Skoldans

Rubriken i obestämd form eftersom mina minnen här är så ihopblandade. Det bör ha förekommit mer än en skoldans under de fem terminer jag gick på kvarnberget.
Jag ägnade mig ganska flitigt åt nykterheten och var bland annat medlem i Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Vid ett tillfälle träffades vi på Skevik för någon sorts kurs eller så. Det var nog ofta svepskäl för att vi skulle samlas där föräldrarna visste var vi var. Allt var tämligen oskyldigt. Lite kurs och föredrag och så samkväm då man kunde umgås och prova på närkontakt med varandra om sinnet föll på.
Skevik var vid den här tiden mer likt ett enklare vandrarhem än dagens flådiga konferenscentrum. Vid middagen träffade vi en gammal farbror nästan lika gammal som undertecknad är idag. När vi presenterade oss som SSUH såg han sig föranlåten att berömma oss för att Rörelsens ungdomar var så välartade och verkade för ett nyktert leverne. Jag vet nu hur det är, man hör inte lika bra som i yngre år och tankarna går i invanda banor. Jag fann i alla fall ingen anledning att rätta honom.
Nåväl, med denna rutin och vårt goda rykte verkade det som en bra idé att ordna en skoldans. Jag tror att det var Birgit och jag som tog initiativet. Studierektorn vidtalades och han gav nådigt bifall och iklädde sig rollen som festens ”beskyddare”.
Vi fick låna skolmatsalen på villkor att det var helnyktert och endast för skolans elever.
Jag vet inte varifrån jag fick tipset men jag ringde upp en orkester och gjorde upp om villkoren.
Den stora kvällen kom och det artade sig bra. Orkestern verkade lite besviken. De tyckte kanske att det var under deras värdighet att spela för en så ung publik. Musiken var bra, åt det jazziga hållet.
Så kom det som jag oroat mig för. Äldre killar kom och ville in. De gjorde väsen av hur fulla de var (de hade väl delat på en kvarting, 25 cl. renat) och ville tränga sig in. Jag blev både rädd och villrådig. Jag hade ju dåliga erfarenheter av ungdomligt våldshot.
Jag gick ut och spanade och fann där till min förvåning Pappa. Han stod och småpratade med ”huliganerna”. Jag blev orolig för att han skulle råka illa ut, men stämningen lugnade ner sig.
Troligen kom nog några av killarna till sist in. De hade ju gått i skolan så de hittade kanske bättre än jag.
Att Pappa var där var inte så konstigt. Vi bodde ju inom syn och hörhåll från skolan, och Pappa brukade ju gå som ordningsvakt i folkparken när det var dans. Där gick det nog vildare till.
Inträdet hade varit en eller två kronor såvitt jag minns och de flesta hade haft jämna pengar så kassan bestod av en skokartong med enkronor. Orkestern blev inte glad när jag lämnade över skokartongen trots att den innehöll avtalat antal enkronor.
Nu kunde man tro att allt var lyckligen slut, men så blev det inte.
Det visade sig att en orolig fader frampå nattkröken hade gått ut för att leta efter sin dotter när hon inte kom hem på avtalad tid. Han hittade henne i trappuppgången i en öm situation med en av ”huliganerna” och med underbyxorna draperade runt fotknölarna.
När han då vände sig till studierektorn för att utkräva ansvar för dotterns eventuellt förlorade dygd hade denne avsagt sig allt ansvar och lagt över detta på oss arrangörer.
Det blev ett väldigt hallå och mycket ringande och överläggande. Min Mamma hade ju grundat ortens hem och skolaförening, jag hade varit en av festarrangörerna och min Pappa hade gått frivillig ordningsvakt, så vi stod så att säga i centrum.
Inget mer hände men jag har aldrig förlåtit rektorn.
Jag tycker att han gjorde sig förtjänt av sitt ”artistnamn” Lögnander.