Tillbaka till startpunkten.

När jag gick på högstadiet på Kvarnberget var det många som svor dyra och heliga eder att om de bara kom över Skurubron skulle de aldrig mera återvända. Jag ser dem ofta 50 år senare nere på samhället när de njuter sitt otium efter ett arbetsliv på Fabriken.
Själv gjorde jag ett allvarligt menat försök att röra på mig och kom så långt som till Finland. Till slut sökte jag mig självmant tillbaka. Det var ingen löneförhöjning att tala om, men arbetsuppgifterna verkade lockande.
Jag är inte helt säker på om det stod påhittig, fyndig eller kreativ i annonsen, men det smickrade mig att jag fick jobbet. Jag var förväntansfull.
Miljonprogrammet rullade på så jag fick två erbjudanden om lägenhet i det nybyggda Munkmora. Det ena kom från bostadskön och det andra från företaget.
Processen från flytten till Enköping två år tidigare upprepade sig. Den första november 1969 flyttade jag in i en tom lägenhet med en gummimadrass, en filt och ett kokkärl. Jag campade på köksgolvet i sex veckor.
Min fru kom efter med flyttlasset till Lucia.
Det var inget märkvärdigt med att börja på konstruktionskontoret. Jag fick en plats anvisat och så var det med det.
Kontoret låg på sanitetsfabrikens plan 2. Här kom jag att träffa ett antal konstruktörer vilka har betytt mycket för min utveckling i yrket. Trots risken att glömma någon som vore förtjänt av att nämnas kan jag ändå inte avhålla mig från att idka lite name-dropping.
Lennart Hagelin hade en viktig roll som ritningsgranskare. Eftersom en del plastverktyg (högtrycksformar) lämnades ut för tillverkning hos underleverantörer var det mycket viktigt att konstruktionerna var genomtänkta och ritningarna korrekta . På den tiden tyckte jag kanske ibland att hans anmärkningar var petiga, men jag har blivit förståndigare sedan dess.
Yngve Brunzell var en mycket erfaren konstruktör som hade en hel trave med gamla kopior på sitt skrivbordshörn. Nästan alltid när jag bad om råd grep han vant efter ett papper och började skissa på baksidan sägandes: ”Jag kommer ihåg när jag gjorde något liknande.” Och så fick jag med mig tipset att jobba vidare på.
Rurik Kamb var en mycket skicklig formkonstruktör som ibland gjorde sådant som en del ”orakel” höll för alltför djärvt. Förutom sin skicklighet var han en god samtalspartner och hade i detta sammanhang en förmåga att vara tvetydig på ett sätt som ofta satte mig på det hala. Han var i detta avseende jämförbar med min mamma. De hade båda förmågan att skicka en ut i limbo där man svävade utan fotfäste medan man försökte förstå vad som menades. En sådan upplevelse kan vara lika njutningsfullt hisnande som förvirrande. Det finns alltför få sådana människor.
Börje Björklund var också en skicklig och hedervärd konstruktör med stor erfarenhet. Jag kom att få nöjet att samarbeta med honom även under min andra sejour på företaget tjugo år senare.
Jag började på en kurs i konstruktionsteknik i ingenjörssamfundets regi. Kursen var mycket bra och en extra krydda var att Björn Bellander som körde racing gick på samma kurs. Jag liftade med honom i hans Triumph. Jag kommenterade att han körde så lugnt och han berättade att han körde av sig på racingbanorna och inte behövde visa något i trafiken. Jag fick ändå en demonstration när han körde in på en verkstad i Lugnets fabriksområde (Hammarby sjöstad var ännu inte ens påtänkt) och bytte bromsbelägg på väg till kursen. Jag trodde inte att det var möjligt att göra det så snabbt som han gjorde.
Det talas mycket i debatten om vikten av kontakter när man söker jobb. Detta är helt sant. När jag lämnade BAHCO fick jag frågan om jag inte kunde höra om det behövdes fler på Gustavsberg. Jag gjorde så och inom kort var vi tre ingenjörer från BAHCO på kontoret.
Från vårt kontor hade vi bra utsikt och kunde följa hur TEC (det nya tekniska centret, nu i skrivande stund vårdcentral) byggdes. Dit skulle vi få flytta när det blev klart.