De olika fabriksenheterna hade sina egna service- och underhållsavdelningar. Redan från början lärde jag mig att på Gustavsberg gällde inte, som inom flyget, att maskiner och utrustning skulle hållas i topptrim under hela sin livslängd.
Det förekom kanske ansatser till periodiskt underhåll, men jag såg det inte. Istället körde man efter principen att ”Vi kör tills något går sönder och då lagar vi.”
Detta förhållningssätt förutsatte att man hade tillgång till mångkunniga reparatörer vilka inte var rädda för några som helst uppdrag.
På badkarsfabriken hade man Storm. Han gjorde verkligen skäl för sitt namn. Han framstod inte som något yrväder en aprilafton utan mer som stormen själv. För egen del var jag lite småskraj för honom.
När hydrauliken i pressarna var så sliten att man inte kunde fortsätta fick Storm och en kumpan i uppdrag att renovera pressarna.
Ganska snart låg en stor bröte med rör, ventiler och kopplingar till synes utan minsta ordning på fabriksgolvet. Många undrade hur det skulle gå.
Plåtverkstadens förman Olle Forssman kunde inte behärska sitt skämtlynne. Tillsammans med en sammansvuren tillverkade han en udda rörbit som ytligt sett verkade höra hemma i röran.
De smugglade in biten bland de övriga och väntade på resultat.
Det blev resultat.
Storm stormade in till Olle och slängde rörbiten framför honom rytandes att; Den här hör inte hemma på pressen.
Tji fick alla som hade trott att han inte hade koll på sina röriga rör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar