Nedläggning av plastfabriken i Gustavsberg. 2

Nu stod man helt plötsligt med två plastfabriker. Det var åtminstone en för mycket. Var skulle man satsa? Någon fick en snilleblixt. Vi låter dem tävla om nästa verkligt stora uppdrag; vår nya toalettsits! Det var två olika kombattanter som möttes i ringen. Den ena erfaren men sliten och trött och intill nu alltid vänligt och försiktigt matchad av sin promotor. Den andra parten var klart medveten att hän kämpade för överlevnad och hade trimmats hårt i en hänsynslös serie matcher. Gustavsberg har ju alltid skrutit med tradition, hantverk, och traderad kunskap. Det fanns teknisk kunskap på hög nivå inom företaget men den respekterades inte alltid i produktionsledet och man drog sig för förändringar. Plastfabriken var som Gustavsberg i övrigt starkt präglad av bruksanda vilket satte sin prägel på personalstammens karaktär på gott och ont. Alltför många trodde helt enkelt att det var omöjligt att lägga ned plastfabriken. På Plastfabriken fanns en guru, Sixten Bauman, som hade allt i huvudet och kunde allt. Jag gjorde normalt de tekniska förkalkylerna på våra produkter och kunde förtröstansfullt luta mig mot hans bröst. Kanske inte bokstavligen men ändå. Jag inbillar mig att jag var initiativtagare till att börja dokumentera all denna kunskap och den kunnige konstruktören Egon Larsson började bygga upp en databas för produktionen. Så dog Sixten helt oväntat. När vi nu skulle ta itu med offerten var vi hänvisade till oss själva. Vi hade lång erfarenhet av att tillverka toalettsitsar på vårt sätt så vi gjorde en kalkyl på vår traditionella metod där man gjuter sits och lock som en uppslagen bok. Vi visste att det skulle vara billigare att gjuta sitsen som en ”dubbelmacka” men förkastade detta som alltför riskfyllt och oprövat hos oss. I Borås gjorde de en kalkyl på ”dubbelmackan” det blev billigare och som en konsekvens av detta påbörjades nedläggningen av plastfabriken i Gustavsberg. När formar och maskiner hämtades fick våra kollegor från Borås frågan om de inte skulle ta med den produktionsdatabas som vi hade byggt upp. De lär då ska ha svarat att de kunde yrket och inte behövde materialet. Senare har det berättats för mig att en sommardag under semestern när inga vittnen fanns kom en bil från Borås och man lastade in pärmarna. Till yttermera visso har det sagts mig att när beslutet om flytt väl var fattat så övergav man i Borås ”dubbelmackan” och gjorde så som vi hade planerat från början. Jaha, och vad är så viktigt med detta? Det kommer att ge sig när jag kommit ytterligare nästan 20 år framåt i tiden. Hänger man med tillräckligt länge får man se historien upprepa sig.