Immigranten

Efter julhelgen 67 gjorde jag som så många finnar gjort före mig. Jag löste en enkel biljett till Sverige.
Detta kändes som ett nederlag. Om jag hade kunnat skulle jag ha blivit kvar i Finland.
I Stockholm förstod inte arbetsförmedlingen sig på mig. Jag var ju uppenbarligen svensk men ändå envisades jag med att kalla mig immigrant. Jag var ju faktiskt folkbokförd i Åbo i Finland.
Med praktisk och moralisk hjälp från mina anhöriga lyckade jag tämligen omgående hitta ett jobb.
Det var lustigt nog på samma företag där storebror jobbade innan han flyttade till Gustavsberg.
Företaget hette Westeråsmaskiner och låg i Morgongåva. De hade en lite speciell produktmix. På somrarna tillverkade de snövesslor och snöskotrar och på vintern tillverkade de skördetröskor. Jag skulle ”klä på” tröskornas motorer med kraftöverföring och kringaggregat innan de monterades på tröskorna.
Här fick jag bekantskap med en, för mig, ny del av begreppet design. Arbetsplatsdesign.
Man tillämpade det Amerikanska systemet MTM. Detta är ett sätt att dela upp arbetet i så små moment som möjligt, detta till den grad att man mätte ned till en hundradels minut. Detta behövdes till exempel för att mäta och tidssätta när man flyttade blicken från punkt A till punkt B.
Alla tänkbara och otänkbara delmoment och rörelser fanns beskrivna och värdesatta i tabeller och så plockade man ihop detta till den operation som skulle utföras.
Jag skulle ha svultit ihjäl om jag hade måst leva på detta ackord.
Noggrant som systemet var så hade man även räknat med en inlärningsperiod med högre ersättning vid byte eller ändring av uppgifter. Skördetröskorna byggdes i så små antal att jag aldrig hann uppnå full färdighet. Det var inlärningstillägget som räddade mig.
En positiv bieffekt av MTM-systemet var att jag aldrig arbetat vid en så noggrant och väl planerad arbetsplats. Den var även ergonomiskt mycket väl upplagd. Jag lade detta på minnet.
Här hade jag även en AHA-upplevelse som jag inte glömmer. När den första arbetsdagen led mot sitt slut började jag undra varför ingen gick till omklädningsrummen. Alla fortsatte att jobba som bävrar medan klockan tickade mot 5.
Till slut stod jag bara och tittade mig omkring tills klockan ringde. Då kastade alla vad de hade för händer och skenade iväg till omklädningsrummet.
Det här var verkstadsindustri och inte Gustavsbergs Fabriker.
Lite speciellt var att det var nästan ovanligt bland de äldre verkstadsarbetarna att ha alla tio fingrar kvar. Man brukade skämta om hur man beställer fem öl åt gänget med de fingrar man har.
En kille nästan lika ung som jag själv hade en hel hand borta. Han hade en arbetsprotes och en finprotes. Det var verkligen ledsamt att se och jag har själv varit mycket försiktig sedan dess.
Vi var ett litet gäng av färska ingenjörer som jobbade där under vintern. Vi bodde i ungkarlsbostäder och lärde känna varandra. En i gänget hade en Volvo Sport, alltså en fabrikshottad PV, som vi någon gång var ute och drog i.
150 km/tim låter kanske inte mycket idag men i en Volvo Sport känns det häftigt tro mig.
I korridoren bodde också en vuxen karl som jag hade nöjet att umgås litet med. Han var ännu en av de många duktiga italienska yrkesarbetare som jag träffat på industrierna.
Vintern led mot sitt slut och det gjorde också anställningen. Dags att se sig om efter nytt jobb.