Närkontakt med Ate

Det var de sista timmarna av det sista kvällsskiftet före semestern. Biljetterna för resan till Finland var köpta. Sommarledigheten väntade.
Jag stod och vek upp kanter på plåtar. De liknade bakplåtar, om än något större, och handgreppet när man sköt in dem i pressen påminde något om när man skjuter in en plåt med bullar i ugnen.
Plötsligt kände jag hur plåten gled förbi ändstoppen och fortsatte inåt. Det motoriska minnet gjorde att mina händer följde med.
Jag hann aldrig gripas av panik, det gick för fort. Som en reflex slet jag åt mig händerna och skar upp ett jack i den högra handen på den upprättstående kanten som jag höll i.
Sedan gick allt som på räls. Första förband, bilskjuts till sjukhuset, handen sydd, och så kunde man spela hjälte några dagar. Det var förstås lite besvärligt att man inte kunde sjukskriva sig. Jag var ju redan ledig.
Medan detta pågick fick jag höra om vad som hänt killen på avdelningen som bara hade en hand. Han hade pressat fläkthjulsnav av plåt. Det här var före plastens dagar. Helt plötsligt såg han att han skickat in två ämnen i verktyget. Han försökte fiska tillbaka ämnet men hann inte. När pressen gick upp igen var hans hand stor som en stekpanna. Läkaren på sjukhuset nöjde sig med att ge smärtstillande och sände honom direkt till Uppsala för amputation.
Rapport skrevs på särskild blankett och jag hamnade väl i den statistik som jag senare sett. Av den framgår att de allra flesta olyckorna sker de sista timmarna före en storhelg och särskilt då på kvällsskift.
Jag har ibland tänkt på vad man kunde göra för att minska olyckorna. Man kunde kanske helt upphöra med långledigheter, eller så kunde man förbjuda sistaskift före ledighet.
Kanske skulle det bli svårt att få folk med på dessa reformer så jag har ännu inte försökt lansera dem.
Jag har sett händelsen som en allvarlig påminnelse från olyckans gudinna och har lagt den på minnet.
Jag kan förnöjt konstatera att om det går sakta för mig att skriva så är det i alla fall inte därför att det fattas fingrar.