MATRIS

MATRIS

Innan plasten blev allmänt använd gjordes eldosor, strömbrytare och dylikt av porslin. Jag vet inte när Gustavsberg började med sådan tillverkning, men man hade haft en sådan tillverkning och den kallades för TPF. Tekniska Porslins Fabriken. Vid tillverkningen pressades massan till sin rätta form och formarna kallades matriser. Dessa matriser var detaljrika och måste vara måttriktiga. Porslinsmassan slet på matriserna så de måste göras av hårt stål. Det här var ingen enkel tillverkning utan företaget hade inrättat en särskild verkstad för detta och den kallades helt enkelt: Matris.
När plasttillverkningen tog sin början fick verkstaden börja tillverka formar även för detta. Plastformarna var större och krävde stor måttnoggrannhet och noggrant polerade ytor. Dessutom tillkom rörliga delar, kyl- och värmekanaler med mera. Verkstadens storlek och kompetensnivå växte med tiden.
Det är möjligt att skiftet från tekniskt porslin till plasttillverkning hade skett för åratal sedan men verkstadens namn levde kvar när jag gjorde min entré en sommar i början av 60-talet.
Ännu en ny spännande värld att upptäcka! Detta var årtionden innan datorerna gjorde sin entré. Här verkade ett sällskap av kunniga yrkesmän bland sin park av avancerade mekaniska maskiner.
Verkmästaren fick en tjock bunt med pappersritningar, och fördelade arbetsuppgifterna på svarvare, fräsare, arborrare med flera. När alla de ingående delarna var tillverkade samlades de hos filaren som byggde ihop delarna till ett fungerande verktyg. Därefter lämnades verktyget till poleraren som polerade formytorna till spegelglans. Han var en man med ett oerhört tålamod och stor noggrannhet. Han kunde sitta timmar och dagar och putsa med örontops och tändstickor doppade i diamantpasta tills man kunde spegla sig i ytorna. Ve den som stövlade in i hans rena rum och hostade över en öppen form. Det kunde betyda timmar och dagar extraarbete för honom. Han var verkligen rätt man för jobbet för hans egen gräsmatta var lika fin som den allra finaste golfgreen.
Innan allt detta kunde börja så fick jag i uppdrag att leta fram det specificerade stålet, såga upp det i lämpliga bitar och att sedan grovhyvla bitarna i en kipphyvel. När det ansvarsfyllda och avancerade arbetet sedan pågick fick jag sopa golvet runt proffsen och deras maskiner.
Här stötte jag för första gången på en av företagets verkligt svaga sidor, nämligen bristen på kontroll över processen. Mer om detta senare.
Man monterade ett vackert glänsande ankarmärke i toaletternas lyftknoppar. Märkena passade inte i lyftknopparnas försänkningar. Typiskt för företaget var att i stället för att se till att knopparna tillverkades med rätt mått så lät man ynglingen på Matris svarva om varenda knopp.
När jag uttryckte åsikter om detta fick jag till svar av den gladlynte cykelhandlaren,som likt mig var medlem i IOGT, att: ”Man får inte vara dum , för då kan man bli chef”.
Till min stora förtjusning visade det sig att han var bas när jag kom dit nästa sommar.
Jag fick nu själv uppleva något som min bror berättat om tidigare, nämligen njutningen i att ha flyt. Brorsan hade kört en brotsch i ett tempo så att verktyget glödde.
Själv fick jag så bra flyt när jag svarvade att blå rök steg upp ur svarvens elmotor. Ingen brydde sig
Jag lugnade mig ändå för röken stack så illa i halsen