En av de vackraste designer han gjorde i plast var vattenkannan Fontana. Just kombinationen av kannan i plast och hantaget i rotting och bast var det som lyfte produkten.
När jag började på Gustavsberg var inte Stickan där och samtidigt hade man tröttnat på handtaget. Det ansågs troligen vara alltför dyrt att tillverka. Kanske fick man också reklamationer. Handtagen var ju inte lika tåliga som kannan. Jag har sett gräsliga exempel på hur man förstärkt med krympslang.
Marknads- och produktionsfolket ville ha ett handtag i plast. Om någon av företagets designers fått frågan vet jag inte men de var nog alltför kloka för att ge sig på Stickans produkt.
Som vanligt på Gustavsberg så var briefingen när jag fick jobbet kortfattad och allmänt hållen.
”Gör ett handtag” lät det ungefär.
Nu for fan i mig.
I ungdomligt och naivt oförstånd ville jag skapa ett fint funkishandtag, och det gjorde jag också. Så här efteråt skäms jag över mitt dåliga sinne för stil. Kannan blev ju en riktig skvader. Lika naturlig som en korsning mellan en hare och en tjäder.
Jag har hört sägas att Stickan omedelbart stoppade tillverkningen när han kom tillbaka till företaget 1972. Själv kom jag lindrigt undan. Det var nog under Stickans värdighet att ge sig på mig. Han visste nog inte vem jag var och dessutom hade ju jag bara gjort som beslutsfattarna ville.
Nu ser jag att dessa kannor säljs för dyra pengar utan att folk undrar över utseendet.
Till ägare av sådana kannor har jag följande tips.
Välj att se den som den skvader den är eller se den som en gul treskilling banco, design Lindberg/Bjurling.
Alternativt skaffa ett foto av kannan med det rätta handtaget, ta med foto och kanna på nästa badsemester till något sydligt land där man fortfarande kan hantera rotting och bast och be en skicklig hantverkare göra ett nytt handtag.
Tack för ett intressant inlägg! Nu förstår man varför varianten med plasthandtag är så ovanlig. Vet du hur länge denna såldes innan Stickan sade stopp?
SvaraRaderaOm någon har modellen med plasthandtag och hellre vill ha en med rotting så rekommenderar jag snarare att sälja den första och köpa den senare - och får någon tusenlapp emellan.
Men jag tycker faktiskt inte att plasthandtaget var en så misslyckad detalj. Rottinghandtaget var en återvunnen idé från 1952 då Stig formgav ST-modellens tekanna som användes till Pastella- och Coloradoserviserna. Dessa kannor har en tydlig Japan-influens och passade bra där, men till plastvattenkannan tycker jag nog att ditt handtag passar bättre. Lite finslipning på formen och hellre i svart tycker jag. Men smaken är ju delad...
Jag var ung och oförståndig och tyckte att jag gjorde något fint. Idag skulle jag nog ha hamnat i en svår beslutsångest i ett liknande läge. Roligt ändå att det finns så olika åsikter. Jag fick visserligen tillfälle att se Stickan i arbete och kommer att skriva om det i sinom tid, men vi talade aldrig med varandra och jag tror inte att han visste vem jag var.
SvaraRaderaNu 2018 ser jag att plasthandtaget tillskrivs någon annan. Vi arbetade i grupp och dryftade våra uppdrag med varandra. Vad jag har skrivit är som jag minns det. När verksamheten lades ned körde allt underlag på tippen. "Därom kan jag ge besked ty jag var med." som fänrik Stål sa.
SvaraRadera