Jag var inte med till slutet med intrimningen av dragpressen men tror att det slutade med att man fick hålla tillgodo med att dra två gånger med mellanliggande extra smörjning med dragolja. Detta blev grisigt men var ändå ett jättestort steg framåt jämfört med att glödga karen mellan dragningarna.
När karet nu var draget såg brättet alldeles erbarmligt ut. Det måste klippas rent innan man kunde vika den vulst som vi ser i badrummet. Själva klippet var i princip inte annorlunda än när man stansar ut pepparkakor vid julbaket. Kakan var förstås större och degen var ersatt av plåt.
Som jag minns det så small det till så hårt att kaffekopparna i lunchrummet hoppade för varje kar som stansades. Mycket hoppa blev det.
En tysk dök upp och jag fick tolka åt honom.
Han berättade att han som hobby svarvade stötdämpare på fritiden. De såg ut som burkar av stål. Han mixtrade med burkarna och gjorde några inställningar. Så ställde han upp burkarna på tvåans pressbord och körde ned pressen. Jag spände mig inför smällen, men det enda som hände var att pressen råmade och skrotbitarna ramlade ned i skrotlådorna.
INGEN smäll!
Vad lärde sig nu vår yngling av detta?
1. Det duger inte att bara ge upp från början. Man får jobba tills man kommer framåt som trimmaren gjorde.
2. Ibland får man ändå hålla tillgodo med den framgång som blev möjlig och köra vidare därifrån.
3. Kaffekoppar måste inte fortsätta att hoppa i evighet bara därför att de gjort så i 15 år. Ibland kan man med intelligens och uppfinningsrikedom förändra verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar