Till tystnadens lov.

Den som har bott i ett flerfamiljshus före 1965 kommer kanske ihåg att om det bodde någon gubbe i samma trapphus fick man höra hur toaletten tjöt varje gång han var uppe och pinkade på natten.
Själva spolningen låter inte särskilt mycket. Det var flottörventilen som fyller på nytt vatten som hördes i hela huset.
Bertil Dahllöf på Gustavsberg gjorde en god gärning då han på 60-talet uppfann den tysta flottörventilen.
Det är inte han på bilden. Han hade svart hår såvitt jag minns.
Primus Sievert blev nog också glada åt att få tillverka ventilen eftersom efterfrågan på fotogenkök avtog när folk började få nya kök med elspis. Här fick man en ny storsäljare.
Tystspolningen gjorde att vi senare på det nya TEC fick ett jättefint ljudlaboratorium.
Plastmaterialleverantörerna började marknadsföra en ny plast, POM eller Acetalplast, som det nya ersättningsmaterialet för koppar i ventiler.
I reklamen hävdade de att man kunde tänka som om det vore metall. Alla om-en och men-en stod, som brukligt är i reklam, längre ned i texten.
Jag tror att det var konstruktionschefen som ritade den nya flottörventilen i plast.
Det var ingen dålig konstruktion, men han hade inte läst det finstilta i materialspecen.
Som jag minns det skulle en ventil tåla 100 000 öppningar vid 1 MPa (tio kilo) under tio år.
Jag kommer inte ihåg vilket öknamn ventilen fick, men det var av samma kaliber som BAHCO:s ”bilbrännare”.
Jag tror att det var i samband med att konstruktionschefen slutade som jag fick uppdraget att åtgärda ventilen.
Min vana trogen läste jag in mig på ämnet och insåg då att det krävdes helt andra godsdimensioner för att plasten skulle hålla i längden. Samtidigt upptäckte jag att maskingängor är direkt olämpliga i plastmaterial. Jag ritade ett ändringsförslag och var väldigt nöjd med mig själv.
Jag har all anledning att vara tacksam över mina äldre och mer erfarna kollegors kommentarer. De påpekade att mina egendesignade plastgängor skulle kräva investeringar i nya verktyg vid formtillverkningen.
Detta innebar stora kostnader. De skulle dessutom avsevärt försvåra eventuella senare förändringar.
”Den som lyder råd är vis.” Den här gången godtog jag råden och nöjde mig med riktigt grova standardgängor.
Det här blev min första konstruktion som kommit ut i mycket stora antal under flera decennier.
När ventilen började bli gammalmodig räddades den av att man i Belgien envisades med att även fortsättningsvis vilja ha just denna ventil.
Den portionerade inte ut vattnet i exakt lika mängd vid varje spolning men belgarna tyckte tydligen att den verkade säkrare mot översvämning och återsugning av förorenat vatten.
Det här uppdraget lärde mig något som verkar vara en naturlag.
Det är inte lätt att för första gången göra något som ingen annan har tänkt på.
Det är ofta den som kommer in som tvåa och bygger vidare på grundidén som får se produkten bli framgångsrik.

Vem, om någon, som sedan får ära och berömmelse är en helt annan sak.