Den första gången jag kom upp i BKF:s matsal var jag tidigt ute och satte mig bara vid första bästa bord. Det gick en ängel genom rummet och strax efteråt blev jag kraftfullt och bestämt hänvisad till ”kommunistbordet”.
Där rådde en sträng uppdelning mellan borden.
Det fanns bord för kortoxar, för idrottsentusiaster och för alla möjliga sorters intressegrupper, däribland fanns alltså även ett kommunistbord. Här satt jag nu bland några allvarliga och tanketyngda politiska stortänkare.
Just denna dag höll en av dem en kontemplation över vilken STOR man Josef Stalin hade varit då han efter de katastrofala nederlagen i början av andra världskrigen offentligt erkände att partilinjen hade varit felaktig.
Ett märkligt tema såhär tio år efter hans död och sju år efter ”tövädret” i Sovjet.
Jag undrar om föredraget var särskilt tänkt för mina öron.
Jag har förresten i min ägo en kassabok som min Pappa fört. Det står inget om syftet med den, för det kände väl alla berörda till. Boken innehåller noggrant noterade bidrag från ett antal personer och är reviderad årsvis.
Pengarna har uppenbarligen använts till prenumerationer på den kommunistiska dagstidningen Ny Dag. För vems räkning de köptes framgår inte. Möjligen var det fråga om en solidarisk kassa efter principen: av var och en efter förmåga och till var och en efter behov.
Bland de kända kommunisterna fanns även Ida Goldman. Hon var en virrig gammal ungersk Judinna som de flesta kände till. Jag lade först märke till henne när jag arbetade i Konsum. Tanten brukade komma in och handla men det blev mycket att hon ondgjorde sig över de erbarmliga grönsakerna och alldeles särskilt över våra torra och ömkliga paprikor. När jag årtionden senare såg paprikor på plats i Ungern insåg jag att hon hade haft rätt.
Hennes bidrag till kassan kom oregelbundet och var rörande små, uppenbarligen bokstavligen efter ”fattig förmåga”.
På grund av hennes virriga sätt och myckna pratande på bruten svenska kom hon att bli ett skämt bland oss tonåringar. Detta var illa tycker jag.
Min pappa var ju gammal boxare och helnykterist så han gick ibland som ordningsvakt i folkparken. Ida kunde då dyka upp, det här var vid en tid när även vuxna gick till dansbanan, och med sina ungerska vanor var hon då inte alltid nykter. Ordningsvakterna hade en benägenhet att gå hårdhänt tillväga, men pappa brukade leda hem Ida. De måste ha varit ett omaka par.
Även om jag senare hört att hon varit virrig redan hemma i Ungern före kriget så tycker jag att den som överlevt förintelsen och sedan hamnat i exil i Gustavsberg hade rätt att vara annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar