Först lite bakgrundsmaterial.
På det här fotot syns ett stort fabrikshus i bakgrunden.
När det stod färdigt 1883 var det en för sin tid toppmodern fabriksbyggnad. Det skulle dröja till efter första världskriget innan Gustavsberg fick elektricitet så byggnaden fick tämligen stora fönster för ljusets skull.
När den nya hushållsporslinsfabriken skulle byggas på 1930-talet rev man halva huset för att bereda plats. Så fick det kortade huset stå där och glömdes med tiden bort trots sin storlek. Jag tycker mig minnas att det på femtiotalet fanns glas i de flesta av fönstren, men det ändrade ortens unga på med tiden. Jag undrar vad de sköt med. Avståndet är ganska långt från gatan.
När gatan som nu mynnar ut på Ingarövägen intill det stora kvarnhjulet skulle dras fram, något av åren runt millennieskiftet, beslöts det att huset skulle rivas. Min obotliga nyfikenhet fick mig att göra ett studiebesök.
Jag blev helt paff!
Huset var fyllt med trämodeller av både gångna tiders och fortfarande använd produktionsutrustning. För första gången gick det upp för mig att många av de produktionsmaskiner som använts på företaget faktiskt var egenkonstruerade och inte köpta.
Det går normalt till så, när man konstruerar stora maskiner i ett exemplar, att ritningarna sänds till ett modellmakeri. Där gör modellören en tolkning av ritningen och lägger till de kompensationer för krympning vid gjutning en som behövs. Samtidigt läggs också på arbetsmån för den efterbearbetning som sedan behöver göras på den gjutna metalldelen. Många av modellerna var mycket stora, såsom manshöga stativ till kulkvarnar och nästan manshöga kugghjul och remskivor. Det låg även massvis med mindre maskindetaljer i långa rader på hyllor och i stellerage.
Det hela hade klarat sig förhållandevis bra trots, eller tack vare, de utslagna fönstren. Själv föll jag i trans över de vackra och omsorgsfullt gjorda modellerna. Jag upplevde det hela som en fysisk minnesgård över alla dem som med tankemöda och arbete gjort Gustavsbergs tillverkning möjlig.
Utan all denna utrustning skulle ingen produktion kunnat ske!
Varför fanns allt detta material där?
Normalt behåller gjuterier modeller så länge de har plats, ofta i hopp om efterbeställningar. När det blir trångt kontaktar man kunden och ber om lov att kasta modellerna. Min gissning är att någon beslutsfattare på företaget vid dessa tillfällen uppmanade gjuterierna att skicka modellerna till Gustavsberg. Adresslapparna satt kvar på många av modellerna.
Så fanns då detta oanvända hus att ställa det hela i och där ”glömdes” det bort.
Vid samma tid skulle även huset bredvid kortas för den nya gatan. I detta hus fanns en dansskola och andra aktiviteter. Detta medförde att det blev debatt i lokalpress och man höll även opinionsmöten i frågan.
Ingen talade om ”mitt”hus.
Jag besökte ett öppet möte i föreningen Gustavsbergs vänner och presenterade min upptäckt. Reaktionen var att man tyckte det var opassande att en icke föreningsmedlem tog till orda.
Vid samma tid diskuterades Porslinsmuseets framtid och det gavs ut programförslag där man talade om att utvidga museets verksamhetsområde till att hålla minnet av industrin i samhället levande.
Jag kontaktade projektledaren för museiplanerna och presenterade mitt ärende. Hon hänvisade mig till tekniska museet. Vid min kontakt med dem sade de att detta naturligtvis var en fråga för den lokala kulturvården.
Till slut gick jag på ett öppet byggnadsnämndsmöte och föreslog att man inför rivningen åtminstone skulle lägga ut grejorna på en gårdsplan och låta ortsborna botanisera och ta för sig. Mycket var som sagt väldigt dekorativt.
Jag tror inte att detta togs till protokollet.
Med en lätt travesti känner jag mig hugad att utbrista:
För Bobcattornas raseri bevare oss milde herre Gud!
I samband med rivningen tog jag vara på några föremål som jag nu håller på att överlämna till porslinsmuseet.
För mig själv behöll jag ett av de vackra fönstren och en dörr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar