Första kontakten med ergonomisk industriell design.

Pannverkstaden hade byggt en transportabel panncentral. Den behövde nu bara kläs med plåt före leveransen. Tungtransport var redan beställd. Det blev som vanligt i sådana lägen bråttom. Plåtslagaren Säll fick då låna mig som hantlangare. Jag skulle fästa plåtarna med en sorts krokar och måste borra hål för dessa.
Till detta fick jag mig tilldelat en av Atlas Copcos nya luftdrivna handborrmaskiner. Den föll mig verkligen på läppen, eller kanske hellre rätt i handom. Jag hade ju aldrig använt en handborrmaskin yrkesmässigt förr, så jag visste inte hur en ”riktig” borrmaskin skulle se ut.
Maskinen var liten och utformad så att chucken satt i linje med underarmens förlängning. Man fick en bra kontroll över borren och kunde lägga styrka bakom utan stor påfrestning på handleden. Samtidigt var luftutsläppen ljuddämpade och placerade att de blåste rent framför borren. Det var en ren fröjd att hantera maskinen.
Jag upptäckte senare att andra inte gillade den lika högt som jag. Många tyckte att maskinen var felaktigt utformad. Man styrde nämligen pådraget med långfingret. Om man grep den så att man kunde dra på med pekfingret hamnade maskinen fel i handen och blev obekväm och vinglig.
Problemet var alltså att alla erfarna verkstadsarbetare visste hur man håller en handborrmaskin. Konstruktörerna har alltid sett borrmaskinen som en pistol där chucken är pipan och där man trycker av med pekfingret. Denna konvention är så stark att ingen ifrågasätter den (utom Atlas konstruktörer). Än idag föredrar folk att utsätta sina händer för onödiga påfrestningar hellre än att använda ett verktyg som avviker från konventionen. Jag kom att stöta på problemet med ingrodda konventioner många gånger och återkommer om detta.
Nu var i alla fall huset klart och skulle ställas på transportvagnen. Lyftkranen riggades upp och vi tittade nyfiket på. Det var ju tunga grejor, flera tiotals ton, som skulle lyftas. Dessutom var det fredagskväll och dags att gå hem.
När huset kommit upp så pass att det var dags att vrida kranen, knapp knähöjd, så riste antagligen kranen till. Föraren greps av panik och släppte lasten. Det tunga huset med sin värmepanna föll i backen. Det blev en kraftig duns. När vi hämtat oss från överraskningen började vi titta efter skador. Hur det stod till med själva pannan hade jag ingen uppfattning om, men all plåt som jag fäst upp hängde nu en handsbredd längre ned. Jag gick hem och på måndag var pannan borta, men jag fick sedan veta att plåtslagaren Säll hade jobbat hela natten för att hänga plåten rätt igen.