Lumpen

Vid den här tiden skulle alla av mankön, som inte hade laga förfall, göra lumpen i 304 dagar.
Brorsan sade att: ”Det är ingen fara, du tål mer än du tror och mycket mer än vad Mamma tror.”
Jag tror att Alexander Solsjenitsyn har beskrivit artilleriet som en intellektuell oas i det militära komplexet. Han syftade då på den första halvan av 1900-talet. Nu var vi inne i den andra halvan.

Ändå kan det ligga något i resonemanget.
Vi åkte normalt i bil och ägnade oss mycket åt att traggla rutiner. De stackars infanteristerna däremot fick slita hund. Vi var en blandning av alla sorter, men kanske fler studenter än i folkgenomsnittet. Atmosfären var ganska bra och det blev utrymme för samtal och åsiktsutbyte.
Jag var då ännu mer naiv än nu och nästan barnsligt troskyldig. Som den pricipiella pacifist jag var gormade jag på något underbefäl om varför han hade valt att bli yrkesmördare. Mina klokare kamrater tillrättavisade mig och menade att jag inte skulle tracka honom när jag inte kände till hans situation.
Jag tog till mig råden och önskar idag att jag hade lagt dem mera omsorgsfullt på minnet än jag gjorde.

När vi muckade sade kompisarna att de flera gånger hade räddat mig undan konsekvenserna av min lösmynta obetänksamhet.
Jag tror dem.

Vad lärde sig då den naive artilleristen av lumpen?
Följande.
Med en noggrant inövad rutin kunde vi utan att vara överdrivet engagerade, och med haubitsar (kanoner) som redan var gammalmodiga, placera fyra spränggranater på rätt plats i bredd i trädtoppshöjd cirka en halv mil bort.
Min poäng är att det är möjligt att utföra till synes omöjliga uppgifter med hjälp av planering och ett visst mått av god vilja.
Att det just var granater är en annan sak.
Jag frågade förresten om jag fick fotografera övningen men fick nej.
De närvarande utländska koryfeerna däremot applåderade resultatet men inte med händerna utan med sina kameraslutare. Det lät som om en hagelby drog förbi över läktaren där de satt.

Muck var en märklig och lite tråkig erfarenhet. Jag upplevde det som att vi hade varit ett bra kompisgäng. När vi bytt till civila kläder (vi hade ju inte fått gå civilt klädda ens på ledigheten) så gick vi inte att känna igen längre.
Gemenskapen var upplöst och vi träffades inte igen.