onsdag 20 april 2011

Pressarna

Badkarsfabrikens pressar var en i bokstavlig mening stor märkvärdighet.
Redan transporten till BKF var en begivenhet som skildrats ingående av andra.
För mig som aldrig sett något liknande var det en stor upplevelse att se dem i arbete.
Pressarna stod på rad i maskinhallen och badkaren langades för hand från press till press. Linen hade stor överkapacitet så det var inte nödvändigt att köra alla samtidigt. Man körde satsvis i de olika pressarna och arbetslaget flyttade med under resans gång. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många för att fortlöpande bemanna hela linen.
Vid prominenta besök samlade förmännen ihop allt folk och ställde upp dem längs linen. När högdjuren närmade sig gick larmet och så satte man igång med att köra hela linen. Så snart prominenserna lämnat avdelningen stängde man av och så fortsatte vardagslunken som vanligt.
Nu var pressarna redan 15 år gamla. Badkarsmodellen var svårpressad, djup i båda ändarna och med en vulst längs kanten. Man drog därför badkaren i två omgångar med glödgning emellan vilket var både tidsödande, arbetskrävande och drog mycket energi. Det var läge att göra något.

Jag vet inte var det nya pressverktyget var gjort. Jag kom in i bilden när alla gick på semester och det nya verktyget skulle trimmas in. Det var alltså det verktyget som skulle pressa ”Badkaret BADKAR” under flera årtionden i slutet av 1900-talet.
Jag kommer inte håg om trimmaren var Gustavsbergare eller möjligen Tysk. Jag pratade mycket tyska på jobbet den sommaren. Lustigt med tanke på mitt usla skolbetyg, men ”i de blindas rike är den enögde kung”.

Plåten vi använde kom från Belgien och var färskvara. Den fick inte åldras mer än någon eller några veckor. Sedan blev den för styv och sprack vid dragningen.
Verktyget bestod av en tjock stålplatta, dyna, stor som ett salsbord, med ett hål i mitten som angav karets form. Uppifrån kom en likadan platta, tillhållare, ned och klämde fast plåten. Sedan gick stämpeln ned. Det var en stålklump lika stor som badkaret skulle bli.
Vi smorde plåtarna med dragolja, oerhört klibbig, skickade in plåten på dynan och tryckte ned pressen. Sedan tyckte jag att jag upplevde ett skådespel som inte kunde köpas för pengar.
Tillhållaren klämde till så att man kände kraften medan pressen råmade, så gick stämpeln ned och började dra. Nu råmade inte pressen som en tjur utan långdraget som en ko, en VÄLDIGT STOR KO.
En lång utdragen råmning, medan plåten skrikande, kvidande, gråtande och jämrande drogs in mellan tillhållaren och dynan som ett lakan i mangeln.
Jag tyckte att det var en njutning lika stor som att se ett stort ånglok från Grängesberg starta ut med ett malmtåg från Sala station.
Det är märkligt att jag inte har något minne av hur det lät när plåtarna sprack, för det gjorde de.
Hur gör man då? Ja det är trimmarens sak att lista ut. Man kan ställa tryck och tider, och experimentera med dragoljan.
Det verkliga finliret är att shimsa.
Man lägger tunna mässingsplåtar under dynan och styr på så sätt hur hårt plåten kläms fast på olika ställen. Det kan tyckas märkligt att det fungerar eftersom dynan är av mycket tjockt stål och shimsen bara är någon eller några tiondels millimeter tjocka, men det fungerar faktiskt. Sådant här kräver kunskap, erfarenhet och tålamod och det tar tid, mycket tid. Dessutom hade vi en begränsad mängd färsk plåt att tillgå.
Varje gång som trimmaren skulle ändra shimsen hoppade han upp i verktyget och kröp ned i hålet där badkaren formades.
Pressen stod då och gick färdig för en ny pressning. För säkerhets skull fanns det fyra grova och tunga bockar som skulle lyftas upp på dynan så att tillhållaren gick emot dem om den gick ned.
Det var detta som var mitt jobb, att lyfta upp och ta ned bockarna. Problemet var bara att trimmaren var så uppe i arbetet att han inte väntade på mig. Det här kändes otäckt.
Vad värre var, var att hydrauliken läckte som den gör med tiden. Alla som någon gång har sett en Citroèn DS ligga ned på en parkeringsplats vet vad jag menar. Medan trimmaren labbade inne under pressens överdel så sjönk den sakta.
Den hackade ned med någon eller några centimeter åt gången. När överdelen så sjunkit något tiotal cm så röt pressen till och slet upp överdelen till utgångsläget igen.
Det vände sig i magen på mig varje gång, men trimmaren verkade inte bry sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar