Den 13 / 6 1960 började jag min första anställning på Aktiebolaget Gustavsbergs Fabriker som sommarelev. Jag jobbade hela sommarlovet på företagets mekaniska verkstad.
Verkstaden hade hand om allt som hörde till drift och underhåll på företagets olika tillverkningsenheter på fabriksområdet. Det var en lärorik tid.
Den första lärdomen var att för tredje gången komma in på ännu en ”Vuxenarbetsplats”. Dessutom kom mina arbetsuppgifter att bli mycket skiftande milt sagt.
Den sociala miljön var i allmänhet vänligare och mer tillåtande än i skolan men det fanns ett aber. Att jag fanns där gjorde det möjligt att sätta mig på några av de ”skitjobb” som behövde göras under semestern. Det blev mycket att hänga med i hasorna på servicemän runt om i fabrikerna på akuta reparationer. Jag tänkte inte på detta då men fick anledning att fundera mycket över akututryckningar under min sista tid på företaget på 90-talet. Mer om detta när jag kommer dit.
Jag fick som sagt röra mig överallt men den period som jag minns bäst är när jag var på garaget. Allt som gick på hjul servades och underhölls där. Jag tubbades till att köra fordonen men vägrade bestämt att köra utanför staketet. Jag var rädd att råka i klammeri med lagens långa arm. Efteråt har jag insett att om någon sett mig köra på samhället skulle det väl snarast bara föranlett ett samtal mellan polisen och min chef och inget mer. Jag slapp väl ifrån att köra också sedan leklusten gripit tag i mig när jag kört in en traktor i garaget och började leka med lyften. Innan jag visste ordet av hade jag kört skopan igenom innertaket. Jag har inget minne av att det blev någon reprimand ens.
Vid den här tiden rundsmorde man ju bilarnas underrede med täta mellanrum. Det var ett grisigt göra nere i smörjgropen, så det blev mitt jobb. Sedan den sommaren har jag en god kunskap om hur bilar är konstruerade under plåten.
Företagets bilpark bestod bl. a. av två stora dragbilar och ett antal släp. En varm sommardag skulle en av dessa släpor målas om undertill. Jag fick då en zinkbalja till hälften fylld med TRI och en bunt trassel och skickades ut i solgasset. Det var alltså under vagnen den skulle torkas, och detta noggrant.
Händer och armar blev snart vita och efter att upprepade gånger ha krupit fram för att andas stod jag inte ut längre. Jag kommer inte ihåg om någon hjälpte mig eller vilken ände det tog, jag var alltför omtöcknad, men sedan dess är jag än idag överkänslig för TRI.
Företaget hade en sopbil. Den körde kanske för hela samhället. Vid den här tiden var tunnorna av plåt och folk paketerade ofta inte sina sopor. Tunnorna drogs upp av ett maskineri och tömdes ner i en stor container. Efter ett år så var insidan täckt av ett tumstjockt lager av ingrodd skit. Lagret var så hårt att det inte gick att tvätta bort utan måste hackas bort innan man kunde måla ytan.
Efter att ha hackat bort det lagret har jag en särskild förståelse för Evert Taubes Eldarevals.
Det fanns även andra sidor i arbetet. Företaget ägde ju ett antal torp belägna i utmarkerna runt samhället. Där bodde bättre folk som en löneförmån under sommaren. Alla hade inte tjänligt vatten så vi körde ut vatten i 50 liters mjölkflaskor. Det var behagliga turer i det vackra sommarlandskapet.
Min storasyster skrev redan på 50-talet att företaget hade en i någon mån ”social” personalpolitik. Detta innebar att man hade ett antal udda människor anställda som väl idag skulle fått lov att brottas med samhällets institutioner. Vid ett tillfälle drev killarna på garaget grovt med en mycket blyg kille. De hade hittat en annons om en dam som erbjöd sexuella tjänster. De drog in den blyge i chefskuren, ringde upp damen i fråga och gav killen luren. Damen talade tydligen väl för varan och killen i fråga blev ju blygare än någonsin. Alla hade hjärtligt roligt men jag tyckte lite synd om vår blyge vän.
En annan gång kom en välklädd herre in på garaget med en gitarr under armen. Alla tycktes känna honom och han gick in på chefsrummet och slog sig självklart ner på chefens plats. Folk strömmade till, stämningen var trevlig, han pratade och underhöll sig med de församlade samt spelade och sjöng. Om jag minns rätt var det frälsningsvisor och psalmer och kanske något skillingstryck. Långt efteråt har det gått upp för mig att detta var företagets tekniske direktör.
Många år senare kom jag att arbeta tillsammans med en konstruktör på företaget som hette Gustav. Han berättade hur man löste problemet med alkoholinköp när samhället inte hade något system. I övre stenhuset hade nykterhetsnämndens ordförande ett litet kontor där man fick beställa sprit. Detta skulle ske på förtryckta blanketter och så fick man hämta ut inköpen några dagar senare. En gång när Gustav skulle hämta sin ranson sade nykterhetens förkämpe när han överlämnade inköpet att : ”Du har en speciell släng i din namnteckning”.
Det visade sig att Gustav hade glömt att signera beställningen. För att han inte skulle bli utan helgsprit hade nykterhetens väktare förfalskat hans namnteckning. Det var som sagt en annan tid och ett litet samhälle där man kände varann och ibland hjälptes åt på olika sätt.
Det var väl antagligen när motboken försvann som man tog bort denna service och spriten fick söka sig andra vägar. Jag upptäckte att inför veckosluten, när dragbilarna väntades hem till garaget efter avslutade stadsvändor, samlades en liten klunga på garageplanen. Det är möjligt att minnen från barndomens bryggarbilar på landet blandar sig i, men jag tyckte att dragbilarna klirrade på samma sätt när de körde in på planen. Chaffisarna hade fått beställningar under veckan och levererade nu.
Detta var praktiskt på mer än ett sätt. Såväl inköp som distribution kunde ju ske på betald arbetstid.
Bruksanda består av många komponenter.
Här på garaget såg jag också för första gången mannen med Gustavsbergs största ego. Det var en liten italienare som såg ut som om han när som helst tänkte slita sönder en telefonkatalog med bara händerna, och detta inte därför att han var så stark utan därför att han var så arg.
Oldani var, lärde jag mig senare, en utomordentligt kunnig, noggrann och samvetsgrann elektriker och laborant. Han hade gjort sina läroår hos den välrenommerade flygmaskinstillverkaren Marchetti, vilka byggde mycket avancerade och vackra flygmaskiner . Detta gav honom anledning att hysa en stark självkänsla. Han fann ingen anledning att dölja detta.
Han hade kanske utsatts för ett grovt skämt när han kom till Gustavsberg.
Jag inbillar mig att arbetskamraterna avsiktligt byggde upp hans svenska ordförråd med enbart grova skällsord, svordomar och inget annat.
Så småningom tillkom på grund av behov och av förekommen anledning även ett mindre förråd av vanlig svenska.
Eftersom Oldanis vanliga uttryckssätt var attack krävdes det en viss god vilja och lyhördhet för att tolka budskapet mellan alla svordomarna.
Det var här som många människor kom att missförstå och i någon mån underskatta honom. Han åtog sig t.ex. vid ett tillfälle att arrangera en Ålandskryssning för arbetskamraterna, men rederiet vägrade att ta emot en beställning som nästan enbart bestod av svordomar. Det blev ingen resa.
Den här gången skulle han ringa hem till Italien.
Detta var en ganska omständlig procedur och en stor händelse på verkstaden.
Först måste man ringa företagets växel och beställa samtalet. Samtidigt fick man i förväg uppge hur många perioder (tidsenheter) man ville utnyttja. Så fick man angivet en tid då samtalet skulle kopplas upp.
Jag har senare lärt mig att här gömde sig en stor osäkerhetsfaktor med tanke på de dagliga totalsammanbrotten i det Italienska telenätet (självupplevt). Till slut gällde det att disponera de perioder man hade beställt så att syftet med samtalet uppnåddes.
Vi förstod naturligtvis ingenting men lyssnade ändå med stort intresse på samtalet som röts fram i luren.
Det är ju långt till Italien.
Jag kom naturligtvis denna sommar att stöta på ett antal personer vilka spelade roll för mig under mina senare år på företaget. De flesta kommer jag inte ihåg, men en till minns jag, nämligen Rune. Han var vid den här tiden rörmokare och såg redan väldigt illa. Trots denna svårighet omskolade han sig senare till ingenjör.
Gula porten låg vid den här tiden mitt för ”Villan” och om man skulle över till Villagatan korsade man alltså Ingarövägen. Rune hade moped och med denna pendlade han mellan hemmet och jobbet.
Han hade ständiga problem med att hans moped gick så sakta. Jag ansåg mig kunnig i hur man får fart på mopeder och erbjöd mig att hjälpa honom.
Till min häpnad upptäckte jag att mopeden var nedstrypt till denna låga fart. Jag meddelade Rune detta och tog bort strypningen.
De övriga rörmokarna höll då ett allvarligt snack med mig. Rune såg ju dåligt. Han hade redan vid upprepade tillfällen varit nära att bli överkörd när han korsade Ingarövägen. Det var inte helt enkelt att ta en diskussion i denna fråga.
Killarna hade så angripit problemet på detta tämligen radikala sätt.
Jag kommer inte ihåg hur det gick sen, men Rune och jag kom många år senare att utveckla en stor respekt och vänskap för varandra.
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar