade inte tekniken.
I sökandet efter lösningar på problemen med hopfogandet av Bregers vattenkanna hade företaget fått kontakt med ultraljudssvetsning.
Detta byggde på det enkla faktum att om man gnider händerna mot varandra så blir de varma. Om man gnider två plastbitar mot varandra så blir även de varma, och om man gnider tillräckligt intensivt så smälter de ihop.
Ett företag levererade utrustningen och Julle ritade upp ett helt program med dubbelväggiga produkter.
Muggar, kaffekoppar, tillbringare, salladsskålar, med tillhörande fat, lock och bestick såg världens ljus.
Grejorna var verkligen snygga och helt rätt i tiden.





Det fanns en liten hake.
Ultraljudssvetsning går bra om energin inte transporteras längre väg genom plastbitarna än vad materialet är tjockt. Vid de höga frekvenser som det är fråga om beter sig annars plasten som om man håller en våt tvättsvamp mellan handflatorna. Det blir inte så varmt som man önskar.
Mitt minne sviker mig men jag har för mig att åtminstone dubbelkannan och salladsskålen måste limmas.
Alla delarna var gjorda i högblank och färggrann plast. Muggen var mest speciell, med ett halvcirkelformat handtag. Folk tyckte om den, och när den gick upp i svetsen köpte man en ny likadan.
Om du kära läsare har en del i denna serie så var försiktig med den. Diska aldrig i diskmaskin och tappa den för allt i världen inte i golvet.
Jag hade min vana trogen läst på och insåg att svetsningen bokstavligt talat inte skulle hålla i längden.
Det fanns ett alternativ.
Om man bytte till en segare plast i ytterdelen så kunde man krympa fast den på innerdelen när den kom varm ur maskinen. Muggen skulle däremot inte kunna bli lika blank som den ursprungliga.
Jag kommer inte ihåg vem som tog beslutet, det var över min nivå, men vi gjorde ändringen. För att markera att det var en ny produkt gjorde då Julle om handtaget till en greppvänligare, men kanske inte lika elegant lösning.
När vi nu etablerat krymptekniken som gjorde muggarna slagtåliga, gjorde Julle en barnmugg och en barntallrik. Dessa kunde dessutom med fördel användas av fysiskt handikappade. Där gjorde han en pionjärgärning.

Plastbrickan som syns på bild har en egen historia. Kommer i nästa avsnitt.