Det var väl Pappa som beslöt att jag var mogen för att försöka där. Det var ju klart bättre betalt än att gå som sommarelev. Jag kände mig smickrad och stolt. Det här var ett jobb som även en del vuxna karlar drog sig för.
Ugnen, och sprutboxarna för grund- respektive vitemalj var strategiskt utplacerade så att conveyrarna (de löpande banden) gick omlott med varandra på en öppen yta. Badkaren hängde i galgar likt djurkroppar i ett fryshus. Här gällde det nu att hänga upp, hänga över och ta ned karen i den ordning som processen krävde. En dagsproduktion pågick från tidig morgon till sen kväll, och de olika gängen droppade in och gick hem vartefter som badkarsmängden vandrade igenom systemet. Ett stressmoment var att ugnsconveyorn aldrig fick stanna. Ett stopp innebar att galgarna kroknade i värmen, karen föll ned och man hade ett långt och dyrt haveri.
De olika momenten hade olika karaktär.
De betade plåtrena karen kördes in på vagnar i stort antal. Där gällde det att rycka upp karen ur traven och hänga upp dem på de rörliga galgarna. Ingen varsamhet var av nöden men det var väldigt bråttom eftersom detta var dagens sista jobb. Ju fortare man var klar desto längre kunde man gona sig i omklädningsrummet sedan.
Hurså? Undrar kanske läsaren.
På Gustavsberg gällde under alla de mer än 40 åren som jag känt företaget regeln att man bytte om duschade och läste tidningen på betald arbetstid.
Att hänga över var inte lika fysiskt. Man höll sin ända av ett sling i den ena handen, lade detta i samklang med kompisen under karet, och tog med den andra handen ett fast tag om badkarskanten. Så häktade man av karet och gick i takt med kompisen över till nästa conveyor där man lika varligt hängde upp karet. Problemet här var att aldrig fumla med greppet eftersom man då förstörde den obrända glasyren och karet måste bättras.
Det farligaste momentet var att hänga av karen. Man tog emot karen vid ugnsöppningen och lade upp dem på ett rullband för vidare transport till avsyning och packning. Man stod alltså i värmen från ugnsmynningen och karen var långt över 100 grader varma. Att slinta eller tappa greppet här gav ofelbart allvarliga brännskador. Företaget höll med skyddshandskar men de gick inte att använda. Man skulle fått händerna kokta. I stället hade vi lösa ”grytlappar” av tjockt gummi i händerna.
En gång när jag plockade ner galgar där för att rengöra från emalj fick en kille på avdelningen ett i hans tycke lustigt infall. Han tog en galge direkt vid mynningen när jag inte såg det, gick fram till mig och räckte över den. Jag lärde mig då att brännskador vid mycket höga temperaturer lämnar svarta sår.
Arbetet var alltså tungt och jag undrar såhär i efterhand vad de killar tyckte som fick jobba med mig de första dagarna. De fick ju lov att styra inte bara karet utan också mig. På kvällarna när jag gick hem var jag alldeles omtöcknad av trötthet, och jag åt grabbnävar med magnecyl mot värken i armar och axlar.
Tanken var nog att man skulle ha jobbat i ett makligt tempo men önskan om rast/vila gjorde att man jobbade i ett hektiskt tempo för att sedan springa ut och vila i gröngräset medan karen gled fram längs conveyorn. Varje ”attack” blev cirka fem kvart och de inarbetade rasterna ca en kvart.
En gång togs en bild av Pappas och brorsans fötter vid en sådan paus. Den bilden kom i Gustavsbergaren sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar