Fotogen.

Före mitten av 1800-talet hade vanligt folk knappast något annat lyse i hemmet än ljuset från den öppna spisen. Det blev inte så mycket läst på kvällarna men många barn blev gjorda.
Från mitten av 1800-talet började järnspisarna komma. De var en enorm lättnad för alla som skulle skaffa ved och för dem som lagade mat. Men det fanns en baksida. Det blev mörkt i huset.
Talgdankar var dyra och osade och finare ljus hade man bara råd med till jul.
Rovoljelampor blev åtkomliga och skingrade mörkret, men det stora lyftet kom när fotogenet (en ny petroleumprodukt) dök upp. Det är knappast någon tillfällighet att detta skedde ungefär i samma tidsepok som dagstidningar och föreningsliv började ta fart i landet.
Fotogen blev en allmänt tillgänglig handelsvara i hela landet i slutet av 1800-talet.
När de första förbränningsmotorerna dök upp runt sekelskiftet, så var de ofta gjorda för att gå på fotogen, eftersom det var det bränsle som fanns att köpa.
Det är säkert ingen tillfällighet att en av de första personbilar som dök upp i Stockholm, en Scania Vabis, ägdes av en apotekare (Otto Bjurling). Personbilar kördes helst på bensin eftersom de då var mer lättstartade.
Bensin fanns vid den tiden bara att köpa på apotek.
Tyngre fordon som t. ex. traktorer kördes även fortsättningsvis på fotogen. De måste startas med bensin från en liten tank. När motorn blivit varm bytte man till fotogen genom att ställa om bränslekranen. Med tiden delades fotogenet upp i en finare kvalitet för belysning och en mustigare kvalitet som fick heta motorfotogen.
Elektricitet kom och tog över belysningen och bensinen blev allmänt tillgänglig men de två fotogentyperna levde kvar. Jag sålde ju själv fotogen på 60-talet.
När andra världskriget tog slut så slutade alla som kunde, att köra med gengas. Gengasen var krånglig. Man fick ha timslång framförhållning om man ville köra. Det var smutsigt och omständligt och gasen var livsfarlig.
Pappa berättade att om man fick riktigt stora bestar till råttor i sin fälla så gick man ut när mjölkbilen kom och höll buren framför aggregatets skvallerrör medan mjölkkusken lastade på mjölkflaskorna (50 liters). När mjölkbilen sedan åkte vidare var råttan död.
När bensinen kom tillbaka var den dyr och svår att få tag på. Motorfotogen däremot var lägre beskattad och tillgänglig för dem som hade nyttofordon. En svart marknad uppstod och många konverterade sina fordon till fotogendrift vilket naturligtvis var förbjudet. Detta gjorde att poliserna utvecklade ett skarpt luktsinne för fotogendoft.
Pappa hade en fotogendriven Harley Davidson motorcykel. Den var särskilt väl lämpad för detta eftersom det som ser ut som bensintank bara är en kåpa och under den gick det att gömma den lilla extratanken för startbensin. Motorn var dessutom så gammalmodig att den hade förlustsmörjning vilket gjorde att den hela tiden luktade bränd motorolja och i denna stank drunknade fotogenlukten.
Svartabörshajarna stod inte direkt vid vägkanterna för att sälja sina produkter, men man behöver ju inte vara fördomsfull. Det gick bra att köra på kemtvättmedel vilket såldes flaskvis hos den lokale handlaren. Det kemtvättades mycket i stugorna i slutet av förtiotalet.
Så sent som i början av sextiotalet hade jag en skolkamrat på Nacka gymnasium som hade en Fiat 500 ”Topolino” vilken han körde på fotogen.
Under femtiotalets sista skälvande år fick min storebror lov att jobba dagskift på Badkar så att han kunde läsa till ingenjör på Thorildsplans gymnasium på kvällarna. Det var dyrt att åka med Wallenbergs Björknäsbussar, och dessutom ingen övergång till SS i stan. Som om inte detta räckte så gick det bara en enda tur mitt i natten. Detta höll inte, så Brorsan skaffade en ”spånkorg”. Så kallades en DKW med dukklädd träkaross och tvåtaktsmotor.
Jag kommer inte ihåg om bilen hade någon kupévärme, men om så var fallet var den nog bara symbolisk. Det var tungt för brorsan att efter en full arbetsdag på BKF och fyra timmar i skolan sätta sig i en utkyld bil i sena vinternatten.
Brorsan köpte en fotogenkamin, tog bort högerstolen och skruvade fast kaminen i trägolvet. Nu kunde han stiga in i en varm bil när det var dags för hemfärd.
Jag tror att han släckte kaminen under färd.
Allmän bilbesiktning förekom inte utan poliserna ruvade vid vägkanterna och gjorde flygande besiktningar. Ett favoritställe var utanför Gustavsberg ungefär vid Östra Ekedal. Där blev Brorsan stoppad. Polisen gör ju än idag så att de drar ett extra djupt andetag när de ber att få se på körkortet för att utröna om föraren luktar sprit. Den här polisen fick en uppenbarelse när han kände den mättade stanken.
Fantastiskt, en skurk som fortfarande körde på fotogen. Här skulle rättvisa skipas!
Brorsan hade ett besvärligt göra att förklara för den lagkunnige om än inte så tekniskt kunnige polismannen skillnaden mellan fyrtakt och tvåtakt och att att tvåtaktsmotorer inte lämpar sig för fotogenkonvertering. Polisen fick ge med sig till slut och dessutom kände han tydligen inte till något lagrum som förbjöd folk att ha en släckt fotogenkamin fastskruvad i golvet. Brorsan fick åka vidare för att sova ut inför nästa dagskift på BKF.