En fatal skönhet.

Den nattliga kanotutflykten gav mersmak och Leif talade mycket om långa kanotturer med camping. Jag tyckte att detta lät lockande och fick nys om en kanot till salu.
Det var en riktig skönhet. Jag köpte den direkt, till ett förvånansvärt billigt pris.
Den var uppbyggd som en kravellbyggd båt, med många spant och bordläggning i ytterst tunn fernissad mahogny. Ingen bakad kryssfaner här minsann. Kanoten hade långa raka linjer. Den var en underbar skönhet och i mycket gott skick. Den var så vacker och förmedlade samma känsla av styrka och grace som en fin fiol.
Jag var helt på det klara med att detta var en gammal tävlingskanot av yppersta kvalitet som av någon anledning fått åldras i skönhet.
Det är anledningen jag ska komma till.
Redan från början hade jag stora svårigheter att komma i kanoten och ut från stranden utan att välta.
Andra ville pröva med lika dåligt resultat. Bengt Forssman kom liksom jag själv inte ut på vattnet utan att slå runt.
Jag kunde ändå paddla när det var spegelblankt, om än med hjärtat i halsgropen.
Paddlingen var en ren njutning. Stäven skar som en kniv i vattnet och kanoten gled lätt och ljudlöst fram.
Leif och jag kom överens om en campingtur runt Ingarö till en början.
När dagen kom så hade det blåst upp och det gick vågor redan i Farstaviken. Vi paddlade ut i rak motvind och min kanot gick som ett spjut lika mycket under som över vattenytan. Jag hade ju packning och var klädd i min skinnjacka från mopedåkandet till skydd mot vinden. Jag hade ingen flytväst. Sådana var väl nätt och jämnt påtänkta för kanoter vid den här tiden.
När vi kom ut på Baggen gled Leif vant över vågorna i sin kajak, medan jag intog rollen av ubåtskaptenen som håller utkik från sitt torn. När vi kommit så långt ut att det var dags att börja runda Tjustviks udde fick vi vågorna från sidan. Leif paddlade före och red likt en eskimå i sin kajak över vågorna medan jag gjorde krampaktiga försök att hålla balansen. Det behövdes inte många vågor förrän jag gick ikull. Jag kom upp ur vattnet och började, likt så många andra har gjort, att simma mot land. Innan jag hann mer än något simtag kom Leif upp vid min sida och skrek åt mig att lägga en arm över bakändan av hans kanot. Med Leifs hjälp fick jag upp den andra armen över min egen kanot som flöt uppochned på den innestängda luften. Först då fick jag känna på att vågorna faktiskt var ganska höga. Det slet i armarna när kanoterna flöt upp och jag hängde där emellan.
Efter en ganska plågsam och kall simtur kunde jag till slut stelbent kravla mig upp på den steniga stranden. Där väntade redan en sommarstugeägare på oss. Han måste ha gått ut på sin brygga när han såg oss och sade att han hört mitt kraftiga andetag när jag gick runt. Min pappa dök upp, han hade tydligen cyklat ut för att titta på oss när vi stack iväg.
Det är helt klart att jag har Leif att tacka för att jag lever. Jag skulle aldrig ha orkat simma iland själv. Jag var nog rätt omtöcknad för jag minns inte mer än att jag fick åka bil hem med sommarstugeägaren. Det var ju fint att få åka bil.
Kanoten bytte jag senare mot en racerbåt utan motor och den bytte jag mot en roddbåt.
Roddbåten var även den en skönhet men på ett helt annat sätt. Det var en hundraårig blekingseka som såg ut därefter och just därför var underbart vacker på sin ålders höst.
Skönheten sitter ju i betraktarens öga.