Han hade rätten till en uppfinning som innebar att man trädde en repända genom en rörformad hållare och låste fast den med en kil
Den fungerade faktiskt riktigt bra och gjorde det möjligt att fästa upp rep och enkelt justera deras spänning på alla möjliga sätt.
När den nådde mitt bord var redan verktyget (formen) till den hylsformade delen färdigt. Nu återstod ”bara” som vanligt att fixa till resten.
Det är en avgrundsdjup skillnad mellan beslutsfattares och konstruktörers sätt att värdera resursbehov. Jag lärde mig nu detta, men fick dessutom tillfälle att bekanta mig med modell- och verktygsmakare utanför företaget och ta del av dessa steg i utvecklingsprocessen.
Jag kom att fatta tycke för modellfirman Fager och Nordqvist och lade under resten av mitt yrkesliv ut jobben på dem om de hade tid. Detta var ju före datorernas intåg och modellmakeriet var helt avgörande för slutresultatet.
Projektet framskred och det var dags att döpa den nya produkten. En företagsintern pristävling gav resultatet Linex. Alla var glada och penningbelöning utdelades till förslagsställaren. När det så var dags att gravera in namnet i formen anmärkte någon ”Messerschmitt” att nästan alla linjaler i huset var märkta så.
Produkten fick i stället namnet REPTIL och produktionen rullade igång.
En av marknadsutvecklarna (jag har skam till sägandes glömt vem) och jag jobbade vidare med uppfinningen.
Vi var inte särskilt framgångsrika men jag hade ändå nöjet att konstruera och designa en bautastor version som var tänkt att fästas på räddningsselar för snöskottare och dylikt. Jag fick en prototyp tillverkad och är själv fortfarande mycket nöjd med den.
Den finns på Porslinsmuseet.
Försäljningen gick dåligt. Produkten var dyr.
Det hade inte varit helt gratis att ”fixa till resten” och den lilla produktionsvolymen gjorde ingenting bättre.
Till yttermera visso gjorde en del konsumenter reflektionen: ”Vad är det för fel på en knut?”
Själv använde jag dem mest till att hänga upp skidor och cyklar i garagetaket. Det gick jättebra!
Rättighetsägaren skulle ju ha sin provision, och det blev inga stora pengar på det här sättet.
En varm sommardag i Juli när hela fabriken låg öde och alla var på semester damp ett brev från Schweiz ned i brevlådan. Turligt nog hade företaget jour för brevöppning.
Brevet innehöll en stämning från rättighetsägaren och målet skulle upp inför en lokal rätt i någon kanton på en avlägsen bergstopp i Schweiz nu i Juli.
Han var tydligen väl informerad om hur grundligt man firar semester i Sverige. Kanske chansade han på Walk-over.
Nåväl, min kollega marknadsutvecklaren fick ta på sig finkostymen och, likt Stenbocks kurir, spränga iväg på en löddrig häst till bergets topp.
Där gjorde han så entré när målet ropades upp.
Det visade sig att Gustavsberg hade förbundit sig att betala royalty enligt budget i stället för efter försäljningsvolym. Dessutom fanns det ingenting i avtalet om hur man skulle säga upp det.
Allt löste sig till slut såvitt jag förstått, men inte gratis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar