Nu mig lyster kväda annat, tälja skithusens historia.

I skrivande stund är det mitt i sommaren 2012.
 Jag gör ett avsteg från kronologin och vill berätta om torrdassen och Gustavsberg.
 Likt fänrik Stål kan jag säga att ”Därom kan jag ge besked om herrn så vill ty jag var med.”
 Min bakgrund som produktutvecklare i mer än 25 år på Gustavsberg gör att jag känner mig kvalificerad.
 Jag framlevde mina första 15 levnadsår med utedass.
Det var ganska påvert ute på bonnvischan. Ibland var dasset bara en holk över, eller vid sidan om dynghögen. I vintermörker och kyla kunde man hålla sig för skratt. I flerfamiljshus i städerna hade man förr i tiden ofta dassen på vinden för att den obehagliga lukten skulle blåsa bort. Det var glesa väggar där uppe. Tömningen av städernas torrdass var en väldigt slaskig och obehaglig historia, för att inte tala om lukten. Tömmaryrket var inte någon ansedd profession och på grund av lukten, skedde hämtningen företrädesvis nattetid då inga rörde sig i trapphus och på gårdar. För att stå ut med eländet höll sig tömmarna normalt berusade under arbetet om de hade råd.
 Under andra hälften av 1800-talet lanserades i Stockholm ”Marinos patenterade luftklosetter”. Marino hade nämligen upptäckt att om man skilde på urin och fekalier så luktade de var för sig inte tillnärmelsevis lika illa som de vanliga tunnorna.
Det här var ett stort lyft för flerfamiljshusen.
I ”bättre” hem kunde man nu installera toaletten i en skrubb i serveringsgången mellan köket och de fina rummen. En lufttrumma från stolen anslöts till skorstensstocken och sög ut den lukt som ändå uppstod. Köksskorstenen var ju alltid varm på grund av att matlagningen skedde på vedspis, så det var bra drag.
 Hanteringen blev så pass dräglig att hämtningen kunde ske i slutna kärl genom köket och tjänstefolkets trappuppgång på dagtid. Det här var naturligtvis dyrt då man abonnerade på tjänsten hos Marino.
 Varför drog man inte in WC på en gång, undrar kanske någon sentida läsare.
Det fanns inte vare sig vatten eller avloppsledningar ännu.
 De flesta fick klara sig med det gamla griseriet tills det stora lyftet kom efter depressionens 30-tal. Varför gick det då så snabbt att överge det här systemet när det ju enligt dagens sätt att se var mycket miljövänligt och inte krävde vatten eller avloppsnät?
Jo, det var det här med separationen.
 I de familjer där man hade kostat på sig systemet fick naturligtvis familjemedlemmarna och tjänarstaben lära sig att iaktta nödig disciplin.
Stolarna var konstruerade så att det inte var något problem för vuxna personer som visste vad det var fråga om. Med barn och gäster på besök blev det problem.
 Tjänarna fick väl hantera resultatet, men jag tror inte att de gjorde det godvilligt.
 På 1970-talet hade det blivit vanligt med sommarstugor i stället för de enkla sportstugor man tidigare hade hållit till godo med. Sommarstugeägarna hade WC hemma och ville ha något liknande i stugan. Nu var vi där igen.
Det fanns ofta inte rinnande vatten och godkänt avlopp var direkt ovanligt.
 På Gustavsberg hade vi vid denna tid möjlighet att göra riktigt stora plastkärl.
Vi tog fram en komposteringsklosett som bara krävde elanslutning och lufttrumma. Det här var ingen separationsklosett, men den krävde att man fyllde på torv och drog i en spak efter varje användning. Dessutom var den beräknad för en normalstor familjs behov.
 Vi hade inte tänkt på kräftskivorna!
 Släkt och vänner kommer på besök, törst måste släckas och blåsor måste lättas på och vem vill hålla på med torvskopor och dra i spakar när flera kalla öl väntar vid bordet. Toaletterna svämmade över och projektet lades ned.
 Ett tiotal år gick, företaget omorganiserades och så var det åttiotal.
 Några kommuner i landet vägrade bestämt att tillåta vattenklosetter i sommarstugor. Vattnet behövdes till de permanentboende.
 Nu hade några före detta kollegor startat designbyrå. De tog upp Marinos koncept, gjorde en snygg toalettstol i porslin, gav den ett namn som de skyddade och sålde sedan det hela till Gustavsberg.
 Jag fick projektet i knät med uppdrag att göra en säljbar och produktionsfärdig produkt av det hela. Det var riktigt roligt att jobba med projektet.
 Jag lät tillverka ett tiotal exemplar som sattes ut på olika ställen. Som med den förra stolen så fungerade även den här bra om man följde de instruktioner jag skrivit och om man var klar över att det var en separationsklosett.
 I den här klosetten hade vi ingen skärm som dolde och det gjorde inget utom i de fall man missade målet. I sådana fall måste man naturligtvis göra rent.
Ännu en gång stupade projektet på Kräftskivefaktorn och det faktum att ingen ville syssla med den kompostering som var nödvändig. Så blev det nittiotal.
Nu var det inte längre sommarboende som var i fokus utan miljöfrågan. Drömmen var att ha separata avloppsrör för urinet.
 Det är nämligen ett samhälls och miljöskadligt beteende att skicka det fina gödningsämnet urin ut i avloppet när det skulle kunna göra stor nytta som gödningsämne. En entusiastisk och energisk uppfinnare fick lov att på Gustavsbergs utvecklingsavdelning ta fram en separerande porslinsWC.
 En mycket kort provserie skulle monteras på en skola i Nacka kommun.
Såvitt jag har förstått så stupade det hela direkt på disciplinsfaktorn. Det förekommer ju som bekant att barn går på skoltoaletter. Barnen var inga miljönördar men däremot var de bajsnödiga. De uträttade sina behov i urinskålen, kastade dasspappren efter, spolade och konstaterade att det inte blev rent i skålen.
Efter att ha googlat lite upptäckte jag till min häpnad att den toaletten marknadsförs i Tyskland ännu idag, ca 15 år senare, under varumärket Gustavsberg.
 Själv tog jag tillsammans med några vänner på en högskolekurs fram förslag på en separationsWC med en lösning som borde fungera även med oförberedda användare. Vi försökte få Gustavsberg att titta på vårt förslag men de avböjde bestämt, som jag tror utan att ha tittat på hur vi hanterat problemet.
 Slutord.
Själv tror jag att problemet mer är en kulturfråga än en teknisk fråga. Jag tror mig veta att man i Japan redan vid potträningen lär barnen att skilja på kissning och bajsning.
 Detta möjliggör att det i Japan förekommer badrum med två toaletter en för vardera behovet. Detta är den i särklass bästa lösningen, men jag tvivlar på att den någonsin slår igenom här hos oss.