Den moderna läsaren tänker kanske: So what? Big deal!
Detta tilldrog sig emellertid vid en tid när man måste söka och bli antagen till gymnasiet, och examen var på riktigt. Man kunde faktiskt bli underkänd.
Jag hade inte varit någon mönsterelev. Det mesta var roligt men jag pluggade nog mest sådant som roade mig. Resultatet blev ojämna betyg.
De sista veckorna före examensdagen skulle vi själva läsa in och repetera vad som brast. En av killarna i klassen hade en rullbandspelare (dyrt och exklusivt vid den tiden) och sådana fanns i vissa av klassrummen. Det var nu jag kom i kontakt med jazz och blues. Kompisen brukade banda Klas Dalgrens musikprogram från New York och dem lyssnade vi igenom i stället för att repetera våra kurser.
Jag var ändå medveten om mina brister, så när jag köpte studentmössan vågade jag inte prova den. Mössan har alltid varit något för liten för min tjocka skalle.
På examensdagen blev vi tenterade av ett antal censorer. I dag skulle man väl kalla det kvalitetskontroll. En censor höjde till min häpnad och stolthet mitt betyg i svenska. Först därefter skrevs betygen ut.
Medan kollegiet satte betygen togs ett foto av några av oss.
Själv står jag till höger och jag tror att Ulla Gestblom står till vänster. Skam till sägandes är jag inte säker på de övriga två och vill gärna bli rättad på den punkten.
Firandet var något annorlunda än nuförtiden. Hos oss blev det en stor helnykter familjefest på Farstaborg.
Så stod man där med en examen som gav rätt att söka högre utbildningar, men med betyg som inte räckte till de flådigaste institutionerna som KTH eller Chalmers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar