Jag hade kommit ifrån mopedgänget och fått en mer spridd umgängeskrets. Det var vänner som inte alla gick i min klass i skolan och inte heller alla hade moped. Den som jag umgicks mest med var Leif. Han hade en gång varit oförsiktig nog att säga högt det som väl alla tonårspojkar tänker någon gång: Undras hur det skulle vara att vara tupp i en hönsgård?
Han kallades sedan vanligtvis Tuppen och det händer väl ännu idag om man har fler än en Leif att referera till. Leif hade en kanot och talade mycket om paddlandets nöje. En sensommarkväll beslöt vi att han skulle leda en exkursion ut på Baggensfjärden för att vi skulle få dela upplevelsen. Problemet var bara att endast han hade en kajak. Vi visste däremot att under kvarnens höga stenfot låg ett antal kanoter.
Runt hela Farstaviken ”vildparkerade” man ju alla sorters flytetyg vid den här tiden. Vi smög oss ned sedan mörkret fallit. Leif hämtade ut sin kanot ur kanothuset. Vi ville inte ha någon uppmärksamhet eftersom fiskaren bodde på övervåningen i samma hus. Fiskaren hade en dotter så vi spanade lite mot fönstren men såg ingenting på grund av höjdskillnaden.
Nåväl så drog vi ned och valde ut kanoter under kvarnen. Just då kom båtklubbens nattvakt förbi och vi gömde oss i skuggan under kanoterna. Jag valde en dukklädd kajak som såg förtroendeingivande bred ut. Inke och någon mer, kanske Rolando eller Pippo (jag har glömt) valde en kanadensare.
Vi gled ut i mörkret på det svarta vattnet. Det var faktiskt som utlovat en fin upplevelse. Vi siktade mot Baggensstäket och fick en del stänk på oss från de låga vågorna. Ibland stannade vi upp och höll oss i varandra medan jag torkade ur vatten som läckte in i min kanot. Till slut kom vi fram till Stäket och smög upp i en trädgård, möjligen vid Boo gård. Vi var trötta och frusna så vi stal några äpplen, smög oss in i en lastbil som stod olåst och satt och vilade en stund. Det var mycket skönt när vi senare, på hemvägen, mitt i natten gled in i Farstabrohål och blev helt skyddade från nattbrisen.
När vi kom tillbaka lade vi noggrant upp kanoterna så att inget skulle märkas efteråt.
Det här var ju inte så märkligt om det inte några dagar senare blivit känt att just denna natt hade det skett ett eller flera inbrott i samhället varav ett i den kiosk som stod på ”torget” vid Farstavikens innersta spets. Pappa hade ju märkt att jag varit borta på natten och det blev hårda förhör. Tydligen tog han inte kanotlånet så hårt ändå. Det var ju ingen regelrätt stöld.
Jag vet inte om vuxenvärlden någonsin fick veta, men vi visste mycket väl vilka som varit i farten och någon av oss fick visst smaka på stöldgodset som tydligen mest bestod av godis och cigarretter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar