tisdag 15 december 2015



SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN - 9

Intervju -8

Mr Harold Fletcher, Pensionär och innehavare av en internationellt verksam modellörsfirma.

"It is remarkable that a company of Gustavsbergs size can not produce a standard piece."

År 1979 blev Harold kontaktad av Företagets ledning.
Han började arbeta med Arkipelagserien i sin verkstad i England och samarbetade med bland andra Raimo Iivonen och produktionsfolk på Företaget. Detta trivdes Harold med.

Harold fick sitt material i form av ritningar från Rolf Herrström och noterade att det verkade som om Rolf inte hade tillräckligt och/eller fullödigt underlag för sitt arbete, vilket så gott som alltid ledde till onödiga ändringar i efterhand.

Harold uppfattade det som att ledningen på modellörssidan underlät att ge ett fullgott stöd åt utvecklingssidan i syfte att senare kunna påvisa svagheter i deras arbete. Harold var annars mycket nöjd med det ritningsunderlag han fick.

De modellproblem som senare uppstod vid byte till snabbare ugn menar Harold berodde på att ledningen inte ville/kunde förstå att snabbare bränning medför större/annorlunda krav på modellerna, och alltså lät sig överraskas av något som borde varit lätt att förutse.

Harold försökte introducera skrivna instruktioner för formgjutning, gjutning och bränning, men mötte ingen som helst förståelse från ledningen.
När Harold försökte tala med kvalitetschefen om produktionsförluster fick han veta att det inte fanns några problem. När man i mitten av 80-talet kallade in en framstående utländsk expert för att analysera situationen tog denne upp problemen med dåliga gjutformar. När Harold försökte driva den frågan fick han veta från kvalitetschefen att några sådana problem fanns inte.
Från den stunden är Harold övertygad om att ledningen uppfattar sådana problem som en naturlig företeelse i produktionsprocessen.
Harolds uppfattning om gipsgjuteriet runt 1980 var att man tekniskt sett låg 30 år efter sin tid och hade extremt hög personalomsättning och kvaliteten på formarna var därefter.

Även de formar som göts ur Dick Wallgrens plastverktyg var dåliga. Dick fick skulden men Harold anser att Dick fick halvfärdigt material att jobba efter.
Konsekvensen blev att vid varje nyuppsättning av formar i ett batteri måste modellörer gå efter och och justera formarna. Ett meningslöst arbete som accepterades som nödvändigt av ledningen.

Harold anser att han tillsammans med Bo Sundqvist 10) lyckades förbättra situationen radikalt under första hälften av 80-talet.
Under detta arbete lyckades Harold och Dick Wallgren utveckla verktyg i gummi som möjliggjorde en dittills aldrig uppnådd kvalitet på gjutformarna.

Ett problem i arbetet var det passiva men effektiva motstånd de stötte på från den närmaste arbetsledningen.

Harold mötte ett positivt intresse, samarbetsvilja och en uppmuntrande kunskapstörst från utvecklingsavdelningen, men såg tyvärr hur produktionsledningen lät sig skrämmas av oombedda förespråkare för modellörerna till att hålla fast vid allt gammalt.
Detta lät sig göras eftersom det verkar som om den högre ledningen , efter Bertil Dahllöf, har mycket ytliga keramiska kunskaper.

Bertil Dahllöf var också den enda person ur den högsta ledningen som Harold någonsin sett besöka modellverkstaden och med kunnighet och intresse ta del av arbetet där.
Enligt Harold fick de lärlingar och nya modellörer som arbetade på modellverkstaden under 80-talet aldrig något konkret stöd av sin närmaste ledning, men däremot alltid skulden om något gick fel.

Chefen kunde inte gärna ha någon skuld för han var alltid på sammanträde.

I övrigt har inte Harold särskilt höga tankar om modellörskunnandet på företaget men han anser att detta inte ska lastas på de enskilda personerna utan på ledningen som låtit situationen gå dithän


SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN-8

Intervju 7

Dick Wallgren, verktygsmakare född 1938 i Gävle.

"Jag fick inget gehör för mina idéer."

Dick är den typiske "uppfinnarjocken" han har jobbat med olika yrken, men kom tidigt in på gjutteknik och därmed förenat modellmakeri. Dick arbetade med precisionsgjutning till bl. a. radarantenner. Som en följd av detta har Dick varit mycket i "frontlinjen" när det gäller yrkeskunskaperna.

Dicks personliga engagemang och ansvarstagande i arbetet gjorde att han till sist blev arbetslös. (Det låter som en paradox, men är inget ovanligt öde för kreativa människor.)

I mitten av 70-talet blev Dick mer eller mindre av en tillfällighet anställd på Företaget. Dick hamnade på gipsavdelningen.
Han blev förundrad över att inget gjordes för att ta hans kapacitet i anspråk. Dick kom snabbt fram till att den tekniska kompetensen och ambitionsnivån var undermålig, men rönte ingen förståelse för sina förslag till förändringar.

Situationen löstes genom att Dick började arbeta med plast och gummimaterial på en annan avdelning.
Dick ställer sig frågan varför han och andra nödgas göra verktyg och formar som är uppenbart otillräckliga för de krav som de ska uppfylla.
Dick tror att detta beror på att man har alltför bråttom i modell och moderformsstadiet och inte ger sig tid att konstruera formarna och ta tillvara ny erfarenhet och möjligheterna hos nya material.

På grund av jäkt och "dumsnålhet" i början av utvecklingsprocessen blir så småningom konsekvensen att gjuterierna hänvisas till att arbeta med glappa och otäta formar, vilket omöjliggör för gjutaren att göra ett så gott arbete som han skulle vilja och kunna.