En annorlunda sommar

Jag jobbade på fabriken varje sommar fram till ingenjörsexamen med undantag av lumpen. Det var obligatorisk militärtjänstgöring på den tiden.
Sommaren 62 hann jag med ett mellanstick som ungdomsledare för en grupp svenska barn på ett pionjärläger i den Tyska Demokratiska Republiken.
Det fanns ju ingen pionjärorganisation i Sverige men de fick en dekal att sätta på skjortan.
Jag var 18 år och fick tillsammans med en 15 årig flicka ansvaret för ett tiotal barn i olika åldrar.
Detta var första gången någon av oss varit utomlands. I lägret fanns det barn från alla länder i östeuropa.
Det var egentligen inget fel på lägret. Barnens hälsa övervakades och man hade olika aktiviteter av scoutkaraktär. Våra barn var uppenbarligen helt utan ”Scoutrutin” så de vantrivdes åtminstone periodvis.
Jag hade fått en medelålders kvinnlig politruk som skulle hålla koll på mig och samtidigt hjälpa mig till rätta. Hon påminde inte så lite om mina tysklärarinnor i skolan hemmavid.
Jag framförde många önskemål om aktiviteter som jag trodde skulle roa barnen. De flesta beviljades men sannolikt inte utan diskussioner inom ledningen. De tyckte nog att både jag och mina barn var odrägliga.
Många av de andra ledarna var jämnåriga med mig och hade detta som sommarjobb. De gjorde ingen hemlighet av att de tyckte att min naiva öppenhet och frispråkighet var intressant. För att vi skulle kunna tala ostört tog en kille och jag bussen till närmaste stad. På bussen var jag dum nog att högt och ljudligt dryfta mina tankar om den då nyuppförda Berlinmuren.
Jag ville köpa grammofonskivor. Det fanns inget att köpa i butiken. Inne på ett kafé valde han ut ett lugnt hörn och så satte han igång att berätta om verklighetens Demokratiska Republik.
Det var väl där som min egen intervjuteknik tog sin början. Det var inte läge för kontrollfrågor och kommentarer.
Efter hemkomsten blev det förhör hos politruken. Jag vidhöll att mitt enda syfte med stadsresan varit att köpa skivor med rysk sångkultur.
Dagen efter fick jag tre skivor i present med hälsningar från den sovjetiska armén. Fin musik. Jag har skivorna kvar.
Vid avfärden fick jag en hälsning från politruken att framföra till kamraterna i Sverige.
De ville inte ha besök av några fler sådana grupper som vår.
Vid det här laget hade jag till fullo förstått vad jag redan länge anat, nämligen att kommunism och kommunism kan se lika olika ut som stadsmissionen i Stockholm och spanska inkvisitionen vilka båda så vitt jag vet kallar och kallade sig kristna.
Jag har ofta undrat om någon av mina nyfunna vänner hamnade i klistret för min skull. Jag var mer än lovligt naiv och frispråkig.
Lägret var förresten uppkallat efter Kim Il Sung.