Många av dem som kom från fastlandseuropa och frivilligt eller ej hamnade i Gustavsberg efter kriget undrade nog om de kommit till ett civiliserat land. Folk som varit vana vid Ungersk, Italiensk, Tysk eller Baltisk matkultur konfronterades här med Lapskojs, Pölsa, Bruna bönor med fläsk, Ärtsoppa och Saltsill. Till detta skulle det drickas mjölk eller svagdricka. Den alkoholhaltiga dryck som stod att få var renat, som var ransonerat och skulle drickas i, eller med kaffe. Alternativet var ett vattnigt öl. Vin var ett näst intill okänt begrepp.
Detta var en matkultur som endast sverigedemokrater drömmer sig tillbaka till i våra dagar.
En känd historia är ju den om de italienska grabbar som drog till stan för att äta och dricka gott på Gondolen. På nattkröken blev personalchefen uppringd och fick ta bil till stan för att lösa ut dem. Grabbarna hade inte haft en aning om vad god mat med lämplig måltidsdryck kostade i Sverige.
Med tiden löste italienska klubben detta genom att kontakta en importör, och köpa mat i lite större mängder.
Jag kommer ihåg vilket intryck det gjorde på mig när jag vi ett besök i källaren på Trallbanevägen för första gången såg detta överflöd av exotisk mat.
Bara alla varianter av pasta var märklig för en kille som bara kände till makaroner. Salami visste jag inte ens vad det var, och olivolja i dunkar var en sensation.
Något vin minns jag inte att jag såg där men vid bocciabanan stod det ibland vinflaskor längs banan. Om det hade varit svenskar eller finnar skulle väl brännvinsflaskorna ha legat gömda bakom någon buske.
Rolandos pappa råkade en gång i klammeri med rättvisan på grund av vinet.
Klubben gjorde med vinet som med maten. Man beställde hos nykterhetsnämndens ordförande på föreskriven blankett. Någon uppmärksammade beställningen på 100 flaskor och Bruno som signerat blanketten anmäldes för langning av rusdrycker.
När Bruno väl förklarat att det var fråga om måltidsdryck vid samkväm i slutet sällskap lades utredningen ner.
Mina föräldrar och jag blev en gång bjudna hem till Valentis och där krockade matkulturerna med besked. Först nu ett halvt liv senare har jag fått veta att värdfolket hade haft roligt åt svenskarnas exotiska bordsvanor. Det skrattet bjuder jag gärna på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar